hemma igen

Ja, hemma sen en dryg vecka och allt är väl bra och jätte konstigt. Går inte att förklara. Jag har typ glömt bloggen men jag tror jag ska sitta i veckan och rensa tankarna här, iaf för min egen skull. Skönt att inte vara i Kongo, men väldigt konstigt att inte vara där. Jag återkommer med tankar. Och insikter. 

fan för det här

med insatser och att träffa nya människor, roliga människor, älskvärda goda fina trevliga intelligenta människor som man ska umgås med så intensivt och så tajt med, som en riktig familj, för att sen åka hem och kanske aldrig få se dem igen? Det blir för abrupt, det känns inte hälsosamt. Och fan för att komma hem och ha det underbart och fantastiskt med alla man älskar såå mycket och ändå känna en tomhet för ingen riktigt kanske egentligen bryr sig eller fattar att man upplevt otroliga och hemska och konstiga och fantastiska saker. Och känslan av att man inte är glad nog och tacksam nog för allt för man känner en längtan till ett liv som nu nästan tagit slut. Det innebär inte att man inte älskar sitt "hemma", men vi är tillbaka nu med det hela strössla sitt hjärta som konfetti över världen-grejen.

så jävla kul

att bli magsjuk! Jag har klarat mig hela tiden här (ätit och druckit allt, sovit fåligt och inte underhållt någon form av träning), men nu när det är mindre än en vecka kvar...boom! Och varför är vi konstruerade så himla fel, om det skall komma ut ur två ändar kan vi inte ha placerat dem lite mer strategiskt? Sorry, too much info. Men, ett dygn senare och jag är nästintill återställd. Jag blev fint omhändertagen av både medic och EOD, fick strikta order om att inte äta och bara dricka vatten från ett håll, strikta order från ett annat håll att vatten är det sämsta jag kan dricka, däremot är alkohol bra och massor med mat. Ja, ni kanske kan gissa vem som gav vilka order.

 

Nu är jag på kontoret, tidig lördag morgon då det är vårat sista koordinationsmöte. Jag känner mig sjukt stressad över jobb, över att åka hem, över massor...det är ju klart att det blir skönt att komma hem, men jag behöver ett projekt, kan inte njuta av elva veckor ensam ledig. Måste hitta på något, men vad? Lära mig franska? Kommer ju inte hända. Ta körkort kanske är en idé.

 

Jag är nöjd över det jag gjort här, men det är mycket kvar. Orkar inte tänka på det ännu, klockan är inte tio och min hjärna är inte i sitt bästa skick.

 

Annars har sista veckan varit bra. Rolig och bittersweet. Såklart. Vi har haft fest med Demeter, min favvo-organisation här. Vi har ätit ute. Vi har fått tillbaka Bengt-Åke och Oliver från Point Noir, utan hjullastare, men det är en lång historia i sig. Afrika och dess byråkrati. A joy in itself.

 

Men ja, allt blir ju alltid bra in the end. Eller hur?

bittersweet

Jag har ont i magen. Ont av stress tror jag. Eller kanske nåt i matväg men jag tror stress. Ingenting funkar och jag hinner inte med att det inte funkar. Jag försöker inte få småpanik men allt känns kaotiskt. Jag måste få hjälp av Geneve, men internet är urkasst och jag behöver hjälp med att trycka ut kartor men innan vi kan det måste unmas fixa papper till kartmänniskorna och det händer liksom inget. Och om en vecka är det över. Och alla här kommer på nu att de behöver massa skit och sanningen är att även om det viktigaste är att leverera en produkt kommer det inte funka här. Inte med allt. Och jag hatar att inte leverera....! Sen, stress för jag ska hem och sitta sysslolös? Eller njuta av sommaren kanske, men det känns som att jag hade behövt komma in i något ordentligt direkt för att slippa post-insats-stressen av att komma hem efter 3 månader borta. Hann inte landa efter Libyen och nu kommer jag sakna min Kongo-familj. Det ska bli skönt att komma hem till alla, men jag kommer känna att jag inte gör någon nytta. Jag har ångest. Förtidsångest. Jag vet hur jobbigt det är att ”landa”. Men, jag känner mig lite extra deppig och stressad och emotional idag så det är säkert jag som pms:ar eller nåt. Imorgon är en ny dag, då allt säkert kommer funka skitbra.

Helgen var bra, vi hade fest för MAG hos oss. Det var faktiskt jättekul, de drog hem ganska tidigt (midnatt) och jag somnade på soffan när de andra i teamet pratade. Som att vara barn all over again. Igår gick jag och Kerstin ut på marknaden, hon för att leta tyger, jag för jag inte orkade sitta hemma och vara bakis. Vi hittade inga tyger med flera trevliga djellabas och köpte sammanlagt 9 (!) klänningar. Nu måste vi sluta shoppa annars kommer vi inte kunna ta med oss allt hem. Kan säga att bumma runt i glittrig djellaba känns snäppet lyxigare än bubbelgumsrosa onepiece. Araberna har fattat dresscoden för värmen, kongoleserna går alla runt i vaxtyger och svettas väl häcken av sig.

All in all kan jag väl börja knyta ihop mina Afrika-erfarenheter och jag kommer sakna Kongo. Visst, det är ju lugnt och tryggt här i jämförelse med det andra Kongo och typ hälften av Afrika, och även om saker inte funkar är det en trevlig stämning här, bra väder, glatt folk. Det är någonting med ett så fungerande dyfunktionellt samhälle som lockar. Rena, hela, byråkratiska Sverige i all ära, men det är något speciellt med den här oorganiserade kaosen som är charmig. Som klokaste Karin sa på Skype, det är något med de här insatserna som gör att man tänker klarare och är mer in touch med verkligheten än hemma. Och det är nog sant, även om känslan ”back to reality” börjar infinna sig smått så kanske hemma är den konstiga verkligheten. Jag vet inte om någon riktigt förstår men det är inte bara att landa på Arlanda och vara tacksam för trycket i duschen eller hur ”bra” allt är, det funkar inte så. Jag kan inte förklara men jag vet att det finns folk som förstår. Mina föräldrar, till exempel. Även om man inte levt ett liv i misär i en skokartong så har man upplevt någonting väldigt speciellt. Jag är inte bara tacksam för ”hemma”, jag är så tacksam för allt det jag upplever ”borta”. Det är värt mer än någon lön man kan få. Jag blir rikare på upplevelser och kontakter, but it’s so bittersweet. Men livet ska väl vara just det…

And meanwhile...

Jag som klagar när jag inte hittar perfekta AC-temperaturen...

Det finns så många orättvisor som jag aldrig kommer att förstå. Värst av all är att jag vet ju själv att jag fortfarande kommer att klaga när internet inte funkar eller bussen är sen.