snökaos

Och för första gången så tycker jag om det! Om en vecka, kanske inte ens, som kommer jag likt alla andra sitta och klaga på SL, att det är kallt, halt, mörkt, osv osv. Men nu gillar jag det! Kanske för jag slipper julstressen på varuhuset, kanske för jag kan gå 500m till jobbet. Kanske för jobbet är asbäst? 

Jag drömmer mig fortfarande bort till främmande platser med spännande arbete, det kommer jag nog alltid göra. Jag hoppas på någonting under 2013 (som typ är runt knuten) men just precis nu är allt som sig bör.

Försöker vara duktig och lägga upp bild från snökaos men det går inte så det för bli utan. 

alla dessa ambitioner

Jag har ambitionen varenda morgon att jag ska upp tidigt till jobbet, inser när jag vaknar att det istället får bli mitt mål att till kvällen gå och lägga mig i tid så jag kan komma upp tidigt - imorgon.

Jag har ambitioner att skriva massa hysteriskt roliga och smarta klippskheter på bloggen, men glömmer att den ens finns. 

Jag har ambitionen att städa, fixa, träna, laga matlådor (nyttiga och goda som fan, gärna gjorde på billiga, kalorifattiga men jädrigt krämiga ingredienser). Jag har ambitionen att hitta min egna vuxna, coola stil. Jag måste ju för fan lära mig passa in på mitt hippa hurtiga kontor (världens trevligaste människor som ger mig världens jävla ångest för jag inte springer 10km på lunchen; jag har ju inte ens lyckats pumpa cykeldäcken så jag kan cykla till jobbet). 

Jag ska lära mig allt och inget, gärna nu. Jag har ambitionen att ha ambitioner. Vill ju ha bra grejer att ta upp på mitt möte med chefen nästa vecka om hur jag vill utvecklas. Att cykla till jobbet kanske inte är något jag borde ta upp som amibition. Men vad? Jag vill bli grym, men hur? På vad? Känner mig ganska puckad och lätt autistisk när jag hela tiden har massa socialt kompetenta, snygga, roliga och sjukt smarta människor överallt omkring mig. 

Jag hade ambitionen idag att baka. Det gjorde jag. Winning! Drygt hundra små cupcakes. De är inte fruktansvärt goda, men de duger. Den ena glasyren skulle ju bli mint. Men mintaromen var ju inte grön? Och mina gröna karamellfärg hade gömt sig så då försökte jag dölja mintsmaken med citron...men jag hade ju redan glaserat ett gäng med citronsmak. Ja, då försökte jag få till en chokladvariant med sjuka mängder kakao. Gick sådär. Fick koka snabbkaffe och hälla i...resultatet är lite tveksamt men who cares? Jag bakade. (Och skippade gymmet.)

Nej, nu fan. Bloggen, kvickheter. Det kommer, jag lovar. Om inte när jag åker ut på insats igen. Vet inte ens om någon läser det här...jag hade förmodligen inte gjort det! 

Ooh, och min första jobbkonferens är avklarad utan större missöden! Det är ett woop i sig! 

en dryg månad på jobbet

Och det känns ju väldans bra! Jag har verkligen haft tur att landa det här jobbet. Drömjobb i Sverige?

 

Jag har riktigt trevliga kollegor på båda kontoren, jag trivs med mina arbetsuppgifter och jag börjar lära mig alla namn nästan. Nästan. ;)

 

Jag har hunnit med Kongo-återträffen och hunnit med att bli lite deppad efter den. Jag vill ut igen! Jag saknar insatslivet men är nöjd att vara hemma och vill ju inte åka från nya jobbet, så det känns lite kluvet. Jag vet att de flesta insatser bleknar i jämförelse med Libyen och Kongo. Jag hade otrolig tur med allt och nästa insats kanske blir hemsk, vem vet?

 

Diek har hunnit tillbaka till WS och "checkat ut" och lämnat den insatsen. Han sitter förhoppningsvis kvar i Syrien så pass länge att jag hinner åka ut och jobba med honom igen. Han lär inte jobba så många år till och jag ska göra allt jag kan för att få chansen att åka på insats med honom igen.

 

Oktober gör mig allmänt nere och smådeppig så jag ska försöka hålla modet uppe med att planera in roliga saker. Bootcamp två dagar i veckan med Anna, vill försöka komma igång med klättring samt att ha den bästa umgängeskrets i universum hjälper mot post-mission stress och höstrusk.

 

Jag har som alltid en ambition att skriva här men någonting med hemma-livet känns så platt och tomt att det inte alltid finns något av värde att säga. Jag är inte så rolig och vem vill läsa höstdepp?

tjejmilen

ångest.

jag är en latmask

Jag vill inte alls springa runt och göra saker hela tiden, jag älskar att göra ingenting och vara lat. Den här sommaren har ju varit en enda stor latsommar, problemet är att jag känner mig sjukt värdelös. Jag gör ju ingenting :( sitter bara och slösar bort livet känns det som. Och jag hatar hela grejen, vilken onödig ledighet? Jag kunde ju gjort hur mycket som helst och det finns säkert fördelar i att inte göra någonting alls och bara slappa, men ångest?? 

Nej, nu får sommaren gärna vara slut så jag kan falla tillbaka in i rutiner. Träna, äta rätt och jobba. Vakna tidigt, optimera min tid och känna att jag gör nåt bra. 

en sysslolös sommar

Jag har gjort precis ingenting i massor med veckor nu. Det har både varit skönt och otroligt stressande. Jag har varit lite på landet och lite i Danmark, lite på roadtrip och lite hemma. 

Jag har fortfarande ett par, tre veckor kvar innan jag börjar jobba. Det är lite nervöst nu. Inte bara med SWECO jobb men också för att jag börjar stressa över att inte få åka på insats. Missade chans att åka till Tripoli igen pga jobbstart och sen även att möjligtvis få chans till jobb (utanför mine action världen) i Thailand som GIS person för en humanitär survey insats. Jag hoppas det kommer fler chanser...och så fort SWECO börjar ska jag fråga hur de egentligen ställer sig inför sånt här, även under provanställning.

Annars har jag väl kommit "hem" helt ok. Saknar Kongo, ville verkligen till Tripoli, men är ok här hemma. Har haft noll att skriva om här, har glömt att den här sidan finns. Den är ju min skriva av mig under insats sida...men vem vet, det kanske finns annat att skriva om? Får försöka komma på saker att dela med mig av...vi får se. 

hemma igen

Ja, hemma sen en dryg vecka och allt är väl bra och jätte konstigt. Går inte att förklara. Jag har typ glömt bloggen men jag tror jag ska sitta i veckan och rensa tankarna här, iaf för min egen skull. Skönt att inte vara i Kongo, men väldigt konstigt att inte vara där. Jag återkommer med tankar. Och insikter.