Klart

Då åker man till Västsahara inom 2 veckor för att jobba i ett halvår. Wehey! Och shit! Hur spännande, läskigt, roligt, jobbigt och nervigt som helst. Jag har fått det klart för mig nu av experten att det är inte ett lätt land och den marockanska militären kanske inte är helt lätta mot MINURSO, där jag ska sitta. Inte heller älskar de svenskar överdrivet. Men, nu är det ju ändå så att det är för en bra sak. "Ta med böcker." fick jag höra. Däremot ska FN-folket ha en bra sammanhållning och de är ett par hundra där nere, ca 30 stycken i Laayoune.

Ja, livets största chans? Vilken erfarenhet. Vilket grej! Kan inte påstå att jag inte är nervösast i världen, får småpanik och psykbryt om vartannat men har nog stressat så mycket innan det blev klart att jag nu börjar tycka det ska bli roligt.

Vi får väl se. Jag vet inte ens när jag ska åka. Men snart blir det. Var på den första av ett par läkarbesök idag. De tog 6 blodprov. Sex! Ja, nu är det ändå på gång. Minst sagt läskigt. Och coolt.

Broken record

That's me. Ältar och ältar, men tror ingen läser så det är väl för att sortera tankarna. Jävla Sahara.

I'm the kind of human wreckage that you love

Men det var ju som självaste fan då. Ska det vara så här svårt? Eller är det bara jag som är ett överkänsligt vrak? Jag förstår ju rent praktiskt att jag inte kommer dö om jag är hemifrån i ett halvår. Visst, jag kommer sakna Peter, familjen, kompisarna osv, men 6 månader är ju ingenting egentligen. I efterhand. Nu så här innan och när man är mitt uppe i det kanske det kan kännas lite jobbigt men jag får väl se det som en investering i mitt liv. Erfarenhet, en ekonomisk fördel och ett äventyr. Ska det vara så svårt. Det värsta som händer är att det skiter sig och jag åker hem eller att det går bra med jag har tråkigt och känner mig ensam. Det kan ju bara vara nyttigt. Nu får jag min chans att bevisa för mig själv. Jag har ingen annan att bevisa det här för, för alla andra är ju så jävla optimistiska och säkra på att jag kan. Tack alla, men varför? Nästan så jag blir irriterad, tänk om jag inte alls kan?

Det värsta just nu är att jag VET att det kommer vara okej. Eller kanske inte, men det är okej det med. Varför kan jag inte bara sluta oroa mig?!!? Igårkväll var jag ju ett hysteriskt vrak. Nu får jag ändå ta och skärpa mig, i alla fall tills det är läge för panik. I alla fall för att kunna ha trevligt hemma innan jag åker.

Ensam

För tio år sedan hade tanken på att vara utan Peter i ett halvår varit antingen ett dåligt skämt eller bara otänkbar.

Nu är det en känsla av panik och ångest men den är inte otänkbar eller orimlig. Det kan ju bara vara en positiv utveckling av mig? Att känna mig så säker på i alla fall oss och att det inte är döden att vara ifrån varandra. Nu skulle jag ju i och för sig tvinga ner honom på minst två besök och försöka tvinga ner honom när jag åker.

En annan sak är att jag nu börjag make peace med tanken att jag faktiskt kanske inom en snar framtid ska åka iväg. Även om det inte blir Västsahara, så någon annanstans. Jag har fortfarande svårt att sova och mår psykiskt och fysiskt illa av tanken, men jag är medveten om att det är något jag måste göra och skulle må bra av. Jag vill nästan åka snart så att jag slipper dra ut på det här hemska innan. Och om, OM jag gör det här på ett eller annat sätt kommer jag vara galet stolt och känna mig väldigt cool och kapabel. Till allt!

Jag kan inte sova

Eller vara vaken för jag kan inte fokusera, det är konstant panik över Västsahara i mitt huvud. Och det blir nog inte enklare? Tycker det verkligen är skitläskigt och jag drömmer om det när jag väl somnar, vaknar upp under natten och kan inte somna om för tankarna bara virvlar runt.

Hur tänkte jag nu?

Jag tror att jag har försatt mig i en jobbig situation...det känns sådär.

Nu har jag i alla fall delat med mig av min oro för MSB och om det möjliga jobbet. Det jag egentligen undrar är om just det här jobbet är läskigt och ångestladdat eller om alla jobb de erbjuder kommer vara det. Jag tror helt enkelt att allt har låtit coolt och spännande (jag menar vem vill inte resa runt och jobba med minröjning ;-) ), så jag har bara verkat intresserad och sagt "ja"till allt och tänkt att jag få deala med det jobbiga sen. Guess what? Nu är det sen.

Vad har jag gett mig in på egentligen?

Jag hoppas det hittar någon mer lämpad för just det här jobbet, så får jag deala med nästa ångest sen. Det är väl så det egentligen fungerar?

Ångest

Lätt variant av den värsta ångesten någonsin? Vet inte vart jag ska ta vägen, ingen verkar riktigt förstå. Men en sak är säker, håller det här i sig måste jag ju få hjälp?