Jag vill flytta

Flytta i Laayoune. Till samma hus som Carmen och Ginevra ska flytta till. Det finns lägenheter ledig i huset men jag kan inte rättfärdiga att byta boende till ett omöblerat om jag åker hem i mars. Åker jag hem i mars? Åh hej åh ångest.

Här kan man leva för helgerna eller dö under dem. I helgen ska jag inte dö. Det vill inte Carmen eller Ginevra heller, så vi har planerat att ha kul. Middag, film, stranden, grilla, brunch, fixa, umgås. Känns bra. Halvdag fredag är faktiskt inte alls kul om man är ensam och inte "hemma", speciellt om man inte kan gå ut själv utan att bli påhoppad.

Idag var okej och jobbig om vartannat...orkar inte tänka på det, blir stressad, men allt som allt okej. Borys åkte till Ukraina, wäääh, och nästa helg är Ginevra borta, Borys fortfarande i Ukraina och Carmen åker till Las Palmas. Har jag otur har Navid flyttat och jag blir ensam!! What to do!? En helg i taget. Nu ska jag äta mer "middag", ikväll bestående av spännande laxpaté på bröd.

Kattungar, den t.v. har jag döpt till Mittens, den andra har inget namn ännu.

En satelit, satellit...

Vi börjar om...dag ett.

Min första dag tillbaka på jobbet, hur var den då?
Jodå, den var okej. En lugn start men jag känner mig nere och ensam och deppolainen. Jag vet att det är töntigt och jag pendlar ju mellan humör som en jojo-bantare. Men hur som helst. Det känns tomt. Och stressen över hur jag säger nej till kontraktet eller om jag ska stanna är hemsk. Jag vet inte....alltså, det är så lite kvar här, what then? Kommer inte få träffa Carmen eller Borys eller alla andra sen? Kan jag säga nej till det? Men stanna ett halvår till istället för två månader...kan jag det? Det man saknar här är en riktigt nära vän. Jag är omringad av fina, snälla kollegor, vissa kallar jag för mina kompisar, men jag (och precis alla andra här) saknar någon som jag kan bara få vara med utan att det känns konstigt och awkward och jobbigt...jag behöver en av er där hemma, ni som känner mig och ni som bara kan krama på mig för att jag vill det!

Jag är ledsen och kluven och behöver någon att bara få ha här, ensamheten hjälper inte. Och sova bra kan jag ju glömma. Grejen är att känslor känns, och ensamheten äter upp en och övergår i panikångest. Jag förstår inte att det ska bli så här. Det kommer smygandes eller så säger det bara pang. Det handlar inte ens om Laayoune eller öknen, jag trivs så bra man kan här. Really! Jag vet inte ens vad det är. DET är jobbigt. Men man överlever även det här (alltså, känslomässiga berg-och-dalbanan, ångest över beslut samt ensamhet) och allt löser sig väl tids nog.

Dagens höjdpunkter då? Jo, jobbet gick bra, jag gick igenom mina 1199 olästa mail (ja, ett tusen etthundra nittionio) ganska snabbt (delete, delete) och sen precis innan vi slutade kom min solstråle. Jag fick många fina hej i morse men när Borys kom blev jag glad =) tråkigaste idag var ju då att han åker till Ukraina imorgon i två veckor. Vi hann iaf med en trevlig after work med diskussioner om allt, öl och vin, massor med skratt....och en liten episod där chefen blev så sur att han for upp från sin plats, svor en massa, och försvann iväg...han håller inte med om det jag och anda tycker och tänker om evolutionen. Men, han log lite ändå när han tackade för sig och åkte hem. För övrigt är hans nyårslöfte den bästa jag hört..."Smile and laugh more!" Underbart, yes!

Nu är Emo trött och mindre ledsen, smått nere men ändå appreciative of det fina öknen har att erbjuda.
Over and out, goodnight.

Honorary Italian

Jag borde fan bli det. Ikväll var det middag med Ginevra och öken-Antonio samt det nyaste italienska tillskottet här nere, Riccardo. Innan middagen hälsade jag på på jobbet och kafeterian och drack vin med de redan nämnda i sällskapet plus ännu en italienare Enrico samt south american-Carmen, alltså inte Hola-Carmen. Virrigt?

Kattungarna som bor i kafeterian är nu större och modigare, hoppar runt och leker och är allmänt skitsöta. Ett nöje! Undrar hur jag kan sneaka med dem hem? Det är nu två generationer av kattungar som hoppar runt, samt en tredje redan på väg. Kattmamma Lola är busy. Jag döpte två av kattungarna ikväll, en till George och min personliga favvo till Mittens.

Imorgon blir spännande. Första dagen tillbaka...undrar hur det går?

Dålig bild på tre av de fyra yngsta kattungarna på sin mor.

Lista 2011

Okej, 2010 vare ju som tidigare nämnt otaligt många gånger ett fantastiskt år. Vad var det som var så bra? Jag har nog aldrig listat det men tänker nu göra det för att sen stapla upp mina förhoppningar för det här året.

Well, here it goes:
Under 2010 åkte jag, osäker, nervös, rädd och motvillig till Geneve på praktik. Det var nog bland det bästa jag gjort. De människor jag fick träffa, allt jag fick lära mig både personligt, samt gis- och min-relaterat, staden, GICHD, allt...allt blev fantastiskt. De första veckorna kämpade jag, men mest med mig själv och ensamheten. Jag kämpar fortfarande med ensamheten och kommer väl aldrig riktigt bli bästis med den, men vi kanske kan bli bekanta och gilla varandra. Ja, sen kanske jag inte älskade att bo på kloster heller.

Jag hade det riktigt bra i Gävle med mitt fina kollektiv. Jag hade en bra praktik på Stockholm Vatten, en praktik som sen ledde upp till det bästa som hände 2010. Tack vare Stockholm Vatten och det sommarjobb jag fick kunde jag sluta på varuhuset.

Jag fick åka till Bali med ett stort underbart gäng vänner på en sån där resa man aldrig gör. Lycka, semester, stress (massor), sol, bad, storm, men allt som allt, skitkul!!

Jag slutade på Åhlens. Jag fick åka tillbaka till Geneve på IMSMA-kurs. Jag blev anställd av MSB. Fick gå på kurs i Karlstad för MSB. Jag blev skickad till Västsahara. Eller, först lärde jag mig att Västsahara fanns och vart det låg. Jag fick åka till Algeriet med jobbet. Åka helikopter. Massor med helikopter. Jag åkte till Gran Canaria och lekte pensionär och fjortis under samma helg. Fick besök av Linda i öknen och fixade FN-kepsar. Grillade på stranden i december.

Jag blev klar med allt mitt efterhängande plugg, jag publicerade en artikel, jag blev expert on mission, jag blev blond, jag kämpade och skrattade, jag grät och saknade, jag växte.

Ja, så hur kan 2011 slå allt det här? Och det här är bara en del av allt som hände under 2010.

Jag vet inte ens vad jag hoppas på. Coolare än jag känner mig nu går väl inte. Cool för att jag vågade mig iväg, för att jag slogs mot mina demons och vann, cool för jag gjorde det. Det, alltså allt som jag är rädd för.

Jag hoppas väl på att få komma hem till Sverige igen och njuta av min underbara lägenhet. Min underbara Peter. Mina underbara vänner. Skaffa ett jobb. Alltså, ett jobb som jag söker och vill ha och får. Det här känns svårt...är det inte svårt? Jag skulle anställa mig, men skulle andra det? (Suck, jag börjar redan idag med personliga brev.) Det enda jag egentligen vill ha är mer tid. Mer tid till alla omkring mig. Men det kan man väl inte be om så här?

2011, om du beter dig som 2010 så är jag mer än nöjd. Jag har egentligen ingenting att be om, but be nice.

Saknat dig, solen

Efter en jobbig natt på hotell (vaknat mycket, inte kunnat somna om, ont i ryggen, osv) sprang jag nästan rätt på Hola-Carmen det första jag gjorde på Las Palmas flygplats. Det hjälpte massor, att få se hennes fina nuna :) Sen stötte vi på Enrico och Alex, drack vin och pratade innan flyget gick. Det hjälpte också.

Nu är jag hemma i lägenheten. Diek och Ginevra hämtade upp mig och Hola på flygplatsen, Diek svor en del om att vara tillbaka (han kom hit igår) i bilen, och nu ja, är jag hemma. Hemma. Ska samla på mig vuxenpoäng och packa ur väskan sådär direkt nu. Kanske försöka organisera lite här hemma och få det "mysigt och ordnat", nu när det ändå är så nära "hemma" jag har. Har faktiskt med mig mer av mig den här gången.

Ikväll blir det kanske middag på något av hotellen, jag hoppas i alla fall på det. Orkar inte ruttna bort här hemma första kvällen. Det skulle bli sol och strand, men det sket sig med chaufför. Hade jag kunnat hade jag bara gått ut och satt mig i solen, det är ju SOLEN (och 24 grader varmt), men saker funkar ju inte så här. Suck.

Back to reality. Lite lättare nu när jag är här, men vi får väl se imorgon. Då kommer Borys tillbaka från öken-öknen!!

I'm back with a bang

Eftersom jag säkert är så saknad på bloggen ;-)

Har precis kommit fram till hotellet på Gran Canaria efter massor mer flygtimmar. Typ sju. Det är ganska mycket. Spenderade det mesta av resa ett med att va ledsen och gråta, tjohej att man aldrig kan växa upp, och det mesta av resa två av att lyssna på pepp-musik och en hund som skällde massor...i planet? Väldigt udda. Och det enda djur jag såg gå ombord va en katt...?

Jobbigt som sjutton att lämna hemma, måste jag erkänna. Inte för att klaga på något, det är inte Laayoune jag inte vill till, det är Stockholm jag inte vill lämna helt enkelt. Ensamheten, den som äter upp en inifrån, kom tillbaka redan på flyget. Det är ju bra att va ensam, nyttigt and all that jazz, men det blir ju inte enklare för det. Det blir nog aldrig lätt?

Så fort jag kommer ner imorgon ska jag börja festfixa, inför imorgon kväll - jag bryr mig inte om vad som händer men kväll ett ska jag inte deppa ihop. Jag kan säkert få med mig Carmen och Ginevra är redan på G. Jag kommer träffa Carmen på LPA flygplats imorgon, så jag får iaf sällskap sista flygetappen, det känns skönt. Hon är guld värd och gör det lättare att komma ner igen. Ett stort minus är att Borys, också guld värd, åker på semester så fort jag typ landar i Laayoune.

Om en månad kommer Peter ner, det är ett stort stort YAY, sen är det bara ett par helger kvar efter han har åkt innan jag kommer hem igen, så det går nog bra och det blir nog okej när jag kommer fram...men, ikväll och nu är det lite ensamt och ledset.

Jag ska i alla fall börja skriva här regelbundet, för mig, för att ha koll på vad jag egentligen gör när jag är borta. Fanns inte mycket (eller egentligen massor) att skriva om i Stockholm, Stockholm är ju den jag är och där jag mår som bäst, det finns ju alltid kvar!

Puss och godnatt. Ensamt hotellrum. Det är ångest och ensamhet. Men det finns ju alltid värre saker, som krig och svält och sälungar som klubbas ihjäl. Och att våra barnbarn kanske aldrig får se hur en isbjörn ser ut!

2011

Nu var det nytt år och allt. Förra året visste jag att det skulle bli ett speciellt och bra år, jag har inga sådana föraningar om det här året alls så vi får väl helt enkelt hoppas på det bästa.

Jag åker tillbaka till sandlådan på lördag och vill inte alls. Det kommer ju bli kul när jag väl kommer ner, men efter +3 veckor i Stockholm, staden jag älskar mest, är det ju självklart svårt att åka igen. Mest för att jag inte vet något om våren...men jag åker ner med the mindset att jag kommer hem den 12e mars.

Kommer sakna alla så otroligt mycket igen, suck...jobbigt att sakna! Men om något vet jag ju att alla finns kvar och är lika underbara senare i vår.

2011.
Bring it.