Wednesday, September 11, 2013

Ett med sig själv

Alla har vi olika läggningar och personlighetsdrag. Jag har i alla fall sett mig själv som rätt öppen och glad. Inte positiv kanske men lite uppåt mer än neråt. Vet att andra ofta kommenterar på hur jag alltid är glad etc. Jag vet att många kanske inte är så, en av mina närmsta vänner har sedan ung ålder gått och burit på nåt "mörkare" och ofta mått sämre. Fortfarande en varm och underbar person men som kanske har en annan läggning mot något mörkare som jag aldrig förstått. Nu låter det som jag beskriver nåt ur Dexter, men nej hon är ingen styckmördare. 

Hur som helst har jag tidigare haft svårt att reflektera över de här olikheterna. Jag förstår dem bättre idag än när jag var yngre. Kanske mognad kanske åldersfråga eller så kanske jag helt enkelt förstår bättre idag. 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här riktigt. I morse satt jag ensam på tbanan och kände mig lite "ett" med mitt mörka. Det var både lite deppigt och lite befriande. Att jag kanske har ett nytt personlighetsdrag som inte alls jag gillar. Eller som jag kanske kan lära mig hantera? Jaja. Svammel. 

Tuesday, September 10, 2013

sämst

Upp och ner, hela tiden, inget känns stabilt. Så sjukt less.

Igår sprang jag på löpbandet utan ont i typ 20 minuter, det är stort på riktigt. Idag fick jag prata med en på Artro, nu är det tidigast slutet på oktober. Så less. Så less. Dom bara skjuter på det, och jag förstår att det är ett stort tryck med många trasiga knän. Men jag orkar inte vänta på att bli ok mer. Jag bara blir fulare, fetare och mer ur form. Skyller det på korsbandet, tycker synd om mig själv, men egentligen är det ju bara jag som förstör mig själv. Man ska ta hand om sig själv, som om man vore sin egna bästa kompis. Men jag känner mig rätt ovärd. Omotiverad, lat och tragisk. Tråkig. Deppig.

Solen skiner och vi har den absolut finaste septembermånaden i svensk historia. Och jag går runt med en klump i magen och vet inte varför. Stressad som sjutton, brist på jobb? Nervös inför hösten om det tar slut på projektet? Eller för att jag har en överväldigande längtan till Kongo, till Mali, till Syrien, till vart som helst? Jag vill inte att det bara rinner ut i inget. Vill ut igen. Tänk om det är det jag behöver, sen kanske jag kan växa upp och gifta mig och få barn och allt det där? En liten insats till? Vad är det jag går och väntar på? Varför denna nervositet? Jag blir knäpp. Knäppare. Som att något är off, men det är ju jag som är off. Jag vill orka ta tag i saker. Ta tag i där hemma, rensa ut och slänga, städa och möblera om, fixa en bra känsla så när man kommer hem kan man slappna av. Men jag orkar inte ens det.

SÄMST! 

Tuesday, August 20, 2013

ingen rubrik

Det har liksom hänt mycket och inget. 

Jag har deppat, gått till en kbt-terapeut, pratat, mått bättre, fått ont i ryggen, mått bättre, sämre, knät, jobbstress, inte stress, mer ont, lite upp och ner med humör, depp, osv osv. Så har hela våren och sommaren sett ut. Det har liksom inte hänt nåt, det har väl varit det som fått mig att vara låg och kombon konstant ont är ju tyvärr inte alls upplyftande. 

Jag är oändligt tacksam för alla runt omkring mig. Alla vänner och kollegor som jag kan vara öppen och ärlig mot om allt det här. Allt förstående och kanske även det icke-förstående men de snälla ord jag mött. Jag har liksom själv aldrig köpt det här med depp. Inte på riktigt. Alltid avfärdat det med att livet är upp och ner. Det kanske har varit rätt uselt av mig, men det är svårt att förstå när man inte varit med om det. Precis som att det är svårt att förstå det här med fysisk smärta. Att ryggont inte bara är ryggont, det är svårt för folk att förstå. 

Nu är det snart höst igen, snart vinter, snart mörkt. Jag ljuger om jag påstår att det här inte är lite läskigt. Jag vet att sommaren, solen, ljuset och värmen hjälper mig i mitt mående. Jag vet att hösten kommer innebära rehab och operation. Jag är nervös över måendet. Men. Jag har i alla fall gjort det jag har kunnat i förebyggande syfte. Ryggen är magnetröntgad. Knät är på väntlista. Samtal är inbokade. Nu är det bara att konstant försöka hålla sig sysselsatt. Mat, vänner, värme, positiva tankar. Jag är lite som ett fysiskt och psykiskt vrak, men jag kan se på mig själv med lite humor. Det är som en parodi nästan. Men. Som sagt tidigare. 2014 – som jag hoppas och längtar! 

Friday, August 16, 2013

Sömnlös

Ligger vaken. Har vankat runt i lägenheten en halvtimme och sitter nu upproppad på ett gäng kuddar i hopp om att somna sittandes (ståendes funkade inte). Det här kan inte vara normalt ryggont. Det måste vara något fel. 

Jag väntar på magnetröntgen och ber väl nästintill till Gud att man hittar något. Det är inte normalt det här. De måste hitta problemet. Och jag som är så trött. Trött i natt. Trött på att ha ont. Är det inte ryggen så är det knät. Inte knät så ryggen. 

Jag pallar inte mer. Vill liksom inte heller bli den som "alltid har ont" eller "alltid klagar". Men vad gör jag när jag sitter här i sängen, sömnlös, i hopp om att utmattningen ska vinna över smärtan. 

Tuesday, August 13, 2013

2014

2010 - mitt bästa år någonsin. 
2011 - mitt svåraste år någonsin
2012 - ett riktigt bra men svårt år
2013 - helt uselt?!

2014 - måste bli det nya 2010

Tuesday, July 23, 2013

vad händer här då?

Som det händer saker! Nä, jag ljuger. Det händer inte alls mkt. Jag har fortfarande ont i min rygg, heja! Smärtan flyttas runt lite, ibland är det mindre, ibland är mer. Knät har fått mig att gråta på gymmet flera gånger nu, men idag kändes det lite bättre! Jag hade inte ens ont när jag gick i trappan på vägen hem. Som dom säger, "it's the little things". Har igen bestämt här att nu jävlar ska jag ta tag i allt. 

Snart är det semester, men jag har ändå lite tur som "jour"-jobbar just nu och inte har helt tokigt mycket. Hinner med lite fix hemma inför semestern. Det ska bli obeskrivligt skönt att få komma iväg, jag hoppas på sol så jag kan hänga på stranden, både på Gotland och i Danmark, med en bok och bara chilla. Det behövs. 

Snart är det ju höst. Tjohej så upplyftande ;) Hoppas på att det blir en fin höst! Med mkt glada, spännande äventyr!!! 


Tuesday, July 16, 2013

skriver för att skriva

Ja, en till dag. En rätt ok dag tror jag. Jag har lite pyssel på jobbet, solen skiner och jag fick äta lunch på taket med stans finaste utsikt. Jag är lite imponerad över hur långsamt timmarna tickar på när man sitter helt ensam på kontoret. Jag längtar iofs inte så värst härifrån, hemma är det för mkt jag borde fixa med för att orka vara där! Jobbet passar bra. 

Jag önskar jag hade nåt kul att skriva. Nåt smart och roligt men nej. Kan berätta att jag färgade håret orange igår. Inte med flit, men hade väl inte heller förväntat mig nåt annat resultat när jag blekte ett mörkrött hår. Som tur är så är jag ensam på jobbet och bryr mig inte heller så mkt. Ikväll slänger jag på en annan färg så får vi se om det blir nåt resultat eller om allt kanske trillar av! 

Monday, July 15, 2013

Trasig

Men tacksam att det finns hjälp att få. Och för att man känner folk som hjälper en! 
Fick nu tid hos en sjukgymnast direkt tack vare fin kompis! 

Annars är det här med trasigt knä, trasig rygg, trasigt psyke lite tröttsamt. 

insikt

Solen skiner och jag sitter på kontoret och försöker fokusera. Det är rätt tomt här och min rygg gör ont (quelle surprise). Rätt less på det här faktiskt, är det inte knät är det ryggen, är det inte ryggen är det nåt annat - i morse haltade jag hela vägen till jobbet för jag hade ont i foten!? Sen försvann det när jag kom fram. Sjukt ointressant dock. 

Helgen har varit som en helg ska vara. Lite sol, lite grilla, lite hänga, lite slappa i soffan. Hade tänkt ta tag i mitt liv och städa, träna och äta nyttigt. Känns rätt tjatigt för inte gjorde jag det. Men skit samma. Kanske handlar det om att släppa alla "måsten" och bara acceptera att man gör det. 

Kollade klart på första säsongen av "Orange is the new black" igår. I nåt av avsnittet säger nån Adventure is just hardship with an inflated sense of self. Det fastnade hos mig. Kändes rätt träffande. Jag vet inte riktigt varför men min jakt på nya äventyr, även om de är jobbiga, känns rätt själviska. Jag är ute efter nåt att ta mig bort från den "tråkiga vardagen" för att få mig att tillfälligt känna mig lite modig och häftig. Att få göra nåt som inte alla får. Eller vill. Jag vet inte var det kommer ifrån, kanske är det just för att jag är en sån mes, att jag är rädd för allt. Kanske är det för att jag bara vill känna att jag vågar, för min egen skull, eller är det för att jag vill vara annorlunda och speciell utåt? Jag vet inte ens själv. Men vad ger det mig i längden? Förutom allt det positiva (erfarenhet, chansen att göra nåt som kanske gör lite skillnad, personal growth) kanske det bara är själviskt. Och dumt? Jag vet inte. Orden kändes i alla fall ganska passande. Nu svamlar jag. Skitsamma. Självklart sitter jag här och längtar mig ut på äventyr men det kanske inte är så fel att vara hemma och försöka lista ut hur jag ska må bra innan jag ger mig ut på nya uppdrag igen.

Saturday, July 13, 2013

Sol och en dålig rygg

Vilket underbart sommarväder!! Solen skiner och det är varmt på riktigt. Hänger på Reimersholme och dricker alkoholfri öl för sånt gör man som vuxen. Eller så vill man inte blanda alkohol med alla starka smärtstillande jag knaprar i mig. Min rygg är kaos och får mitt knäont att framstå som ett väldigt litet irritationsmoment i mitt liv. 

Idag är en av sommarens finaste dagar men mitt depp i kombo med min rygg är ingen riktig hit. Försöker tänka mig glad och sola mig pigg. Går sådär. Men varmt är det. Och livet kunde varit värre. 


Och sen sitter ett gäng idioter bakom mig och pratar massor med strunt som provocerar mig till max. Jag ska försöka hålla käften. 

Thursday, July 11, 2013

m c r



These are the nights and the lights that we fade in
These are the words but the words aren’t coming out
They burn ‘cause they are hard to say
For every failing sun, there’s a morning after
Though I’m empty when you go
I just wanted you to know

That the world is ugly
But you’re beautiful to me
Are you thinking of me
Like I’m thinking of you
I would say I’m sorry, though
Though I really need to go
I just wanted you to know










Det brukar hjälpa att knarka MCR men nu känner jag mig bara ännu mer fjantig, emo och deppig. 
Varför finns dom inte när man behöver dom? 

DJ ease my mind


Jäkligt emo...
Men bra låt! ♥

drömmar

Jag drömmer otroligt mycket när jag sover. Långa, många och konstiga drömmar. Jag har tidigare haft perioder med mardrömmar varje natt men det är inte fallet nu. Nu är de inte läskiga utan mer knäppa och oroliga, kanske lite obehagliga. Jag vaknar trött och har svårt att gå upp och det känns som att de är alla dom här drömmarna. Känns inte som att min hjärna får vila. Sjukt jobbigt är det, och jag som brukar tycka om att drömma. 

Jag hoppas i alla fall på att den här dagen blir lite mindre kass än igår. Det är så nedslående när knät beter sig så fuckat som igår. Jag kanske borde ta det som motivation och träna ännu mer för att det ska bli bättre, men det är svårt. Jag är inte där. Jag är fortfarande i "tycka synd om mig"-fasen. Mindre än i våras, men en dag som igår tycker jag ordentligt synd om mig själv. Sjukt oproduktivt. Men så är det. 

Nu skiner solen (något bättre än det ihållande mörka regnet igår) och efter jobbet idag ska det bli picknick i Rålis, med kollegor och annat bra folk. Kanske kan bli kul. Jag får fake a smile tills det blir kul om inte annat.

Dagens djur är fossan, sjukt söt är den och något scary...
  

Wednesday, July 10, 2013

Blir så arg jag vill gråta

Jag orkar inte med skitfanhelvetesknät mer. Kan inte ens springa långsamt i en minut utan att det gör kukont. Jag orkar inte!!! Jag orkar inte ha sån lång väg framför mig tills jag blir bra. Jag orkar inte motiveras av att jag kan styrketräna. Eller gå. Jag vill springa och det nu. Jag vill sluta vara en lat tjockpropp men jag har noll motivation och jag vill bara inte. 

Faaaaan!! Jag blir så jävla ledsen. 

jo nu saknar jag

Var är alla äventyr?? 
 

älskar sommarregn

Jag tycker det är skönt när det regnar på sommaren (speciellt kanske när man är ledig) och alla "måsten" om att vara ute i solen försvinner. Idag är jag inte ledig, sitter på kontoret och är helt ensam på min sida av huset. Det är tyst, för tyst, och grått. Lite kallt till och med. Jag blir nästan mer deppig av regnet idag än lättad. Eller så är det deppen som bara förhöjs av vädret, jag vet inte. 

Jag känner mig omotiverad och rastlös. Sitter med jobb som aldrig tar slut, men inte kräver så fruktansvärt mycket fokus heller. På gott och ont. Kan lyssna på sommarprat eller P3 dokumentär samtidigt. Vet inte riktigt om det hjälper. Fortfarande rastlös. Och deppig. Och ensam. Jag vet inte vad jag vill göra "istället" heller. Vill inte häcka hemma, där finns massor med måsten. Inte så suger på landet. Eller att fly fältet till nåt varmare ställe med bomber och minor. Inte så sugen på nåt. Inte ens glass. Jag saknar inte ens idag. Och jag som alltid saknar nån eller nåt...suuuuuuck. Nu skulle psykologen säkert rekommendera nåt gott att äta för att få upp humöret (bästa tipset ever iofs) men då får man ångest för den växande korsbandsfetman jag så hårt arbetar på. Den är inte heller upplyftande (rätt betungande istället, ha ha...). 

Nä. Idag är inte världens bästa dag. Men. Kan i alla fall dela med mig av mitt nya favvodjur - meet the margay! 

Wednesday, July 3, 2013

Jag har haft tur

De flesta chefer jag haft de senaste åren har varit väldigt bra ledartyper, folk med vett och som man kunnat prata med. 

Min chef idag är ännu bättre. Så smart, så fantastiskt snäll och hjälpsam, förstående och uppskattande. Jag vill klona honom och ge bort honom i present. Alla skulle må bättre med lite Gabbe i livet. Jag har sån tur att jag har honom som chef!! 

Tuesday, July 2, 2013

höjden av lathet

Att man aldrig ska orka dra ut hyllan i diskmaskin för att ställa in sitt glas/sin tallrik, nä, hellre krypa in med halva överkroppen och huvudet för att lyckas. 

Monday, July 1, 2013

En annorlunda roadtrip

Eller så annorlunda var den inte. Dock var den rätt händelserik. Jag och Cissi begav oss ut på äventyr med packad bil och hund, med sikten inställd på Eksjö. Vi kom fram med ett lappat däck efter en punka utanför Boxholm. Snälla män på landet som kan det där med bilar och däck hjälpte oss vidare hur snabbt som helst. 

På vägen hem exploderade hela avgassystemet på E4:an. Så nu har man varit med om en bärgning. Lite spännande. Dock besökte vi för få loppisar och badade inte ens en gång på vägen, men jag skyller på det kassa småländska vädret. 

Knät är trasigt fortfarande, har inte hört nåt mer och vet inte vad som händer. Gissar på att det i alla fall inte bli operation innan sommaren ;) Hoppas på första veckan i september, men bara tokiga spekulationer från min sida. 

Sommaren är här och solen skiner när den har lust. Jobbet är lite lugnare än vad jag själv skulle vilja men jag håller mig sysselsatt med att drömma om nya insatser, insikten av att de inte kommer bli några på ett tag och genom att försöka ta tag i mitt välmående. Det här med träning och skit har ju legat lite på is pga min depp över det trasiga knät. Försöker ta tag i saker för att det är ju bara jag som mår sämre av att inte göra det. 

Annars har jag verkligen ingenting spännande eller av värde att skriva. Livet flyger ju förbi, alla dagar rörs ihop till en lång grå oidentifierbar massa....sjukt upphetsande det här med livet.

Tuesday, June 11, 2013

Det här knät

Ja, det händer inte mycket. Jag har insett att det inte håller att gå runt och äta skit och inte träna. Inte om det ska fortsätta i flera månader till. 

Nu är jag säker på att operation tidigast blir september. Så nu är det väl bara att bita ihop och träna som fan tills dess. Bygga muskler men framför alt gå ner all "korsbandsvikt" jag lyckats gå upp. 

Är på väg hem nu från sista rehaben för i sommar, hoppas verkligen min motivation håller i sig i mer än en vecka. Men jag vet ju hur jag är. Allt eller inget. Mest inget. Men ingen annan gör jobbet åt mig. Och jag ska springa halvmara nästa år. Jag har ett mål. 

Monday, May 6, 2013

Uneasy

Går omkring och är nervös, rastlös och stressad. Och kan inte lista ut varför. Kanske är det för att våren är här. Eller för det fram tills nu varit en hemsk vinter. Eller för att jag ska operera mig. Eller ja. Jag vet inte. :/

Saturday, April 13, 2013

Byter inriktning

På innehållet här. Jag vet inte om det kommer intressera någon men sen mitt korsband gick av har jag spenderat väldigt mkt tid på att läsa om andras historier. Jag tror jag både för min egen skull, men också om det kan ge nåt för nån annan, ska skriva om hur det här kommer gå.

Jag har fått ja till operation men vet inte när den är ännu. Troligtvis inom 12v men hoppas på att det blir relativt snart. Är nervös men glad för jag är så trött på att ha det som det är nu.

Även om det kommer kräva jobb och tid måste jag komma ihåg att om ett år kommer förhoppningsvis allt vara värt det.

Så. Nu får jag också be om ursäkt för det kommande tråkiga innehållet för de som läser här ibland och inte alls bryr sig om mitt korsband :)

Wednesday, April 3, 2013

det här med att vänta

Jag är så rastlös och irriterad och deppig idag. Ja, det stavas nog PMS. Som en tjatig papegoja är mitt knä typ allt jag tänker på. Kommer jag få operera, vill jag, hur lång tid måste jag vänta, när kan jag springa, osv. Det maler i huvudet. Jag vill inte operera, det är ju på tok för läskigt. Men jag VILL ju operera för jag kan inte hålla på att vara så här rädd för att röra mig. Blir tokig!! 

Nästa vecka åker jag ner till Gbg på konferens om digitalt kulturarv. Två dagar med föreläsning och försök från mitt håll att nätverka. Skulle åkt med jobbfavvo men han kan inte så nu slängs jag ut ur min comfort zone ensam. Vad kan jag komma med? Ingen aning. Eller ingenting är väl svaret, men jag får väl träna på att låtsas kunna skit. Får i alla fall träffa Charlotte igen! Inte setts sen GIS-plugg. Sjukt länge sen. 

Nej, nu kanske jag borde sova bort den här skitdagen och komma en dag närmre knäbeslut. Fan. Panik. Jävlabajsknä. Och ont har jag. Inte så jag tänker på det, har vant mig nu, men ont ont hela tiden. Ibland ONT ont. Ibland ont

Korsband suger. 

Saturday, March 23, 2013

My chemical romance

I väldigt många är nu har MCR varit en väldigt stor del av mig. Idag har de beslutat att lägga av och jag har inte ens tänkt tanken att det här skulle hända. Inte nu. Inte idag. Inte någonsin.

Det är sjukt att tänka tanken att jag aldrig mer kommer få se dem uppträda eller bli knäppglad när de släpper nytt material.

Idag är verkligen en sjukt sorglig dag. Jag trodde inte det skulle kännas så overkligt och tomt. Men det gör det.

Jag har tur som har fått träffa dem och prata med dem. Att få se dem live mer än tio gånger. Alla resor jag gjort för att få se dem. De har verkligen varit min religion i många år! Och de kommer alltid vara mina favoriter!! Men fyfan för idag. Och fyfan för deras sämsta beslut nånsin.

Friday, March 22, 2013

fredag

En helt vanlig fredag. 

Fick mess från Jonas som är i Mali och min-gisar. Jag är tokigt avis och hoppas fortfarande att 2013 levererar något med spänning. Men ja, överlag är jag ju tokigt nöjd med det mesta så jag kanske inte ska längta mig iväg till kidnappningslandet Mali. Eller det underbara musiklandet Mali. Afrikanska ljud och dofterna-Mali. Värmen i Mali. 

Ikväll har jag och K sagt att vi ska ut och röja på stan. Det händer ju aldrig så det blir väl intressant att se vart vi hamnar. Jag har hällt upp en drink med typ 1/10 sprit och 9/10 juice. Hårt av mig. Sminkar av för att sminka på men fastnade i soffan. Sitter och gäspar. Hur blir man pepp? Är jag kanske för gammal? Ute finns folk. Jag vet inte ens om jag gillar "folk". 

Ja, det här var ju ett spännande inlägg. Party. Woop!

Wednesday, March 20, 2013

Det här kan ju vara kul?

Blogga från mobilen. Åh vilken bloggare jag kommer bli. Roliga inlägg med bilder, hela grejen ;)

Idag är det vårdagjämning. Så här ser det ut ute. Kul.



Monday, March 18, 2013

allt det där man inte skriver

Den här bloggen har väl mest fyllt funktionen resedagbok när jag åkt ut. Jag har väldigt lite kul saker att fylla den med hemma, inte för att livet är trist men det känns bara ointressant allt jag skulle vilja skriva om. Är inte så bra på att formulera mig, är inte så rolig, så det blir lite platt. Är för lat för att ta bilder/lägga upp här. 

Jag sitter och undrar hur man som vuxen får ordning på alla tankar och känslor? Det är ju inget jag skulle skriva om här kanske, allt det som förvirrar eller deppar en, men vad gör folk? Håller folk helt enkelt allt inombords, pratar man med kompisar och familj, proffs, eller skriver folk typ dagbok? Jag ligger väl mest sömnlös om nåt tynger eller inte är helt enkelt. Men det vore skönt att skriva av sig. Det känns bara så bisarrt? Jag har ju inte ens skrivit dagbok som ung. Jag vet inte, man kanske skriver mail man aldrig skickar? 

Idag började det snöa igen. Det tynger mig. Jobbigaste vintern jag varit med om. Det är stökigt hemma. Jag har ont i knät. Jag är för lat att gå ner och rehaba ordentligt. Jag är konstant trött. Jag längtar till Afrika, till värme, till smuts, till leenden, till kaos och rörelse, till sol, till alla överväldigande intryck, färger, ljud, känslor. Jag är rädd att jag kommer vara hemma så länga att jag inte får åka ut mer. Att det inte är aktuellt att bli skickad på insats. Att andra får åka. Att det är slut med det spännande. Att livet helt enkelt alltid kommer vara så perfekt som det är nu, där vintern är det största problemet, att man får vara privilegierad  och ha tryck i duschen och mat i kylen - och ändå längta bort. Nu blir allt rörigt. Nu lägger jag ner och skriver mail jag inte skickar. 

Saturday, March 2, 2013

Det här med att vara glad i ett halvår...

Nu har jag sen min start på jobbet gått runt och varit fånigt glad och positiv i ett halvår. Den bubblan har nu spruckit och därmed har jag något att klaga på = skriva i bloggen.

Jag pajade mitt korsband för några veckor sen i fjällen, skidhelg med just det - bästa jobbet...det tog ungefär 2h i backen sen gick det utför på mer än ett sätt. Jag hade i och för sig inte så farligt ont då, gick på kryckor i två dagar och fick magnetröntgas när jag kom hem till Sthlm igen. Sen dess har jag träffat sjukgymnaster, läkare, läkare igen, varit på akuten efter ett till "vridningsvåld" som det så fint står på nätet, gått på kryckor och blivit bättre, sämre, bättre, sämre. Allt som allt är det väl ganska pajat men kommer säkert bli bra med många månaders jobb och rehab. Just nu känns det bara jobbigt även om jag vet att det inte är hela världen, korsbandsskador är hur vanliga som helst.

Knäskadan i samband med det här ihållande helvetiska vintervädret gör att jag känner mig smått döende. Jag förstår att jag kunde haft det värre, men i ärlighetens namn skiter jag i det i denna skrivande stund. Jag pallar inte mer vinter, och nu när det till och med fick vara vår i 6 dagar. Alltså, det här måste vara den värsta vintern i mannaminne? Eller så är jag ovan efter två vintrar/vårar i Afrika. Men jag fixar inte det här, jag gör verkligen inte det. Jag mår ju psykiskt dåligt. Jag vill bara gräva ner mig och inte komma ut förrän det är grönt ute. Solens strålar som värmer och djur som hoppar runt och har livsglädje. Då, när de kommer fram, då kommer även jag fram.

Tills dess är det survival-mode on och kämpa mot den förjävliga vinterdepressionen som står och hånskrattar åt mig och mitt knä från alla håll och kanter. 

Friday, January 25, 2013

nu jävlar kör vi

Igen.

Jag undrar hur många gånger under en livsstid man ska börja sitt "nya liv"? Jag har för övrigt börjat mitt nya liv 3 gånger bara i år. Det är bra jobbat med tanke på att det har gått typ 3,5 vecka. Förra året tror jag att jag hade lite mer verklighetsanknytning så jag lurade inte mig själv lika mycket. Det blev nog bara en eller två nystarter 2012. Under 2011 lyckades jag ju verkligen bra med nya livet, tyvärr sket det sig i Kongo. Men som sagt, nu jävlar! 

Ingen brist på motivation då jag har galna idéer som att springa Stockholm halvmaraton i september. Tanken på att göra det för ett par år sedan hade varit lika intressant för mig som att hoppa från Kaknästorget utan säkerhetslina. Jag är fortfarande inte helt säker på varför jag tror det kommer vara kul eller rättare sagt, varför jag ens tror att jag kommer lyckas? I dagsläget är 5km en pina och allt utöver det är en pina och oändligt tråkigt. Nej, hela den här nyhittade hurtigheten som hör ihop med nya livet försök tre år 2013 gör mig lite illamående, det är nog som de flesta sagt till mig - nya jobbet förstör mig. Alla här är så duktiga och hurtiga och vältränade att jag känner mig direkt otillräcklig. På tal om det är det strax dags för bandy här på kontoret! 

Glad fredag och för att fortsätta på den äckligt positiva linjen - är det inte gudomligt vackert i Stockholm? Bilden är från promenaden till jobbet i morse.




Tuesday, January 22, 2013

Januari

Så var det 2013. Den gråa julen gjorde mig deppig men det nya, soliga, kalla vädret gör mig ganska glad. Sen att Stockholm är så vackert att jag blir kär på nytt varje dag bidrar ju till den lyckan. Jobbet går bra, 5 månader in så har jag ju koll på vilka alla i projektet är (alla ÄR en överdrift, men ni fattar) och trivs riktigt bra. 

Två spännande icke-opportunities, som kanske hade kunnat bli något om det varit andra omständigheter kring allt, har gjort mig sugen på insats. Även det som känns läskigt känns spännande. Jag hoppas och vill nästan säga att jag räknar med att 2013 ska bli ett bra år, ett spännande år, ett år jag tamejfan ska minnas. 

Om några veckor fyller jag 30, nåt som jag otippat (eller?) nog har grav ångest över. Inte TRETTIO kanske, men att lämna hela twentysomething. Det är ju en identitetsgrej. Inga hus, inga barn, inget körkort..och fylla trettio. Jag är ju där jag vill vara och ett vuxenpoäng är att jag börjar pensionsspara, men hela stressen som tillkommer när man passerar strecket. Man borde så mycket. Tänk om man inte vill eller ännu värre, bara inte vet?? Nej, ska nog dumpa den här åldersångesten och göra 30 till det bästa året hittills.