det här med välmående

Jag önskar jag kunde sätta bättre ord på det. Jag tror väl jag haft det här måendet rätt länge, ångesten är väl nåt som hängt med sen tonåren även om jag sällan som yngre reflekterat över det. 

Igår kändes det ju som typ att jag skulle dö och att det aldrig skulle vända och bli bättre och allt var värdelöst och jag var värdelös. Känslan av att man drunknar i sitt mående, i ett svart hål och att man är omringad av panikkänslor, hjärtklappning, spändhet och en känsla av att inte kunna andas eller lugna ner sig. Sjuklig ångest. En känsla av hjälplöshet i det hela, att man inte kan styra varken sina tankar, sitt mående eller sitt fysiska välbefinnande.

Igår tänkte jag att medicin skulle vara only way to go. Att de här känslorna kommer aldrig försvinna och jag kommer drunkna och inte kunna andas eller må bra igen. Idag känner jag mig lite lugn och "stabil". Inte kanske lycklig och glad, men långt från paniktårar. Nästan lite dränerad. Lite känslokall och lite rädd. Rädd att det ska komma tillbaka utan förvarning och utan att jag kan göra nåt åt det.

Sen går en halv dag och man får ångest från ingenstans, det kommer krypandes i bakhuvudet. Och så försöker man slå bort tankarna men det går inte. Kroppen reagerar fysiskt på hur man tänker och känner och när de fysiska reaktionerna sätter igång går det inte att stoppa det. Och det är så värdelöst. Man känner sig hopplös och som att man inte är normal.

Allt jag skulle vilja är att vara stabil och lugn, gärna utan varken toppar eller dalar. Gärna lite lugn och säker i och på mig själv. På det som händer runt om. Att kunna lita på mig själv och att jag inte kommer bryta ihop från ingenstans. Att inte behöva hjälp eller stöd hela tiden från andra. Känslan av ensamhet eller bara vetskapen om att jag kommer vara själv en kväll, en natt eller ännu värre en hel helg ger mig panik. Panik över att kanske få panik. Ångest över framtida ångest. Så jag försöker sysselsätta mig själv, träffa folk, göra saker. Men jag vill ju klara av en helg själv. Utan planer och panik. Jag vet inte hur jag kommer dit men det känns väl som att de glada topparna och normala känslorna håller i sig något längre nu än bara för några veckor sen. Sömnen har blivit något bättre i alla fall. Nu sover jag kanske några timmar i sträck och vaknar inte lika ofta. Det hjälper säkert. 

Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den person jag själv ser mig som, som glad och energisk, men det ska jag. Jag jobbar med det hela tiden, det är väl det som räknas kanske. 

Och nu hamnar tankarna här. Inte längre en resedagbok men roliga utlandsjobb men en plats för att älta och vädra ångest och grubblerier, så skoj :)

Krig i världen, SD i Sverige och en intresseanmälning till Irak. Hej och hå, undrar hur 2015 blir.

Ja, det är inte ofta och det är inte så spännande, men idag måste jag skriva av mig. 

Sitter på jobbet i mörker (ute för det är december och klockan är ju faktiskt strax efter 14 och inne för lamporna märker inte att jag sitter här i min ensamhet och släcks hela jävla tiden). 

Jag brukar ju verkligen inte ha någonting att skriva när jag är hemma i Sverige. Och det kanske jag inte har nu heller i och för sig. Den senaste tiden har gått åt till att rehaba min höft som drog på sig trokanterit här under sommaren. Att vara helt skadefri är inte riktigt min grej har jag märkt. Under hösten har jag satsat mer på styrketräning och nu på slutet CrossFit som måste vara det roligaste jag gjort. Helvete vad skoj det är!! Kör BootCamp 3 morgnar i veckan och märker ju hur både kroppen förändrar till utseendet och att jag blir starkare. Det är rätt grymt. Målet nu är ett skadefritt 2015, några små delmål samt att springa halvmaran på under timmen. 

Här hemma går jag mest runt och skäms över det som händer i riksdagen, skäms över att Sverige har ett rasistparti som stöds av alldeles för många människor. Att vi är ett sånt land nu. Det är pinsamt och med tanke på hur det ser ut i dagsläget i världen borde vi absolut inte ta nåt för givet, vara sjukt tacksamma över det vi har och till största möjlighet dela med oss av det vi kan. Jag blir så förbannad när jag tänker på det jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag hoppas den dagen aldrig kommer, men om den gör det och vi måste söka oss till andra länder för att få hjälp, mat, hem och vård, att alla jävla idioter som röstar på SD inser vilka själslösa idioter de är. 

Det är så otroligt mycket som skrämmer mig i världen idag, terrorister och krig, inskränkta personer och ett politiskt kaos. Men det som skrämmer mig mest, jag antar det som ligger till grund för det mesta av allt skit i världen är hatet. Hatet skrämmer mig. För några dagar sen skcikade jag en intresseanmälan till MSB för en tjänst i nordvästra Irak. Det tycker jag är skitläskigt. Jag vet inte om jag vill, vågar eller kommer åka om jag skulle få chansen. En del av mig tror och hoppas att nån annan kommer få det (det lär finns en drös med folk som har längre erfarenhet än vad jag har som får chansen före mig) så slipper jag ta ett beslut. En annan del dras till det och känner nån form av längtan bort till kaoset och det läskiga. Att på nåt litet obetydligt sätt försöka bidra på nåt sätt till att hjälpa folk som utsätts för det här hatet på ett mycket mer aggressivt sätt än jag själv. Att få uppleva det som händer, att få vara en del av det, att få vara så privilegierad att förvärva kunskaper och erfarenheter de flesta inte får. En annan del tänker att det är en riktigt bra merit att ha i framtiden. Jag är kluven, nervös och lite förväntansfull. Jag tror inte jag blir utvald att jobba i Irak. Men vilken grej det vore! 

Ja, vi får väl se om det blir några fler inlägg. Allt beror väl på vad som händer. Men nu fick jag i alla fall skriva av mig lite och osammanhängande. 

Hejhej

Ja, eftersom jag suger på att blogga så har det gått en miljon månader sen sist. Kan också vara för att ingenting händer i mitt liv. Jobbar med Förbifart Stockholm, det upptar alldeles för mycket av min tid. Ska åka på OCHA Induction Training med MSB nästa vecka, håller verkligen tummarna att detta leder till nåt spännande uppdrag i den stora världen snart. Skulle vara skoj att få åka iväg på ett kortare, spännande uppdrag. 

Det roligaste med nästa veckas kurs är att få åka till Revinge, där har jag aldrig varit! Och förhoppningsvis blir det massor med utbyte av erfarenheter med alla deltagare som kommer från spridda delar av världen. Ja, annars händer det väldigt lite. Jag vet inte ens varför jag skriver det här.  

Long time no blog.

Jaha, det var ju inte igår jag var här inne. Kommer inte ihåg när det var sist...

Nu är jag inne igen för att jag börjar få framtidspanik :) det är ju oftast då jag är här! Antingen är jag ute och reser eller så är jag uttråkad eller har panik. Inte när man är glad och allt flyter på...skumt egentligen. 

Nu är det lite allmänt kaos i huvudet. Köpt lägenhet, försöker sälja lägenhet, nytt uppdrag på Svenska kraftnät tar slut och vet inte alls vad jag ska pyssla med om en vecka drygt. DET är panik. I mitt huvud har jag redan typ stuckit utomlands eller är arbetslös och deppig i nån skog eller öken. Nu är det ju tur att man inte blir arbetslös så fort ens uppdrag tar slut, men WTF ska jag pyssla med snart?? Hitta uppdrag, sälja in mig själv till nya kunder? Låter som prostitution typ, men det är nog enklare (och jättefel ja). 

Jag har typ förberett mig på att ha tokångest och ligga sömnlös framöver. Det suger ju!!!! Suck. Eller så kanske man kan passa på att lära sig saker, göra annat, åka iväg? Ju mindre det finns här hemma som håller en sysselsatt (jobbmässigt) ju mer längtar jag ut på äventyr. Jag har ju en bild av att jag ska va den som åker iväg på uppdrag men när kommer det passa? Det måste ju komma in nåt snart då....Panik över det också. Fan. Det här var ju sjukt ointressant att skriva. 

Välkommen 2014

Tjo och hej, nu är det 2014. Snart har det gått en månad utan att nåt helt fantastiskt har hänt, men jag väntar med spänning på allt awesome som kommer hända under året. 

Är urusel på att skriva nåt alls när jag inte är utomlands, men det är ju också för att det händer väldigt lite i livet. Har opererat knät, rehabat lite mer, blir bättre och bättre och gladare och gladare. Utom idag. Idag är en fruktansvärt meningslös grå och tråkig dag. Det är väl därför jag skriver. 

Under hela det förra värdelösa året gick jag omkring och längtade till 2014, hade massa idéer och förväntningar på allt roligt. Nu när vi är här är jag glad att vi är det men har lite släppt på alla förhoppningar. Det kanske helt enkelt bara inte blir ett kasst år, men det återstår att se om det blir det bästa året ever. 

Ja det här var ju ett sjukt kul inlägg. 

Ett med sig själv

Alla har vi olika läggningar och personlighetsdrag. Jag har i alla fall sett mig själv som rätt öppen och glad. Inte positiv kanske men lite uppåt mer än neråt. Vet att andra ofta kommenterar på hur jag alltid är glad etc. Jag vet att många kanske inte är så, en av mina närmsta vänner har sedan ung ålder gått och burit på nåt "mörkare" och ofta mått sämre. Fortfarande en varm och underbar person men som kanske har en annan läggning mot något mörkare som jag aldrig förstått. Nu låter det som jag beskriver nåt ur Dexter, men nej hon är ingen styckmördare. 

Hur som helst har jag tidigare haft svårt att reflektera över de här olikheterna. Jag förstår dem bättre idag än när jag var yngre. Kanske mognad kanske åldersfråga eller så kanske jag helt enkelt förstår bättre idag. 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här riktigt. I morse satt jag ensam på tbanan och kände mig lite "ett" med mitt mörka. Det var både lite deppigt och lite befriande. Att jag kanske har ett nytt personlighetsdrag som inte alls jag gillar. Eller som jag kanske kan lära mig hantera? Jaja. Svammel. 

sämst

Upp och ner, hela tiden, inget känns stabilt. Så sjukt less.

Igår sprang jag på löpbandet utan ont i typ 20 minuter, det är stort på riktigt. Idag fick jag prata med en på Artro, nu är det tidigast slutet på oktober. Så less. Så less. Dom bara skjuter på det, och jag förstår att det är ett stort tryck med många trasiga knän. Men jag orkar inte vänta på att bli ok mer. Jag bara blir fulare, fetare och mer ur form. Skyller det på korsbandet, tycker synd om mig själv, men egentligen är det ju bara jag som förstör mig själv. Man ska ta hand om sig själv, som om man vore sin egna bästa kompis. Men jag känner mig rätt ovärd. Omotiverad, lat och tragisk. Tråkig. Deppig.

Solen skiner och vi har den absolut finaste septembermånaden i svensk historia. Och jag går runt med en klump i magen och vet inte varför. Stressad som sjutton, brist på jobb? Nervös inför hösten om det tar slut på projektet? Eller för att jag har en överväldigande längtan till Kongo, till Mali, till Syrien, till vart som helst? Jag vill inte att det bara rinner ut i inget. Vill ut igen. Tänk om det är det jag behöver, sen kanske jag kan växa upp och gifta mig och få barn och allt det där? En liten insats till? Vad är det jag går och väntar på? Varför denna nervositet? Jag blir knäpp. Knäppare. Som att något är off, men det är ju jag som är off. Jag vill orka ta tag i saker. Ta tag i där hemma, rensa ut och slänga, städa och möblera om, fixa en bra känsla så när man kommer hem kan man slappna av. Men jag orkar inte ens det.

SÄMST!