Fredag, men torsdag

Skippade en hotellmiddag igår, åkte och handlade en massa mat istället (och åt ändå bara flingor till middag) och spenderade resten av kvällen med 2 av mina 3 roomiesar. Vi satt uppe till efter midnatt och pratade oss igenom alla världens olika ämnen. Vi är en arab, en europé och en afrikan. It makes things fun! Det roligaste är att vi egentligen har en och samma common ground och samma tankar och ideal förutom att de andra är troende. Det jag kallar "något" kallar de "Gud". Men vi hade superkul!

Det är ganska skumt att min arbetsvecka är slut. Det har gått grymt fort, såklart. Idag har vädret improvat massor och det är soligt och varmt ute, vilket höjer mina förväntningar på Leptis Magna utflykten imorgon! Jag ska fota som en turist och wow-as som en arkeolog. Jag ångrar (såklart, precis som jag visste innan) att jag inte tog med mig superkameran. Jag får make do med den jag har med även om det lär bli telefonkameran mest, pga lathet. Hur det än blir ska jag lägga upp massssor här sen så ni alla kan få njuuuta av romersk storhet. Jag måste läsa på innan, annars för jag nog mörka min arkeologexamen inför alla...

Allt som allt känns idag bra och jag mår bra. Det är kul. Tyvärr missar jag Hanis gig ikväll...och jag hoppas alla som ska dit har superkul och jag skickar alla mina postitiva tankar och support okej?

Peace.

sidenote

"Tja Emma! Hur har du det?! Hoppas det går bra, för du är ju officiellt coolare än oss alla nu!"

Hörde ni? Officiellt cool. :P (Det kom från en rätt så cool en också.)

Bukra inshallah....like mañana without the sense of urgency.

Ja nu är veckan här snart slut, vilket är skitskumt. Imorgon är "fredag" och på riktiga fredag ska vi på utflykt :)Leptis Magna, jag kommer vara som ett barn på julafton. Vet ni inte vad det är, har ni aldrig sett en bild, bildgoogla för sjutton. Lovar ni kommer tycka det är coolt!

Igår blev jag medbjuden att joina svenska ambassadören och hans svenska delegation på ett hans stans lyxhotell vilket var väldigt snällt. Jag trodde att han kanske kom med en delegation på ett par, tre stycken (för inte reser 20 pers ihop till Libyen?) men det visade sig vara ett gäng på 28 svenskar plus inbjudna Libyer som åt middag ihop. Lite overwhelmed blev jag, men det var trevligt att träffa lite nytt folk. Det var folk från UD, ministerier och olika företag. Jag passade säkert in med mina jeans...Hotellet är ett sånt hotell som verkligen bevisar att det här inte är ett fattigt land. Stort och lyxigt, marmor, pool, fontäner, osv. Hur som helst var det trevligt .

Det känns som det tagit slut på tankar och jag har inte mycket att skriva. Jobbet är jobb, hittills har det fortfarande gått smidigt. Vi får se hur resten av dagen går, jag ska sätta mig ner med Jonas från JMACT (andra röjcentret) och lägga upp nästa veckas IMSMA training. Blir säkert bra, jag har aldrig hållt i en förut (inte han heller) så det är skönt att vi kan samarbeta. Jag har nog jobb så det räcker att fylla tiden, samtidigt är det mycket som gör trögt pga att det är så många aktörer inblandade (allt ska godkännas runt om av alla) så efter helgen kan det nog rulla på bättre. Spenderat hela första veckan med rent datajobb och formalia. Suck.

Ikväll blir det hästbanan igen, i alla fall. Det ska bli skönt!! Sen ännu ett restaurangbesök med en annan konsult och några från kontoret. Trevligt, men jag kommer få slut på mina pengar jag växlat :/ Och har inte mycket att växla sen...kan bli ett problem. Nope, det blir inte hästbanan. Fan!! Jag VILL verkligen ut och springa. Men om ingen annan kan/vill kan jag inte. Jag är totalt beroende på andra. Testade springa upp och ner för trapporna inne i huset igår, kände mig som ett fån. Inte alls samma sak som att springa. Nu är jag ledsen, dagen är skit, och jag ska stanna hemma ikväll och kolla serier. Och jag överdriver, dagen har varit ganska rolig och om det värsta med den är att inte behöva springa, so be it :)

Solen skiner i alla fall!

Saknar er!!

Blundar man är det semesterväder...

Jag måste komma ihåg att fota och lägga upp bilder. Iaf på ICRC-katten, den spenderar sina dagar i en blomkruka på gården. Jag har blivit den där jobbiga, nya, som kommer till ett kontor och "ska fixa". Men man blir ju hemmablind! Så jag har flyttat kartonger, städat folks skrivbord, staplat (ja det kan ju inte stavas stapplat men shit vad skumt det ser ut!) informationsflyers (hihi, flyer, Peter...flaajjer) och donat. Jag kanske är skitjobbig? Men nu kan jag iaf fota kontoret!

Det kanske låter som jag är sysslolös (ser också rejält konstigt ut, säkert lol:et som förstör (löl-ös)) men jag har att göra. Dock jobbar jag snabbt och väntar på massa godkännande från ett möte på det jag gjort hittills så alla samarbetspartners (eller folk som jobbar med casualties etc, röda korset har ju inte "samarbetspartners" men nu virrar jag bort)...så efter imorgon kan det riktiga datamatnings, training, fixarjobbet börja!

Fick träffa killen som är EOD bossen här, svenske Petter. Han var rolig med cool mustach. Okej, nu var min femminuterspaus slut, back to the arabic translation. För jag är ju grym på arabiska!

(Vilka läser det här egentligen?)

Första arbetsdagen

Idag var min första riktiga arbetsdag och jag är nöjd. På morgonen blev jag briefad av the head of delegation och sen kom Jonas IMSMA kom till kontoret för att fixa med databasen. Allt gick relativt smidigt och jag kunde faktiskt börja jobba efter lunch. Efter lunchen blev jag också lite smått säkerhetsbriefad och läget är ok här i Tripoli. Inte så många regler, common sense mest. Lite trist är att det verkar jobbigare att vara expat kvinna här än i Laayoune. Tydligen är sexuella trakasserier inte ovanliga, men jag fick tillåtelse att skrika på dem om det skulle inträffa nåt sånt mot mig.

Efter jobbet stack jag och Jenny till affären och ganska motvilligt även till hästbanan (the running track). Vi kom fram något senare än sist, vilket var tanken för det är ganska så varmt här nu. Skillnad bara på några dagar. Det var mycket fler folk än sist, familjer, barn, kvinnor, män. De flesta promenerar runt banan och vi är de enda kvinnorna som springer. Tog med mig telefonen med gps så jag kunde mäta hur långt ett varv är och sprang utan större problem 5.7 km (inte wow men jag är nöjd), även om det är fuktigt och jag är trött. Tror jag är motiverad av att inte få en till Laayoune-fetto-chock. Hur som, ett varv var inte 1.6 km utan 1.2, men det är så mycket skönare att springa varv än på löpbandet. Underlaget är mysig gummi och man studsar fram skönt.

Nu på kvällen har vi suttit och snackat alla tjejer i huset (huset heter ju the girls house) framför nyheterna och jag måste säga att jag har otroligt trevliga housemates. Angelique åker tillbaka till Senegal så fort hon kan när pass etc löser sig, men jag har iaf kvar Jenny tills hon drar på semester och Lidia. Lidia ÄR för övrigt Tania. Fick bevis på det nu på kvällen när hon avslutar med ”love you but leave you” vilket är Tanias hejdå uttryck. Det känns skitkonstigt men skönt (tryggt) på nåt sätt. Jag kan knappt skilja dem till utseendet i huvudet, och samma röst har de!! När Tania kommer från Benghazi ska jag hooka upp dem, antingen kommer de sky varandra som pesten eller glömma att jag finns och bli bbf’s.  De är iaf grymma och det är kul att få träffa så mycket trevligt folk i livet.

Jag har det verkligen ok så länge jag har sällskap. Ljusår från hur jag kände i Laayoune. Laayoune i all ära, en del av mig älskar det lilla ökenhålet, men att slippa den ångesten jag gick runt med är helt underbart. Jag hade kul där, mycket kul, ofta pga öl, men här kan jag slappna av på ett helt annat sätt. Jag tror för övrigt att jobbet kommer gå bra, och inshallah, att de kommer vara nöjde med min insats. Det är lite ”kul” att märka skillnaderna på organisationer också, man märker även ganska snabbt hur de olika organisationerna ser på varandra. Jag håller mig neutral. My heart’s with msb haha.

Att få skriva av sig är också skönt. I helgen hoppas jag få åka till Leptis Magna och ta lite bilder så jag kan lägga upp. Det är synd att man inte vågar fota mycket här, det skulle vara sjukt kul att dokumentera all graffiti från revolutionen. Mååånga karikatyrer på Gaddafi. Mycket snygga också!

I veckan byts EOD teamet ut, och de kommer via Tripoli. De är ute i landet och jobbar och är MSB allihopa, de flesta svenskar. Jenny har sagt att jag senare under uppdraget kan följa med dem en dag när de jobbar ”nära” och se hur de arbetar, samt kombinera med risk education för lokalbefolkningen med en av kontorets field officers. Vore kul att både se EOD arbete på riktigt (speciellt om jag ska bli en nån dag) och komma ut lite från stan.

Klockan är precis nu elva på kvällen och jag ligger i sängen! Det är ju bra jobbat. Borde ju sova nu egentligen men kan inte slita mig från min bok. Somnar väl efter ett igen. Saknar er alla och längtar alltid hem men allt i livet är en erfarenhet och jag tror inte man växer som människa om man inte kliver ut ur sin comfort zone. Jag var Ms Comfort Zone förut och tror att alla de här erfarenheterna gör mig gott!

Har jag nämnt att det inte är MAC (mine action center) här på ICRC utan WeC (Weapons Contamination)? Det låter så skumt. WeC Office. Låter som en icke-svensk anka. Typ fransk säkert. Wec wec. Eller groda!

Nu bok! Peace out homies! Och shukran habibis om ni läser, jag skriver långt och ganska trist, men det är min ventil.

Lördag kväll.

Det känns okej. Alltså, det här med att inte ha internet. Det känns jättejobbigt, men ok. Det hade nog varit värre om det var som i Laayoune, där jag hade internet som knappt fungerade. Ett jäkla av-och-på fipplande på modemet. Här har jag inte internet. Punkt slut. Kommer inte ha. Känns ju skittrist med tanke på att jag hade kunnat whatsappa eller skypa så fort jag kände mig ensam, men nu får jag fokusera på att läsa, skriva, slappna av och acceptera att det inte är the end of the world att vara själv. Kanske börjar kolla på nån serie ikväll till och med. Svårast med ingen kontakt och att vara själv är att det är ju jäkligt svårt att somna. Men det kommer nog.

Imorgon börjar jobbet på riktigt. Jag hade en halvdag idag, och efter ett kort med bra möte skulle vi förbereda inför imorgon, kolla att programvaran fungerade och föra över data etc. Allt sket sig totalt. Ganska förväntat enligt mig, eftersom ingenting funkar felfritt med datorer. Hoppas det löser sig snabbt annars kan det bli en del issues, men ingenting är vårat fel, allt kan fixas med lite hjälp uppifrån. Jag hoppas jag kommer ha mycket jobb att hålla mig sysselsatt, men mest av allt hoppas jag att allt kommer funka! Rent praktiskt.

Jag känner ett lugn här som inte fanns i Laayoune, inom mig. Det beror nog till stor del av att ingen jag bor med har internet / möjlighet att ta sig runt etc. Alla är fast. Och jag är inte ensam. Det är skönare än jag kan förklara. Alla sitter på sina rum men jag är inte ensam.

Under lunchen efter "jobbet" satt jag, Jenny och Jonas ute på vår "gård" och åt i solen. Det var lugnt utanför, 27-28 grader varmt, blå himmel och palmer. Det kunde nästan varit en semesterort. Om man kan klämma in såna stunder kan det nog vara bra för själen. Vi har även ett takterrass utan insyn där man kan....SOLA! Woop woop!

On another note, Innan jag åkte träffade jag mina föräldrar. Min pappa sa något i stil med ”vilket liv man levt”. Och ja, vilket liv. Jag har ju inte gjort mycket, knappt nånting, och i de kretsar man hamnar i inom mine action är jag ju verkligen oberest. Men ändå. Vilket liv man lever. Inte hade jag kunnan tänka mig för ett par år sen att jag skulle hamna i Sahara. Eller i post-konflikt Libyen? Jag tycker det är spännande och otroligt roligt, jag trivs verkligen med det och det här korta uppdraget kom verkligen vältajmat. Jag vill ju göra det här. Jag önskar bara man kunde hitta ett bra sätt att göra det här – men inte ensam. Ta med Peter till nästa land. Det skulle ju inte alls vara jobbigt då. Stöd på plats! Jag saknar verkligen Peter, alla underbara kompisar, allergi-katterna, ja i stort sett allt, när jag inte är hemma. Man får nog leta efter nån mer hemmakär än mig. Så hur gör folk? Känner folk inte lika mkt som jag? Eller är de bättre på att inte visa det? Jag var ju inte sällan ett nervvrak i Laayoune, grät och höll på. Inte gjorde nån annan det. Inte klagade andra på långa, ensamma helger? På att internet var nere. Jag kankse bara är överkänslig. På gott och ont antar jag. Jag vill inte vänja mig vid någon form av ensamvargliv. Jag vill sakna ”de mina”.

Tania ringde mig idag från Benghazi. Hon visste inte när hon skulle tillbaka hit. ”En vecka – tio dar” lät det på telefon. Hoppas verkligen hon kommer till nästa helg och om inte minst till helgen efter. Hon sa att hon kanske blir kvar där en del men kan ta sig hit på helger i sådanafall och träffa mig. Vore skitsynd om jag spenderade 4v här utan att träffa henne. Oddsen på att hamna i samma land så här är mindre än man tror.

-Söndag-
Idag är jobbdag. Jag träffade mina roomies i köket i morse och frågade hur de sovit. Tydligen hade sovit bra med undantag för "the crazy shooting"....alltså den jag sov igenom. Känns ju bra att jag vant mig ;)

Jobbet verkar funka, I have high hopes, allt kommer gå finfint så länge inte datorn krånglar. Efter jobbet idag ska jag och Jenny ut och springa igen, känns bra att vi har en plan att röra på oss. Shawarman till lunch kanske inte var nyttigast i världen, men med tanke på begränsningarna i shoppingmöjligheter kommer man inte heller sitta hemma och moffa godis varje dag.

All in all, ganska bra.

och vill man

Så får man gärna skriva till mig. Jag är lite småensam och uppskattar all kontakt med omvärlden jag kan få. Det kommer inte funka att fixa internet till huset så jag får make do med det som finns. Alltså, ibland på kvällar kanske jag kan sätta mig på ett fik och hoppas på uppkoppling. Men inte ensam. Och ingen annan har samma kontaktbehov. Vi får se hur det går. Men, kommentera gärna. Miss you all liksom.

Fredagen

Vi var på Radisson nu på kvällen för de har wi-fi. Vi satte oss och beställde kaffe, kopplade upp oss och sen började vi med en briefing istället för våra mail etc. När briefingen var klar så var uppkopplingen körd. So much for mina blogginlägg, mail, Facebook, Skype. Pung. Ingen annan verkar bry sig att internet är hopplöst och att de inte kan hålla kontakten med omvärlden! Jag liiiiider.

Min morgon spenderades med bok i sängen, och senare på dagen tog jag och J en tur till nån runningtrack, som egentligen är mer som Solvalla än nåt annat. Det var en hästracebana, men löpbana innanför och lekplats i mitten. Hästbanan kunde man också springa, men tjena, sand liksom. Vi sprang 4 varv, killen som satt utanför påstod att ett varv var 1,6km men det är bull. Jovisst är banan (haha banan, vem fattar?) betydligt större än en löpbana, men jag chansar på att vi sprang runt 5km. En dryg km per varv är mkt mer rimligt. Roligast av allt? Jag fick lyckan att springa i för stora vida gymbrallor (god forbid löparbyxor), en långärmad t-shirt OCH en lång t-shirt över den långärmade, så både rumpa och armar var täckta. Woop woop! Och en annan kul grej är ju fuktigheten. Och tonårspojkarna som hoppade på oss varje varv. Men, Linda, om du läser detta....gissade vad de spelade i högtalarna? Yabilabi! Sådetså.

Imorgon, lördag(=söndag), ska vi ha möte på kontoret kl 11. Ska träffa bl.a. Jonas som är IMSMA sen innan jul här nere, för MSB/FN. Han är den jag kunde varit :)
Innan/efter mötet ska iaf blogginlägg upp, mail skickas och fb uppdateras....

Nu, läsa min spännande bok om Ingrid Betancourt, sen hoppas på att Peterplutt försöker ringa igen eftersom jag missade hans samtal. Man kan inte ringa 3ggr på raken och sen inte försöka ALLS igen! Not fair. (note: han ringde igen, kl 01.30)

Och just ja, trafiken här....LOL. Alltså, vad är en mittlinje egentligen? They're more like guidelines anyways! Här skulle jag lätt klara en uppkörning! Och kanske dö på köpet.

Framme

Midnatt kväll ett.

Jag blev hämtad på flygplatsen av ICRCs welcome driver (lol). Direkt till kontoret, inskickad till en welcome officer (lol) som introducerade mig till hela delegationen. ICRC har delegation, UN har mission. Då har jag lärt mig det...

Iaf, ICRC bor i två stora hus mitt emot varandra, alltså kontoren. Det finns en ICRC katt. Den ska jag döpa. Jag hälsade på typ 50 pers, kommer ihåg namnet på två. Tre. Bra skit. Jag fick höra/köra på inte så roliga skämtet / kommentaren "by the time I will learn everyones name/role it'll be time to leave" mer än ett par gånger. Jag hade turen att få sitta med på deras veckomöte...jag ville inte alls somna. Sen jobbade Jenny lite, jag mailade hem och hör hur hon får samtal och hur hon säger "There's a consultant here that just arrived to help us with our information management...". That's me, bara skumt. BARA skumt.

På kvällen fick jag lämna väskor och se huset jag ska bo i. Tre våningar, säkert runt 1000kvm, utan överdrift. Helt sanslöst. Och snyggt och fräscht och marmor och massa toaletter och fyrahundra sovrum. Här bor Jenny (min chefish (chefsfisk)), en egyptisk tjej, Lydia (?), i min ålder (alltså mellan 20-35, hur ska jag veta?) och en senegalesisk tjej som egentligen inte skulle varit kvar i Libyen men fått sitt pass stulet. Woop, hur fixar man nytt pass i ett land utan ambassader? Stackarn.

Lydia är cool och rolig, jag kommer ha trevligt med henne. Hon är en sån som får mig att känna mig socialt inkompetent (hatar det, jag är ju visst kompetent) men det går nog över...när jag känner mig mindre som en fjant.

Jag och Jenny gick ut på restauang och åt, mysig, lyxig och trevlig restauang som ligger precis bredvid en gammal romersk båge. Alltså 2,000 år gammalt arch från nån -anus. Hadrianus, Trajanus, får kolla i nån bok, eller ännu bättre, tha internet. Hur som helst... cooooolt..! Efter maten tog vi en liten promenad i deras gamla stan. Helt plötsligt går en nisse med stort vapen förbi...han bar det ungefär som en annan bär en Metro-tidning på väg till pendeltåget. Vi gick vidare, och hamnade på nånting-nånting square, där vi vände och gick tillbaka till bilen. Och då pangade det, så nära att J hoppade en halvmeter i luften. Det lät så skumt att jag knappt reagerade för inte skjuts vapen där jag brukar vara? Känner mig så fjantig. Jenny var i samma hus som FN bombningarna i Libanon, men klarade sig. Jag har bara hört skott i samband med övningar förut. Fjant-emo? Men det borde ju vara normen?! Hur som helst, hela vägen tillbaka till bilen hörde vi hur det smattrade bakom oss. Fy fan. J sa att hon hade kommit till Libyen samma dag Ghadafi/Qaddafi/Gaddafi/Kadaffi/...* dog och nämnde lite sådär att, ja, den dagen trodde man det var fyverkerier lite överallt. Happy shots resulting in not so happy casualties.

Nu är jag hemma, i min säng, med Pantha (man får visst ta med sig gosedjur fast man är vuxen), och skriver det här. Utan internet. Eller fungerande mobil. Om jag inte kan lyckas fixa internet hem hit blir jag knäpp. Imorgon ska jag till hotell Radisson och hänga med wi-fi. Då läggs detta upp. Och bilder. Och säkert ytterligare ett sjukligt spännande inlägg.

Nu ska jag sova. Borde funka ok med tanke på bristen av sömn men man vet aldrig. Kan inte sova ut utifall (pga rädsla att) alla skulle lämna mig medans jag sover, vilket är osannolikt då J vet att jag inte har nyckel än. Men hur ofta beter jag mig/ tänker jag logiskt? Precis nu pangas det ute. Skitobehagligt. :(

Jag längtar hem, saknar er, Peter, längtar till Tania kommer tillbaka till Trip, och hoppas jobbet går bra. Suck. Natti. Undrar var jag la mina Sobril?

*om man bara skulle ta och kombinera alla möjligheterna med den herrns namn skulle det nästan va lättare. Gkqhaddaffi. Ish. Man kan nog få in en eller ett par till bokstäver.

Flyget ner.

Sitter på flyget och har precis åkt över vad måste varit Alperna (snöig, klippig, enorm bergskedja).

De sista dagarna, precis här i slutet gick allt lite fort. Fick mitt pass tisdag eftermiddag och meddelade Geneve det och får direkt frågan "kan du ta midnattsflyget ikväll?". Så blev det inte, men det blev inte heller lördagsflighten, utan klockan 03.00 imorse steg jag upp för att hinna ut till arlanda runt 04.30, flyget gick 06.00. Jag är nu på flight nr 2 efter ett par otroligt oinspirerande timmar i Frankfurt.

Det är inte en full flight till Tripoli, men en väldigt spännande blandning på passagerare. Jag är såklart nyfiken på vad alla danskar, amerikaner, osv ska ner och göra. De undrar väl varför en ensam förvirrad tjej sitter på samma flyg som de gör.

Det är aldrig kul att åka, sista natten är ju alltid jobbigt, även om denna mest bestod av nån enstaka timmes sömn med inslag av panik. Arlanda och hej då är inte heller roligt, men när man väl är på väg är det ju massa bättre redan. Det kan ju iofs bero på mitt ångestdämpande flygknark (tacka gudarna för det).

Jag fattade inte riktigt vart jag skulle förrän i Frankfurt. Då slog det mig lite. Tripoli. Libyen. Utan kontrakt klart och no frikkin clue vem som hämtar eller hur det ser ut eller känns eller ja, jag känner mig förvirrad gällande det mesta just nu.

Har hört från de jag talat med där nere, även den svenske generalkonsuln som jag pratade med igår, att det är lugnt och känns säkert, med inslag av skjutande (mest nattetid, kommer ju verkligen känna mig som fisken UR vattnet), och småproblem med ökade rån och så, då varenda nisse springer runt med en kalashnikov. Dock hade vägspärrarna blivit färre vilket tydde på att de hade fått mer kontroll över läget, tolkade han det som.

Jag tror att det kommer bli spännande, bra, och förhoppningsvis väldigt roligt. Det är ju en kort tid, och stället verkar ju snäppet (och inte bara snäppet) bättre än Laayoune, mitt köra ökenhem. Det är ju en riktig storstad med fungerande (?) infrastruktur. Skillnaden blir väl att man inte knyter an samma kontakter som jag hade i Laayoune med den korta tiden.

Folk får väl ta att sålla i bloggen, jag har en misstanke om att det blir många långa och rätt ointressanta inlägg, då jag måste samtala av mig. När jag samtalar med en skärm blir det sällan sådär jättekul som vissa andra får till det med ord.
Sådärja, nu kom maten. Undrar vilka delikatesser det bjuds på här. (Ska jag fota och göra det till en riktig reseblogg?) För övrigt borde man putsa flygplansfönster mellan varje flygning så man kan fota igenom dem utan att det ser ut som att man fotar genom en flygruta. (För DÅ känns det ju väldigt B.)

5 min senare har den gått ner. Lunchen alltså. Kanske ingen höjdare, men kanske inte heller så tokigt. Höll mig borta från de små genomskinliga räkorna i "salladen", jag tror jag fotar dem i närbild...då förstår ni.

Nu flyger vi över Italien. Alltså, det här är en ren chansning från min sida, men jag tror Italien ser ut så här. Hav, stränder, arkipelag. No? Nu är det bara blått här under. Jag ser en båt. Jag lovar att jag inte har tråkigt.

Så ja ni, snart är det Libyen och jag. Undrar hur vi kommer trivas ihop. Jag känner mig o-cool och nervös, så långt ifrån MacGyver och expert on mission man kan komma. Fickkniven ligger ju till och med incheckad. Kan ju inte ens attempt to build a chopper from my tray and seat. Framförallt känner jag mig så oproffsig. Det känns inte som att en konsult som åker ner för att assistera med info management och minröjning borde kliva av ett plan i utsvängda jeans, converse och hoodie. Det känns off. (Kände mig jättevuxen när jag valde helsvarta converse, tyvärr så är de ju också ganska rejält fula.)

Mitt problem är ju att jag inte ens kan försöka lista ut vad rätt är i de här sammanhangen. Som Geneve! Mina Geneve-försök till kontorsutstyrslar ser oftast ut som jag lånat mammas kläder. Felsittande stickade koftor och fjantiga skor. Javisst, det är lite roligt också, jag ser ju så extremt fånig ut. Typ, haha, men med a pinch of tragik.

Nu får jag väl lägga ner det här inlägget, nästa lär ju iaf ha något innehåll på riktigt. Mer hav. Nästa land är väl Afrikaland? Även om Peter insisterar på att det inte är Afrika.

Önskar jag kunde avsluta med nån rolig, välskriven one-liner men tyvärr.

Har man tråkigt...

borde man streckläsa den här bloggen, jag lovar att ni kommer skratta.

Jahapp

Att det skulle vara så komplicerat. Alltså, jag vet inte när jag kommer känna mig vuxen nog att fixa allt själv...nu ringer jag min pappa var femte minut och ber han kolla försäkringspapper, kontakta skatteverket, kolla igenom kontrakt, osv. Jag fattar ju inte hälften känns det som. Precis som jag inte kommer på allt som ska fixas. Inte hade jag en tanke på att jag kanske måste ha en F-skattesedel för att jobba som konsult? Näe, det här med att bli vuxen och klara allt själv känns avlägset. Och det är galet skönt att ha en pappa som, ja, i stort sett kan allt. :)

Jag längtar på riktigt nu. Det ska bli så galet kul, spännande, läskigt, utmanande och roligt att åka iväg! Jag är inte rädd på samma sätt som sist, det beror ju framför allt på att jag är borta så kort tid. Jag VILL iväg, nu nu!

Jag vet att jag sen måste satsa på hemma-jobb, men alltså, jag vill iväg. En längre tid. Syrien är väl nästa grej folk väntar på, men ja, det vore ju också sjukt spännande. Jag undrar om jag skulle kunna smuggla med Peter på nästa uppdrag. Då är det ju inte alls läskigt längre.

Ikväll blir det Top Gear i Gloden. Woop woop! Sen helg, sen åka?

Invitation letter

Nu på morgonen fick jag mail om att mitt intivation letter är klart. Nu ska man ansöka om ett visum, och förhoppningsvis går det fort. Jag vill inte åka den här veckan, möjligen i helgen, men måndag skulle fungera bra. Eller söndag. Ju snabbare ner ju snabbare hem igen.

Jag har tyckt att det ska bli spännande och kul men igår läste jag på om Tripoli (allt låter jättebra, snälla människor, allt finns osv) men varje travelsite har en stor röd varning längst upp att man inte ska åka och att the civil unrest fortf könns av. Jahapp. Jag har trott att det är lungt. Men det ÄR nog det också när man är där.

Hoppas min försäkring löser sig idag också. Och hoppas jag lyckas med jobbet haha...det är ju inte säkert?

Nu börjar nerverna!!

Libyen

Nu kanske det är dags att komma igång här igen. Har inte haft mycket kul att skriva om....ett arbetslöst halvår är allt annat än spännande.

Men nu, om det inte blir några problem med visum eller försäkringar, är jag snart på väg till Tripoli i Libyen! Bara en snabbis, i ca 4 veckor. Jag tycker det ska bli skitspännande men så fort datumet är satt kommer jag bli nervös. Men. Kul ska det bli och Tania från Laayoune kommer vara där, så jag kommer ha en buddy som redan är där...!

Och, jag planerar redan nu in ett besök här....Leptis Magna, en av romarrikets mest välbevarade städer i nordafrika.

Vad som än händer nu ska jag iaf försöka logga in här ibland och skriva :)