Välkommen 2014

Tjo och hej, nu är det 2014. Snart har det gått en månad utan att nåt helt fantastiskt har hänt, men jag väntar med spänning på allt awesome som kommer hända under året. 

Är urusel på att skriva nåt alls när jag inte är utomlands, men det är ju också för att det händer väldigt lite i livet. Har opererat knät, rehabat lite mer, blir bättre och bättre och gladare och gladare. Utom idag. Idag är en fruktansvärt meningslös grå och tråkig dag. Det är väl därför jag skriver. 

Under hela det förra värdelösa året gick jag omkring och längtade till 2014, hade massa idéer och förväntningar på allt roligt. Nu när vi är här är jag glad att vi är det men har lite släppt på alla förhoppningar. Det kanske helt enkelt bara inte blir ett kasst år, men det återstår att se om det blir det bästa året ever. 

Ja det här var ju ett sjukt kul inlägg. 

Ett med sig själv

Alla har vi olika läggningar och personlighetsdrag. Jag har i alla fall sett mig själv som rätt öppen och glad. Inte positiv kanske men lite uppåt mer än neråt. Vet att andra ofta kommenterar på hur jag alltid är glad etc. Jag vet att många kanske inte är så, en av mina närmsta vänner har sedan ung ålder gått och burit på nåt "mörkare" och ofta mått sämre. Fortfarande en varm och underbar person men som kanske har en annan läggning mot något mörkare som jag aldrig förstått. Nu låter det som jag beskriver nåt ur Dexter, men nej hon är ingen styckmördare. 

Hur som helst har jag tidigare haft svårt att reflektera över de här olikheterna. Jag förstår dem bättre idag än när jag var yngre. Kanske mognad kanske åldersfråga eller så kanske jag helt enkelt förstår bättre idag. 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här riktigt. I morse satt jag ensam på tbanan och kände mig lite "ett" med mitt mörka. Det var både lite deppigt och lite befriande. Att jag kanske har ett nytt personlighetsdrag som inte alls jag gillar. Eller som jag kanske kan lära mig hantera? Jaja. Svammel. 

sämst

Upp och ner, hela tiden, inget känns stabilt. Så sjukt less.

Igår sprang jag på löpbandet utan ont i typ 20 minuter, det är stort på riktigt. Idag fick jag prata med en på Artro, nu är det tidigast slutet på oktober. Så less. Så less. Dom bara skjuter på det, och jag förstår att det är ett stort tryck med många trasiga knän. Men jag orkar inte vänta på att bli ok mer. Jag bara blir fulare, fetare och mer ur form. Skyller det på korsbandet, tycker synd om mig själv, men egentligen är det ju bara jag som förstör mig själv. Man ska ta hand om sig själv, som om man vore sin egna bästa kompis. Men jag känner mig rätt ovärd. Omotiverad, lat och tragisk. Tråkig. Deppig.

Solen skiner och vi har den absolut finaste septembermånaden i svensk historia. Och jag går runt med en klump i magen och vet inte varför. Stressad som sjutton, brist på jobb? Nervös inför hösten om det tar slut på projektet? Eller för att jag har en överväldigande längtan till Kongo, till Mali, till Syrien, till vart som helst? Jag vill inte att det bara rinner ut i inget. Vill ut igen. Tänk om det är det jag behöver, sen kanske jag kan växa upp och gifta mig och få barn och allt det där? En liten insats till? Vad är det jag går och väntar på? Varför denna nervositet? Jag blir knäpp. Knäppare. Som att något är off, men det är ju jag som är off. Jag vill orka ta tag i saker. Ta tag i där hemma, rensa ut och slänga, städa och möblera om, fixa en bra känsla så när man kommer hem kan man slappna av. Men jag orkar inte ens det.

SÄMST! 

ingen rubrik

Det har liksom hänt mycket och inget. 

Jag har deppat, gått till en kbt-terapeut, pratat, mått bättre, fått ont i ryggen, mått bättre, sämre, knät, jobbstress, inte stress, mer ont, lite upp och ner med humör, depp, osv osv. Så har hela våren och sommaren sett ut. Det har liksom inte hänt nåt, det har väl varit det som fått mig att vara låg och kombon konstant ont är ju tyvärr inte alls upplyftande. 

Jag är oändligt tacksam för alla runt omkring mig. Alla vänner och kollegor som jag kan vara öppen och ärlig mot om allt det här. Allt förstående och kanske även det icke-förstående men de snälla ord jag mött. Jag har liksom själv aldrig köpt det här med depp. Inte på riktigt. Alltid avfärdat det med att livet är upp och ner. Det kanske har varit rätt uselt av mig, men det är svårt att förstå när man inte varit med om det. Precis som att det är svårt att förstå det här med fysisk smärta. Att ryggont inte bara är ryggont, det är svårt för folk att förstå. 

Nu är det snart höst igen, snart vinter, snart mörkt. Jag ljuger om jag påstår att det här inte är lite läskigt. Jag vet att sommaren, solen, ljuset och värmen hjälper mig i mitt mående. Jag vet att hösten kommer innebära rehab och operation. Jag är nervös över måendet. Men. Jag har i alla fall gjort det jag har kunnat i förebyggande syfte. Ryggen är magnetröntgad. Knät är på väntlista. Samtal är inbokade. Nu är det bara att konstant försöka hålla sig sysselsatt. Mat, vänner, värme, positiva tankar. Jag är lite som ett fysiskt och psykiskt vrak, men jag kan se på mig själv med lite humor. Det är som en parodi nästan. Men. Som sagt tidigare. 2014 – som jag hoppas och längtar! 

Sömnlös

Ligger vaken. Har vankat runt i lägenheten en halvtimme och sitter nu upproppad på ett gäng kuddar i hopp om att somna sittandes (ståendes funkade inte). Det här kan inte vara normalt ryggont. Det måste vara något fel. 

Jag väntar på magnetröntgen och ber väl nästintill till Gud att man hittar något. Det är inte normalt det här. De måste hitta problemet. Och jag som är så trött. Trött i natt. Trött på att ha ont. Är det inte ryggen så är det knät. Inte knät så ryggen. 

Jag pallar inte mer. Vill liksom inte heller bli den som "alltid har ont" eller "alltid klagar". Men vad gör jag när jag sitter här i sängen, sömnlös, i hopp om att utmattningen ska vinna över smärtan. 

2014

2010 - mitt bästa år någonsin. 

2011 - mitt svåraste år någonsin

2012 - ett riktigt bra men svårt år

2013 - helt uselt?!

2014 - måste bli det nya 2010

vad händer här då?

Som det händer saker! Nä, jag ljuger. Det händer inte alls mkt. Jag har fortfarande ont i min rygg, heja! Smärtan flyttas runt lite, ibland är det mindre, ibland är mer. Knät har fått mig att gråta på gymmet flera gånger nu, men idag kändes det lite bättre! Jag hade inte ens ont när jag gick i trappan på vägen hem. Som dom säger, "it's the little things". Har igen bestämt här att nu jävlar ska jag ta tag i allt. 

Snart är det semester, men jag har ändå lite tur som "jour"-jobbar just nu och inte har helt tokigt mycket. Hinner med lite fix hemma inför semestern. Det ska bli obeskrivligt skönt att få komma iväg, jag hoppas på sol så jag kan hänga på stranden, både på Gotland och i Danmark, med en bok och bara chilla. Det behövs. 

Snart är det ju höst. Tjohej så upplyftande ;) Hoppas på att det blir en fin höst! Med mkt glada, spännande äventyr!!!