en klapp på huvudet

Och jag ser rött. Vad är det med oss kvinnor som gör att vi utstrålar hjälplöshet?? Kan inte någon förklara det för mig? Om jag vill ha hjälp så ber jag om det. Så enkelt är det!

Nog om sånt. Vi hade avskedmiddag för Karin i måndags och åt på en jättemysig typ sydafrikansk restaurang. Vi satt i en trädgård (ja, restaurangen hette Le Jardin) och mumsade på bland annat krokodil. Inte jättemumsigt kanske, enligt mig, men kul att testa. Jag trodde jag skulle få det ensamt och trist utan Karin (jag har ju Kerstin i min lägenhet, så så synd om mig är det inte, hon är jättetrevlig), men som tur var hade jag EOD-killarna som kan ta hand om mig i den annars så överväldigande tristessen som uppstår när man inte kan eller kanske vet vad man kan hitta på. Det blev tre filmer på raken, och utvalda delar av Pick of Destiny. Vi satt uppe till ett. Kerstin och Curt orkade med nästan hela första (Office Space ÄR inte lika kul som den var 1999), men vi andra kämpade på genom Juno (uppskattades mycket) och the Mechanic. Jason Statham är för cool.

Det var ett galet åskväder igår, ett mirakel att vi fick behålla elen. Det blixtrades och dundrades något helt fantastiskt. Vi var tvugna att ställe oss på balkongen och förundras över det ganska länge. (Lärde mig att i brist på annat kan man använda ett palmblad som någon slags sämre variant av paraply. Killen som demonstrerade detta fenomen var ju minst sagt genomblöt. Speciellt svårt är det ju när det blåser storm också...)

Snart ska jag tillbaka till kontoret och delta i Risk Education möte med bland annat Unicef, ICRC och MAG. Ska bli intressant att veta lite mer om vad de gör här. Är dock i brist på sömn ganska rejält trött och kommer sova som ett barn ikväll. Om det inte finns något annat på agendan.

Kram på er.