Kungabröllop, regn och glass till frukost

Här är det regnigt och småtrist. Jag sitter hemma och bråkar med datorn, kameran, foton. Samma gamla visa. Senare idag ska jag till jobbet och vid 17 är det Camerone Day BBQ celebration. All the french officers, the 1st Saharan Armoured Regiment och the Beer Appreciation Society ska fira (commemorate kanske) massa fransmän som dog i Mexiko i något slag. Jag och Borys blir invalda i the BAS idag, är tanken...

Jag är stressad och även om jag längtar hem hur mkt som helst hela tiden är jag ledsen att dagarna tickar på och att jag snart ska lämna Laayoune. Jag ville inte, jag vill inte, stanna kvar i månader....tror jag. Jag vill hem, vet jag. Samtidigt kanske jag skulle tackat ja. Det är ju för sent nu, men ja, jag känner mig ångestig över att åka. Såklart, story of my life, eller hur?

Här får ni njuta av en bild jag lyckades konvertera till rätt format, en bild på lite av det vackra här som jag kommer sakna...

Vafan

Det står en gubbe på kullen utanför mitt fönster och glor in på mig, vinkar, och går fram och tillbaka. Orka. Jag som skuttade runt i trosor och linne nyss, jag glömmer att man inte kan det här. :(

Jag vaknade i morse, hade drömt om Angry Birds hela natten och inte alls fått någon bra natt sömn. Ni vet när man är halvvaken och halvsover, nästan som att man hallucinerar? Och försöker aima kudden som en fågel för att träffa saker osv. Äh, låter osammanhängande, hur som helst, jobbig natt. Kände mig hängig igår kväll, värre i morse. Kanske därför jag drömde störda grejer? Feberdrömmar typ. Gick till jobbet, mådde blä, mailade iväg jobbgrejs till chefen, pallade inte mer och gick hem och sov i typ fyra timmar. Jag mådde så pass okej när jag vaknade att jag drog iväg mig själv till påskfesten på jobbet. SÅ tragisk. Mike och jag dyker upp, träffar öken-Karl där, typ 5 pers till på festen. Allt som allt dök det väl upp en tio-tjugo, men hela grejen kändes bara tragisk.

Fick skjuts hem och nu sitter jag här i mitt mörker så gubben inte kan se in. Lyssnar på Lisa Miskovsky. Why? Ingen aning? Jag är hängig, trött, lite stressad. Idag har inte varit den bästa dagen men ändå långt ifrån sämsta. Känns så okej nu när jag är på väg hem. Släpper allt lite i taget, att komma hem kräver verkligen en viss mental förberedelse. Inte att komma hem men att lämna allt här.

Här i Västsahara håller vi inte på med minröjning alls för tillfället, iaf inte på östsidan där FN är involverade i röjningsarbetet. Det vi arbetar med nu är Battle Area Clearance och Explosive Ordnance Disposal, inte minröjning. Stor skillnad men det är svårt på svenska att skilja på allt i tal, minröjning låter liksom lättast.

Minröjningen kommer börja i juli-augusti någon gång. Imorgon ska vi ha möte med alla involverade budgivare på det här projektet. Det är ett ganska stort antal företag och organisationer som kommer komma hit, det hade på ett sätt varit väldigt spännande att fått vara med i början på det arbetet, rent jobbmässigt. Det kommer kanske fler chanser, men imorgon får jag i alla fall vara med på briefingen om arbetet och träffa alla involverade. Hittills är det enda företag jag kommit i kontakt med Landmine Acition, som arbetar här nu, och de är ganska små. Imorgon kommer ett antal "kända" företag, kan nog bli lärorikt för mig. På måndag åker Diek och Borys ut i öknen med dem för att visa området.

Asså

Jävla skitkamera. Inte kameran i sig, men resten. Tagit massor med fina bilder, men neeeej, de är fel format så jag kan inte dela med mig på varken bloggen, fejjan eller mail. Bajs.

Annars hade jag en bra långfredag. Suttit på kontoret hela dagen. Borys, Öken-Karl (haha) och jag jobbade fram till lunch typ, sen satt jag och Borya till typ NU och drack vin och pratade. "Thanks Emma, for today...I haven't spoken to a woman for this long...ever." Vi har det bra, han och jag. Han är så enkel och fin, som en vän man haft i hundra år som tar en för vad man är...i mitt fall "psykfall". He deals well.

Jag kommer inte sakna lika många som jag tror när jag åker hem. Kanske bara ett par, tre stycken? Borys, Mike, Diek, Hola? Inte många fler, egentligen. Speciellt Borys. Om ni där hemma, Peter och Linda vet, men om ni där hemma skulle träffa Borys så skulle ni förstå. Han har ett hjärta av guld men skulle spöa upp någon som snackade skit om hans vänner. Takes no shit, men en liten ängel egentligen.

Nu ska jag sova/läsa/äta/decka...typ. Imorgon mer jobb, mer bråk med kameran säkert, sen påskfest. EGGHUNT. Jag är inte med om jag inte vinner.

Mwah, snart är Emma hemma. Längtar.

Inhale, exhale, repeat.

Jag slets med beslutet, massor. Jag sa ja till att stanna kvar. Stanna i ytterligare tre månader, men under FN-kontrakt. Erfarenhet och allt det där. Men efter att jag sa ja kunde jag inte sluta gråta. Nu är jag tydligen en drama-queen och ett känslomässigt vrak men jag kanske kunde skippat alla tårar? Hur som helst ringde jag hem för att berätta de goda nyheterna. Någonstans mellan alla snyftningar undrade både Linda och Peter om det verkligen var ett så bra beslut om jag kände så här hopplöst? Jag skärpte till mig, sen grät jag lite mer. Till slut gick jag ner till finaste Diek och sa hur det låg till.

Att stanna hade inte varit fel beslut, men att inte åka hem kändes tyvärr som fel beslut. Hur jag än skulle svara hade jag känt att någon blev besviken och ledsen. Jag vet bara inte om jag orkat (även tre korta korta månader) om det var jag som kände mig så uppgiven.

Jag har varit så inställd på att komma hem och ha min sommar, ta mitt körkort, ta en break...så fort jag ångrade mitt ja kändes det lättare. Allt. Så ja, nu kommer jag hem. Jag kommer sakna allt det positiva här, hur mycket som helst, men det känns rätt. Rättast. Mest rätt kanske det heter, men ni fattar.

Snart är Emma hemma. Jag kanske ångrar mitt beslut att inte stanna, men jag kommer aldrig ångra mitt beslut att komma hem. It's so time.

Jag vet inte om jag kommer kunna beskriva alla känslor jag gått igenom här, vet inte om någon vill lyssna, men så bra som jag mått som bäst här är känslor jag aldrig kommer glömma. Så dåligt som jag mått som sämst här är känslor jag inte vill hålla kvar vid...

Ingen superhjälte idag

Jag känner mig inte så himla stark. Alltså, missförstå mig rätt...jag känner mig jäkligt stark men väldigt väldigt trött. Trött på att sitta ensam. Trött på alla beslut. Livet kan vara mycket värre och jobbigare än jag har det, jag är väl medveten om det. Jag har en bra samling med människor omkring mig här nere, men jag får erkänna att jag saknar mitt support system, my comfort zone. Och det är okej tror jag. Man får vara trött. Man får känna sig ensam och icke-stark. Jag har hört från så många hemifrån att jag inte "är ensam", men visst fan känns det jobbigt varje fredag vid lunch när jag vet att jag har två och en halv dags ångest framför mig. Grejen är ju att det inte känns lättare, sådär sju-åtta månader senare...den biten har inte blivit enklare.

Det är så mycket positivt här i öknen, jag har lärt mig sjukt mycket om mig själv, det här jobbet, om att jag kan klara mig ensam, om vad som betyder något. Innan jag åkte, och var nervös så innihelvete, sa min kloka Helena "if you go, it's not something you'll regret in 50 years". Det var och är helt sant. Så jag åkte. Jag blundade för allt som skrämde mig och åkte. Det var helt rätt beslut, då. Nu när jag sitter här och inte vet in eller ut sa min kloka Helena "if you say yes to something it usually means saying no to something else, just know what you're saying no to". Jag tror inte jag vill mer. Det räcker nog nu. Om jag åker hem är det jag säger ja till arbetslöshet, ingen säkerhet och ingen lön. Men jag skulle ju även säga nej till att vara borta från dem jag älskar, de planer jag hade på att låta mig själv ta en riktig semester, andas ut, ta körkort, utsätta Peter för mer av mina tokiga beslut om ett liv i öknen, att vara ifrån my haven Snöflingan...

Stannar jag kvar är det ett ja till lön, ett ja till erfarenhet och möjligheter framöver, ja till att få spendera ytterligare några månader med de underbara jag lärt känna här, men även ett säkert ja till mer ångest, psykisk svaghet (shit vad dramatisk jag är, men vafan, jag känner mig inte så jäkla stark idag) och fysisk korruption (haha...livstilen skulle ju kunna vara bättre!).

Vilket är värt mest? Båda besluten är ju rätt på sina sätt, jag tror inte jag kan välja fel, men vilket beslut skulle jag ångra mest?

Dag ett. Igen.

Sov som en liten gris, tyvärr består ju inte natten av nog med timmar, men lite catch-up på min sömn blev det. Jobbet är jobb. Det är trevligt på kontoret men saknar Captain Mine Aschon. Han häckar i Brasilien i typ tre veckor till. Lucky him!

Ikväll blir det stranden. Hola-Carmen har hyrt bil, FN-bilarna ska bara stå och se fina ut på parkeringen numera, så hon + son, jag och Borys, åker iväg efter jobbet. Om det nu blir av. Annars blir det middagshäng med tjejer från jobbet, either one är ju bra, allt utom att sitta i ångestpalatset på Get-gatan.

Har fortfarande beslutsångest. Nu är frågan, som den varit förut...åka hem om 3 veckor eller stanna kvar längre. Jag vill hem, men jobbet är bra och det är en "annan erfarenhet" om jag blir kvar, FN-jobb på CV är ju bra grejer?

I Laayoune skiner solen och det är runt 25° varmt. Sol och värme är alltid trevligt men jag kan inte släppa min ångest. Man kanske borde börja gambla med alla beslut och låta en tärning avgöra allt? Jag läste aldrig ut Dice Man så jag vet ju inte hur det gick till slut...

Timmarna tickar på och jag måste ge ett svar.

Alla val i livet kan väl inte vara en lista med plus och minus-sidor?

Ett till stort beslut. Jag vet precis vad jag vill. Men ändå inte alls. Livet verkar ju vara fullt med chanser man absolut inte kan missa, så man kanske kan missa en eller två ändå? Man kan väl inte gå runt och göra listor på reasons why - reasons why not hela tiden? När ska man följa magkänslan? Eller, vad gör man när man inte har en magkänsla? När man verkligen verkligen inte vet ut eller in...

Jag tror mest jag är ute efter den där känslan av lättnad när man väl tagit ett beslut och står fast vid det. Resten löser sig ändå i längden. Man kan väl aldrig riktigt veta vad som är rätt eller fel, det kanske inte ens finns rätt eller fel, bara olika val? Problemet är väl ändå att man måste ta det där beslutet...men jag gör nog det imorgon istället.

Laayoune-psykbryt-Stockholm-Laayoune

Ja, så gick man in i väggen. Hardcore,full-on, in i en fet jävla betongvägg. Jag har haft ångest här förr och jag har mått dåligt och ensamt men det går liksom inte att jämföra. Jag satt på kontoret och med vart och varannat andetag kom tårar. I flera dagar. Det slutade med en avbokad Marocko-resa, en hembiljett och en snabbvisit i underbaraste Stockholm. Välbehövligt, småstressigt men underbart.

Nu är jag tillbaka i mitt Laayoune (efter en helt okej 12-timmars nattbussresa som var allt annat än kul men kunde ha varit många resor värre). Jag blev ifrågasatt av Marockansk polis sådär en sju på morgonen på bussen, viftade mitt FN-leg och blev sedan hämtad av Diek vid busstationen. Han släppte av mig hemma, gav mig ett par timmars sömn och hämtade upp mig igen. Jag fick en Bloody Mary och omelett till frukost av bästa chefen. Även lite jobbsnack, bra jobbsnack, men som ändå kickstartade igång min öken-ångest. Desert-blues är egentligen något man skulle kunna diagnostisera. I swear.

Jag har redan hunnit med att hänga på HQ, spela darts (och vann 2 av 3), hälsa på Borys och fått i mig lika mycket i drinkväg som på en hel vecka i Sverige. Nu var ju mitt besök iofs mer som en detox av allt gift, men bra jobbat på en halv dag...

Nu sitter jag här, trött men med internet, och ångesten slår mig i huvud, hjärta och mage som en ettrig liten (ja- vad??) och jag vet inte vad jag ska göra. Det är tusen gånger bättre idag än 10 dagar sen, men att den kommer så fort, är så påtaglig...det är fan inte helt enkelt. Livet i öknen är riktig resa, ett äventyr, men en psykisk trial. Jag kämpar. Där hemma finns ni som betyder allt för mig. Ni är helt freaking amazing och ni gör mitt liv så mycket enklare, så mycket svårare.

Ja, imorgon börjar en ny vecka, en vecka med massor av jobb, säkert massor av kul och helt garanterat massor av "försöka hålla mig vid gott mod". Men vad är livet utan svårigheter?


En sak jag ska försöka bättra mig på är det här, bloggen. Jag vet inte om någon ens läser längre, men för min egen skull kan det nog vara bra att få ner hur jag mår och känner. Det är ju en jäkla berg-och-dalbana det här. Kanske är bra att kunna se tillbaka på sen när jag är hemma på min underbara ö i Stockholm :)

Det är ju väldigt mycket kul jag måste försöka komma ihåg också, även om det är ångesten som oftast hamnar här. Det roliga behöver man inte skriva av sig på samma sätt...

Tomt

Nu har jag gått in i R&R-behov, för länge i öknen, vill ingenting utom gråta-väggen.

Allt känns jobbigt, jag är helt slut i huvudet och det känns som om det brister när som helst. Jag vet att det är sand i hjärnan som gör det, men när det här händer är verkligen ingenting kul och jag går omkring med konstant panikångest. Vill inte sitta hemma, så sitter ensam på HQ istället, mkt bättre. Eller inte alls. Ännu mer patetiskt att gå omkring med tårar i ögonen på jobbet. Snart kommer jag hem, och innan dess har jag R&R. Och alla påminner så snällt mig om att jag är så saknad och att jag snart är hemma. Jag vet det, och det hjälper lite, men varje sekund jag mår så här känns som ett år. Och det blir många långa år innan jag kommer ifrån.

Nästa fredag flyger jag upp till Casa eller tar nattbuss upp till Agadir. Jag träffar Helena i Agadir eller Marrakech, vi har inte riktigt bestämt hur vi vill göra ännu...Jag måste bort bort nu nu. Det är allt jag vet. Ont i själen och sand i skorna.

Det kommer gå över, jag kommer ju klara det, jag brukar ju själv säga till folk här att vi har tur att det värsta vi dealar med är ensamhet och boredom. Det är sant. Men nu orkar jag inte med rosa staden mer.

:( Ledsen Emo.