Nu kör vi då!

Ja, och vi skiter i det här med engelska. 

Nu sitter jag på ett av Charles de Gaulles flygplatshotell. För ett par år sedan skulle allt jag gör nu varit i stort sett omöjligt. Tanken då på att ha tagit ett flyg ner till Paris, hittat hotell själv, sovit ensam en natt för att vakna och flyga ensam 8h ner till Kongo hade ju inte bara varit otänkbart med egentligen bara låtit som ett dåligt skämt. Men nu sitter jag ändå här. Ensam. Utan så mycket ångest men det beror nog mest på att jag inte riktigt fattat att jag ska åka. Jag kör på mest. Skönt med så lite tid emellan, man slipper ligga vaken och grubbla halva nätterna och vara nervös. Nu slog nervositeten mest till igår och i morse, men hann liksom inte riktigt ta till mig av den. Jag mest åkte iväg. Och sitter här. Och undrar lite allmänt vad jag sysslar med egentligen. 

Jag tycker det ska bli sjukt spännande och roligt, men är samtidigt nervös över att jag ska flyga i morgon, kanske få malaria eller galna parasiter i ögon och mage, kanske inte fixa jobbet (undrar vad jag ska göra egentligen?) och allt annat man kan tänkas vara nervös över. Men också kul. Mycket kul. Eller hoppas det ska bli mycket kul! 

Sen blir det väl en till omgång med att sätta mitt tålamod på trial, då jag vet hur bra det går att få saker gjorde när inte alla delar samma arbetsmoral eller arbetsvilja. Sen hjälper det väl inte heller att jag har en jäkla arbetsload som väntar där nere. Tydligen har den jag ersätter kanske inte gjort allt som skulle ha gjorts, men det är inget jag vet något om nu eller borde stressa över förrän jag vet vad som gäller. 

Nu blir det en kopp te, sen totaldecka och upp tidigt. Frukost ingick tydligen inte och jag vill knappast betala 25€ för frulle på hotellet, så jag drar väl in till flygplatsen asap och äter där. Flyget går typ 10:45 ish och ja, vad kan man annars pyssla med? Läsa och äta efter incheckning. Gud sånt trist flyga-snack. 

I'm out. Nu sova. Sovit kasst i flera dagar due to omedveten ångeststress...

maskar i ögonen

Låter ju inte alls kul!!! Fan vad mycket skit och parasiter det finns i Kongo. Och för att slippa bli sjuk ska man undvika att bli myggbiten, blöt, törstig och dricka, gå utomhus i mörker, i skog, i gräs, etc. etc. Gaah, jag kommer ju bli en vandrande smittobärande parasit-host. Kul skit. 

 

Hmm

Thinking of changing this blog from swedish to english. Annoying? Or enabling more people to read? If anyone reads...

It's nice to be home, but I have to admit I really enjoyed Tripoli and I could have easily stayed longer. Obviously "home" is always a reason to return, I always miss home, I love home, but I had a good time in Libya. Lived with good people, worked with good people, met and enjoyed the company of good people. And then I enjoyed the work :)

I wonder how Congo will be...more people to meet and like, more torn up feelings when it's time to go? I guess this is the way life will be. And there isn't much to do about it, just go with it and take the best experiences with you and learn from the rest. 

Nä, eller får det förbli svenska? 

Hem igen

Nu sitter jag på flyget till Istanbul. Har haft riktigt bra sista dagar i tripoli. I torsdags hade vi tjejer en fest i vårt hus. Vi bjöd in hela delegationen, nationella och expats. Vi fick göra festen alkoholfri, gick ganska snabbt dock att få fram grappa-flaskan. Det kom inte jättemånga, som flest runt 20, men vi hade massa trevligt. Jag hittade en likasinnad med liknande erfarenhet (dock fler) som jag, som blev mitt pratsällskap för kvällen. 

Andy, han som rekryterade mig från Geneve kom i onsdags på Libyen besök. Han är väldigt trevlig och rolig, det var kul att få träffa honom igen! Sist var under rapid response övningen i somras. 

Efter alldeles för lite sömn åkte vi igår till Sabratha, en till gammal fenisisk-grekisk-romersk stadslämning som ingick i Tripolitania, tillsammans med Leptis Magna och Tripoli. Sabratha är mindre till ytan än Leptis men har otroligt fina lämningar, mosaikgolv och en fantastisk amfiteater. 

Ja, jag har haft en otroligt lyckad månad både jobbmässigt och som erfarenhet. Hade lätt kunnat stanna längre men det hade ju inte på nåt sätt varit lättare att lämna alla om ytterligare ett par veckor eller månader. Kommer sakna flera, hittade tex en fin vän i Lidia som inte alls var glad att jag skulle åka. En annan som gjort min vistelse roligare än förväntat var Jonas. Alla imsma-issues blev roliga när vi var två. Jag har skrattat så tårarna runnit flera gånger. Nördhumorn har varit på topp! 

Nu ska det ändå bli skönt att komma hem, såklart. Saknat alla massor. Veckan hemma lär spenderas med stress och nerver. Ska bli spännande dock. Kongo. Exotiskt! 

-nu på flygplatsen i Istanbul-

Jag undrar lite. Alltså, jag har inte flyttat runt så mkt (mer än vissa, men mkt mindre än de flesta man träffar ute). Ändå tycker jag att det är svårt att lämna folk. Visst, lättare efter en månad än ett år kanske, men jag undrar hur folk orkar egentligen. Nya liv, ny folk, om och om igen. Så lever ju de flesta i humanitära biståndsvärlden. Måste man helt enkelt sluta tycka om folk så mkt när man träffar nya vänner? Alltså, så många jättebra vänner fick jag ju inte i Tripoli, men det är skittrist att lämna ett par, tre stycken. Kanske fyra. Så ska man sitta och tänka på hur trist det är tills man kommer hem och inser hur metan älskar hemma och sen ha ångest för att åka igen och sen få nya vänner och träffa nytt spännande folk i Kongo för att sen lämna dom osv, osv? Är det så livet kommer vara? Man kommer ju ha bitar av sitt hjärta utspritt som konfetti över jordklotet. Får fundera vidare på det här, några timmar till. Sen, vid midnatt, då är jag på svensk mark igen, and how I love that!

poo

Blir ledsen när det blir som det blir. Jag vill vara hemma en vecka emellan Libyen och Kongo. Punkt. Jag förstår att det är ett glapp mellan hon som åkt hem och jag som inte är där. Men jag vill ha en vecka. Jag missar för sjutton min Ungern-resa med Peter för att jag åker ner. Och ändå blir jag pushad att åka flera dagar innan jag själv har sagt att jag kan....sju dagar mellan missioner borde väl inte vara för mycket att begära...?

Skiter i om det sitter huvudet

Men jag känner mig fjantig och bortglömd. Jag har noll kontakt med de hemma, jag försöker men det känns som att tiden är lite pausad och att ingen riktigt bryr sig att jag är borta. Typ, what's the point att småchatta eller maila. Jag mailar egentligen bara med en kompis och sen Peter. Jag låter töntig, jag vet, men när man är långt borta är det lätt att känna sig ensam och bortglömd, sådetså. Jag vet att allt är normalt när jag kommer hem, men ja, det suger lite att sitta här utan riktig kontakt med alla jag pratar med och träffar hemma.

To Mac or not to Mac?

Alltså, jag är så less på att släpa min dator. Man ska ha den, sen ibland jobbdatorn på det, och det blir tungt och jobbigt i handbaggaget. Och man har ju typ inget val....och tydligen så reser jag en del. Så, nu är frågan, investera i ny dator? En lätt och smidig? En MacBook?

Är det värt det?? Dom är dyra, men jag har råd. Prioriteringar.

Min dator funkar "okej" (den är buggig och jävlig men den lever) men är stor och klumpig. Stor är grymt om man kollar serier....men behöver man ha stor?

Jag hatar att ta beslut själv, kan inte nån bestämma?

Inget är klart ännu

Men det verkar som att jag åker till Kongo. Jobb hemma blir först av efter sommarsemester (om allt går som det ska, träffar dem nästa vecka), och om inte MSB fått ja ikväll av någon annan så verkar det som om jag åker till Kongo ca en vecka efter jag kommit hem från Tripoli. Jag tycker det ska bli spännande även om det kanske inte var det jag mest av allt hoppats på. Spännande och såklart läskigt. Som allt annat i livet. Imorgon får jag väl besked av MSB om det blir såhär eller inte.

Om jag nu lyckats fixa hemma-jobbet och får börja i september som de föreslog och åker på Kongo-jobb till mitten på juni så får jag en "ofrivillig" semester mellan mitten på juni och början på september. Precis så långt att jag skulle ha totalstress om det var "arbetslöshet"....så håll tummarna på att jag har ett jobb att börja på efter sommaren. Då kan jag med intjänade pengar samt skatteåterbäring vara ledig med "gott samvete". Utan jobbstress. Utan inkomst också, men jag får ha råd. 

Jag tror det känns bra. Faktiskt. 

Nu ska jag skriva listor och sen sova. Imorgon är en ny dag med slutgiltiga besked och nya äventyr. Puss på alla.

well that's a first!

Igår tog kallvattnet slut hos oss! Vi hade gott om varmvatten (hett hett hett inte varmt) men inte en droppe kallt. Skumt. Tydligen hade vattenpumpen överhettats och kollapsat. Det säger mig inte mycket men i morse funkade det igen. Jag ska inte försöka lista ut varför ens.

Igår fick jag springa på hästbanan...woohoo! Efter några kilometer ville jag dö lite men en kille som jag sprungit jämsides i ca 3km vände sig om och hälsade samt vinkade på mig lite, för att få upp mitt tempo. Tack random tunisier! Jag sprang mina snabbaste 5km någonsin. Sen mådde jag illa. Ikväll hoppas jag att vi får lite mer tid på oss så man kanske kan springa lite längre...det är så skönt att får bli varm och svettig (om man kan duscha sen alltså,om vattnet hemma funkar).

På torsdag ska vi ha fest. Hört rykten om fester här i stan där expats varit lite för högljudda eller så och fått besök av beväpnade brigader som snällt hälsar på. Vi är lite nervösa men får väl se till att folk beter sig!

Sista veckan

Precis som jag misstänkt.....det har gått jäkligt fort!! 

Förra veckan var lite småvärdelös, folk var sjuka och jag fick skjuta på det jag skulle göra. Fick massor gjort på egen hand och jag tror det kommer kännas lugnt att åka om en vecka. Jenny har frågat om jag vill vara kvar ytterligare två veckor men just nu är allt mycket oklart från min del. Imorgon, bukra inshallah (helt rätt läge), så får jag besked från "kanske-jobb" hemma, om jag ska ut på nya äventyr eller om jag kanske kan förlänga här en stund. Jag är med på allt så länge jag slipper vara arbetslös hela livet. Helst vill jag åka hem om en vecka och jobba hemma. Går inte det vore det ju inte fel med ytterligare en utlandsvistelse på CV:t. Men jag vet ingenting, MSB har andra kandidater till samma mission men de har inte heller möjlighet att åka förra veckan eller svara idag, så ja, all I can do is wait. 

 

Torsdag kväll var jag på bbq hos Jonas och drack hans hembryggda öl som faktiskt var grym. Ska sno hans recept och indhandla det som behövs för att kunna göra egen hemma :) Träffade massa smarta människor och fick lyssna på långa intressanta utlägg om  världspolitik. Inget får mig att känna mig så ytterst puckad som sånt, men om inte annat lärde jag mig en hel del.

Fredag morgon var det solande på hög nivå, efter lunch åkte jag till Palm City på bbq-häng (som tack vara sandstorm blev inomhus öldrickande) med två tjejer från jobbet och ena tjejens gamla maltesiska chef som bor i Palm City. På kvällen FN fest som var riktigt trevlg. Jag har nog gått tillbaka till mitt gamla (pre-Åhlens) jag och gillar folk igen. Alla är så intressanta och det är ju visst sjukt kul att träffa massa olika människor. 

Igår var jag småbakis och spenderade dagen med att kolla på x antal timmar med Alcatraz. Vet inte om jag gillar den men jag tror det. Ikväll blir det ut och springa. Woop! Min rygg suger och jag har inte rört på mig på en vecka. Det är dags. Annars händer inte mkt. Solen skiner (jag känner mig grymt snuvad på sol, hela helgen förutom 2h fredag morgon var det sandstorm och man såg ingenting). 

Så, tråkigt blogginlägg, check.

true love

I love the internet. I love skype. I love facebook, whatsapp, smartphones. I do. I love them with a passion!! And I'm not ashamed to pledge undying gratitude towards a working wi-fi. I love it more than mashed potatoes and wine. I love it more than ice cream, more than the sun. It's true love. 

Utan internet skulle jag gå under. Inte hemma, jag skulle vara hysterisk en stund sen komma över det. Men här, när man är avskärmad från alla där hemma och inte kan njuta av drinkar på stranden som på en semester, här skulle man gå under. Tror jag i alla fall. Jag vill inte testa...

men vad är det här?

Jag har ju varit helokej hela tiden här. Men pang, nu idag, hände nåt. Hela dagen har varit skum. Det är för tyst ute och nåt känns fel. Lidia stack till Benghazi imorse. Vädret är konstigt. Kontoret är tomt. Jag är inte effektiv och jag känner mig deppig. Hemlängtan, wtf? Är stressad och nervig, hela jag känns fan off. Hoppas verkligen imorgon är bättre. Längtar inte precis hem efter tomt hus heller. Men Sushi är ju där. 

Saknar hemma, saknar till och med Laayoune även om jag absolut mår bättre här. Men en del av sitt hjärta...

Ska rycka upp mig nu. Stressar nog på grund av osäkerheten med jobb, ska jag hem, ska jag ut? Det är nog ingen idé att sitta och ha ångest över det. Jag vet inte och innan jag vet mer får det förbli så.

Men. Idag hade varit en perfekt dag att komma hem och ta ett glas vin och mysa i sparkdräkten framför en film med sina fina hemma. Katter och Peter, sånt bra. Ten days to go. Ingenting alltså!

changes

But some things will never change. Like the fact that my Mine Action Team in Laayoune was the best team ever. Even if we are all spread out now.....

Mine action in action! ♥

morrn morrn

I natt vaknade jag av att det sköts hejvilt. Tydligen happy shooting för någon gifte sig. Tack för den, vaknade tröttare än när jag la mig! Men jaja, det är väl sånt som är vanligt här och ovanligt hemma helt enkelt. Bättre det än att de skjuter för att någon är sur.

Igår hade jag en minst sagt tråkig men händelserik dag. Eller spännande men ohändelserik kanske! Vi får se hur det går under dagen men har jag tur så har jag fått ett jobb hemma i Sverige. Har jag inte den turen så har jag bestämt mig för att säga ja till en annan utlandstjänst, men för MSB. Nu kanske det blir så att jag inte får den heller, jag har inte direkt stressat med att svara. Den skulle bara vara kort också, till mitten på juni, och jag vill verkligen säga ja! Samtidigt vill jag ju absolut mest av allt få ett jobb hemma!! Håll tummar att någonting löser sig under dagen.

Jag har alltid tyckt att framtiden känns ok, inte stressat mycket över den. Jag försöker vara realist men har en starkt tro att allt löser sig med tiden. Ja, det klart att det har varit omotiverande och deppigt att gå arbetslös under höst/vinter men jag vet ju att allt löser sig  nån gång. Förhoppningsvis sooner than later, men någon gång. Största problemet med att gå sysslolös samtidigt som man har en kompetens är att ens ego får sig en liten smärre törn. Man känner sig till slut ovärd och useless och det är verkligen inte kul...

Hur som helst, igårkväll fick jag nån form av framtidspanik! Haha, från ingenstans kändes det läskigt att kanske få jobb hemma, på samma sätt jag känt inför utlandsjobb. Och tanken på att "missa" ett utlandsjobb blev minst lika läskig som att "missa" ett jobb hemma. Självklart när det kommer till kritan är min första prioritet att hitta fast jobb hemma, ett kort uppdrag utomlands kan ju inte tävla med att få vara i underbara Stockholm med familj och vänner. Men jag är förvirrad, gaahaha. Låter ju skitfjantigt! Och jag är väl alltid förvirrad egentligen? Om det inte är det här är det nåt annat. Borde vara van vid det här laget.

Jaja, vad som än händer blir ju allt bra, om inte nu så sen! Utlandet finns alltid kvar. Hemma också om man har tur.

satan i gatan

Min rygg tar kål på mig. Jag antar att brist på motion/dålig säng/dålig arbetsposition är anledning bakom mitt ryggont. En annan bov i dramat är nog förfan Landcruiser-åbäkena som alla humanitära organisationer insisterar på att köra runt med. Ja, de är säkert grymma bilar både i djungel och öken, problemet är ju att det känns som att man åker i djungel eller öken även om man kör i stan! Mina 300 m till jobbet på asfalt känns ungefär såhär...

deppigt

Jag sitter och lägger in casualty data in en databas. Det är deprimerande, bara massa ungar som leker med konstiga saker som sen spränger bort deras händer eller ben. Fy fan. 

Jag vill typ inte att tiden ska gå, för då  måste jag ju bestämma mig om jag ska åka vidare efter Libyen eller komma hem och stanna. Och jag vill ut, men jag vill hem. Och vill man dela på sig så är det svårt att ta ett beslut. Nä, jag är trött. Orkar inte tänka. Ute skiner solen och katten hemma är söt. Jag sitter på kontoret och underhålls av Petters extremroliga uttryck på allt. Sportluvor hit och kukars julafton dit. 

Jag är så trött. Och lite trött på att det ska vara krig hela tiden överallt. Låter som en trädkramare, but why can't we all just get along? Seriöst.

trött hela tiden

Vill sova hela tiden. Ont i huvudet hela tiden. Blä. Och ändå sover jag bra och sånt...kan bristen på arbete under hösten/vintern göra att ett kontorsjobb i 2v kör slut på mig, och om så är fallet, hur patetiskt?

ensam på kontoret

Då får man lyssna på musik, typ bra musik, typ MCR. Och då blir man glad! MCR är ju så sjukt bra om ni inte visste det redan.

Åkte iväg på lunchen med Sushi-katt som självmordshoppat för första våningen i morse (aj aj marmorgol och typ 3-4 m fall) och verkat lealös hela förmiddagen. Han mår iaf gott även om jag inte litar på ett ord veterinären sa. 

Halvvägs

Efter drygt två veckor har jag ett ganska trevligt litet liv i Tripoli med internet hemma, sol på taket och en ny liten kompis, Shisha/Sushi, kattungen som flyttade in i fredags! Han är ju bara så söt, upphittad ensam lekandes med en cigarettfimp utanför delegationen. Jenny kom hem med honom innan hon åkte på r&r till London. Helgen har spenderats med katten och i solen. Inte alls dumt. 

I torsdags var det rolig fest på brittiska ambassaden och på fredagen middag hos en kollega. Visade sig vara blandat folk och inte alls bara EOD-svenskar. Det var otroligt kul! Jag skrattade mycket och fick dricka tunisiskt rödvin. Igår stack Lidia och jag iväg en sväng "ut på stan" och satte oss på ett fik nere vid hamnen. Störiga killar satt och fotade oss på avstånd och glodde helt ogenerat så vi var tvugna att flytta på oss. Flera gånger. Lydias arbetskompis Ziad ("guiden" från Leptis Magna) kom och joinade oss och visade runt oss i gamla stan. Till sist avslutade vi på en trevlig fiskrestaurang med utsikt over hamnen. Det som är fint här är otroligt fint! 

Jag gick och la mig tidigt igår pga huvudvärk från helvetet (tack solen) och Skypade med Tania i Benghazi. Hon skulle försöka hitta flygbiljett hit på torsdag och sen tillbaks efter helgen, så vi iaf hinner spendera en helg ihop. Då ska jag nästla mig in hos henne i Palm City och gå runt klädd som jag vill och bada i havet! Så det så. 

Snart blir jag ensam på kontoret då alla är lediga eller out in the field. Hoppas jag får följa med ut nån dag och kolla EOD jobbet. Until then blir det superspännande data entry work. Woop woop! Och skriva SOP's! Min lycka är gjord. 

Hoppas alla har haft en bra helg, min arbetsvecka har redan börjat. Och snart är jag hemma. Frågan är om jag sen ska åka iväg eller inte igen?

internethelvete

Näe, det funkar ju inte. Vi testade i 3h igår att fixa wifi till huset men no jävla go. Nyss ringde nån snubbe och sa att det definitivt var fixat, så vi får väl testa ikväll igen. Gissa vem som slutat hoppas?

Jag funderar lite på vad jag ska göra efter det här. Fick en förfrågan att åka iväg igen med MSB, men bara lite kort (ca 2 mån) och undrar om det kanske vore kul? Problemet är att det är nu. Helst nyss. Så skulle jag säga ja och få det kommer jag kanske bara hem och vänder och sånt tar ju alltid emot. Jag vill få med mig alla andra hemifrån, typ får jag med Peter och katter är det ju ett självklart ja! Jag får väl ta påskhelgen och funta på det.

Här är varmt. Alltså, bastuvarmt. Eller kanske inte, det beror väl på om man följer den manliga eller kvinnliga klädkoden i landet. Min råkar ju vara en lager-på-lager klädkod med långt och stort överallt. I helgen ska jag ligga till mestadels avklädd på mitt tak och jobba på min arabfärg. Eller...kanske surfa hemifrån vem vet?? Håll tummarna.

Imorgon blir det svenskmiddag, sen nästa vecka är jag nästan helt själv här på kontoret och även hemma. Jenny är på semester, Lidia åker till Benghazi, ja, what to do...men veckan efter det kommer jag hem! I alla fall en stund. Men det lutar väl mer åt en längre tid. Kanske en evighet? Jag älskar hemma, speciellt i maj! ♥

Vi får väl se hur helgen blir, det är party på brittiska ambassaden ikväll och om jag orkar hänger jag med Jenny dit. Men jag är trött. Hela hela tiden!! Jag hoppas jag får internet hemma och kan skriva oftare men kortare, det här känns ju bara som massa blaj. Roligast idag var när imsma inte funkade (haha) och jag skrattade så tårarna rann (ålderstecken) i typ en timme. Jonas och jag skrattar iaf åt det när vi är tillsammans och jobbar, när man sitter själv är det andra tårar kom vi fram till. Share the pain?

Anywho, 

Glad påsk på er alla! Puss!

soligt och varmt som sjutton

Vilken lycka! Sommaren har kommit, på rikigt. Vi satt ute igår och åt på kvällen, alla andra dagar har det varit kallt på kvällen. När jag vaknade i morse var det fortfarande varmt! Jag sitter ute så fort jag kan, njuter av ljus och sol och värme, ja allt det där man saknat hemma i Stockholm senaste halvåret. Nu måste jag börja soldansa för de svenska vädergudarna så att det är sommar hemma när jag kommer. Hört små rykten om sopade gator. Ah, den bästa lyckan!

 

Vad händer här då? Jonas, schweizaren som arbetar med IMSMA här nere för MSB/FN, gör mitt arbete lite lättare. Han har precis samma problem som jag med allt och är sjukt rolig när han vill. I fredags när jag och Jenny åkte på FN partaj träffade jag Jonas "chef" och hennes första kommentar när hon träffade mig var om jag och Jonas "had been geeking it out all week with IMSMA", följt av massa nördiga data-skämt och jag tror nog att vi har geekat it out. Han skickade ett mail med 100 rader felmeddelande här om dagen och jag skrattade massor. Det är ju töntigt. Men ingen annan här fattar hur irriterande saker kan vara!

Jobbet går framåt, sen bakåt, sen framåt, sen bakåt. När man tror att man är klar med en grej, att det verkligen funkar, så är det nåt annat som gör att allt skiter sig. Jonas och jag sitter på Skype med varandra på dagarna så vi kan arbeta tillsammans med mycket fix och trix. Jag får inte ha Skype på kontoret men kör på en fakeig webbaserad version och det funkar ok. Jag måste säga att jag är glad att jag inte har Jonas jobb, han är mycket mer datanördig (kan programmering osv) än jag och har fortfarande issues med för mycket arbete och för lite hjälp här nerifrån (de skulle behöva vara mer än en för att klara av hans workload). Hur som helst tar ju alltid mer tid än man tror och jag har snart varit här i två veckor och jag kan ju säga att det var bra att de inte skickade ner mig i två veckor som var tänkt. Fyra veckor funkar bra, det kommer gå bra men jag kommer också behöva de två resterande veckorna. Inshallah kommer det gå bra.

Ikväll blir det middag ute med "svenskarna" eller alla EOD killar och Jenny. Sen har jag har typ blivit inbjuden på en "tillställning" på fredagen här av svenskarna. Endast för svenskar. Vilket är grymt! Kul att få vara en sån ibland.

 

Jag håller alla tummar och tår och ber så snällt att ni också ska göra det. Det verkar finnas en liten liten chans till internet hemma. Vi har hittat ett abbonemang på svarta marknaden och har vi tur är det vårt. Sist jag hörde försökte de sälja det för 800 dinar (4,000kr lite drygt) istället för 500 som är standard på svarta markanden. I don't care riktigt, jag vill ha internet men om det skiter sig har jag överlevt två veckor och överlever nog två till.

 

Nu mer huvudvärk (jobb). Puss. Peace.

why can't we just use something that works?

Wise words from a colleague...

Nämen hej stress!

måndag

Jag har mått sådär halvbra i två dagar nu. Inget allvarligt så, men ont i magen kombinerat med ett mysigt ryggont. Jag var och sprang igår vilket kändes grymt för ryggen och ungefär likvärdigt dåligt för magen. Jag antar att det går över, gissar på att det är nåt jag äter (kan vara efter flera månader utan bröd etc som inte går att upprätthålla här nere) men jag försöker stoppa i mig bra saker och inte massa skit. Jag överlever nog i vilket fall som helst!

 

Idag hade vi vår första dag med IMSMA training. Det gick bra och vi fortsätter på torsdag. Innan dess blir det mer roligt kontorsarbete och sen på onsdag är det ju som ni självklart vet och tänker mycket på Internaitonal Day for Awareness and Assistance in Mine Action! Det är tydligen en ganska fullspäckad eftermiddag/kväll med massa grejer jag inte har fått någon vidare information om. Men kul blir det säkert, får i alla fall träffa folk från de olika ngo's som arbetar med mine action och risk education här nere.

 

Ja, annars händer inte mycket. Solen skiner, vädret är underbart, huset är trevligt, jobbet går bra, det skjuts inte mycket på nätterna och jag känner mig helt otroligt grym som är ute och springer så ofta jag kan/får sällskap. Stor förbättring på disciplin från Laayoune :) Kan iofs bero på att det inte finns något annat (ingen öl alls) att göra här.

 

Snart har halva tiden gått, går ju fort som jag misstänkt. I helgen åker jag till bergen på kulturfestival och förhoppningsvis hinner jag också träffa Tania innan jag åker. Hon är fortfarande i Benghazi och hatar sitt jobb men har lovat försöka komma hit innan jag åker hem. Ja ni, dagens spännande update!

 

Woop.

Lördag kväll

Jag har haft en fantastisk helg. Torsdag kväll gjorde jag en soldans för att hedra gudarna så Leptis Magna-utflykten skulle bli lyckad! Det gick tydligen inte så bra för fredag morgon öste det ner, sådär så att himlen öppnat upp sig. Jag måste ha blandat ihop danserna. Efter lite fram och tillbaka mellan alla som skulle åka bestämde vi att vi skulle hoppas på det bästa och åka ändå.

Leptis ligger ca 90 min bort och när vi kom fram hade det slutat regna. Under resan hade Ziad, en kollega som även jobbat som guide i Leptis under flera år innan revolutionen, gett oss en historielektion som hette duga. Han var helt fantastisk! Jag kände mig minst sagt inkompetent som arkeologen i sällskapet och är så tacksam över att han var med. Leptis Magna var helt otroligt. Vi började med att besöka deras häst-chariot-race bana och gladiator-amfiteater. Så otroligt coolt! Vi fortsatte sen till själva staden Leptis Magna (grundad av fenicier och blev sedan en del av romarriket, övertagit av vandaler och till sist av berber, var en (mer eller mindre) viktig stad i norra Afrika under ca 1000 år), där vi började vår lilla femtimmars vandringstur.

Vädret var perfekt, efter regn är ju allt tvättat och rent från sand och skit, och det var inte för varmt. Jag ska inte skriva en uppsats om staden, länkar istället till mitt album där jag även lagt upp lite andra bilder som jag tagit under min första vecka. I kort kan jag sammanfatta att det var en sjukt kul upplevelse. Ziad guidade oss igneom det romerska badhuset, steg för steg, förklarade hur man värmde upp de varma baden, visade var Sophia Loren på 50-talet badade för en filminspelning, och avslutningsvis förklarade hur 70 (kan vara övedrift, det kanske var typ 30) romare alla kom för att skita ihop. Vi gick till forumet, teatern, basilikan och handelsmarknaden. Han översatte inskriptioner (som jag kan ha fotat lite väl mycket, men hey, man blir glad när man förstår lite latin), pekade ut massa roliga detaljer för mig eftersom jag är "(sämst) arkeolog” och visade illustrationer av hur allt har sett ut för 2,000 år sen! Ni får kolla bilderna, jag lovar att jag kan berätta allt i detalj om ni vill sen. När vi åkte därifrån strålande för övrigt solen...

När vi väl kom hem var jag heeeelt slut men bestämde mig för att följa med Jenny till fest i Palm City (FNs lyxresort, gated community-style) bara för att få se hur FN-folket bor. Det var en riktig fest, rökmaskin och allt (haha)! Folk var fulla och rullade runt på dansgolvet. Jag fick träffa UNMAS teamet och dricka ett glas vin. Vi stannade bara en stund och var hemma till midnatt, men det var trevligt att komma iväg dit en stund. Jag förstår att de som bor där tröttnar på omgivningen, det är inte Tripoli eller ens Libyen. Det är verkligen ett lyxresort med en rejäl vaktstyrka, egen strand, pool, gym, restaurang, affär, osv. De får inte lämna sitt compound utan vakter och pansarbil. Skitfjantigt. Men, lyxresort it is, så klaga kan de inte.

Idag verkade det som att vädergudarna hade uppfattat mina böner. Jag har spenderat halva dagen på taken i bikini och utövat aktivt solande. Har slagit vad om med Lidia att jag kan bli lika ”mörk” som hon innan jag åker. Hon tror inte att det går, jag är hundra på att det går. Nån gång på tidiga eftermiddagen kom två av hennes vänner på besök, två libyska tjejer, den ena arbetar för FN och båda har bott (studerat?) i Egypten och Lidia känner dem därifrån. Vi satt resterade delen av eftermiddagen i solen på gården och pratade.

Runt halv fem kom en kollega från ICRC, marockans-belgisk kvinna, och flyttade in i the girls house. Som alla andra jag träffat hittills var hon också massor med trevlig. Hon och Lidia lagade god middag och förutom att jag har mått bättre så har jag haft en fantastisk helg. Nu ska jag sova så jag kan ta mig in till jobbet tidigt imorgon och lägga upp bilder och det här men det kommer aldrig funka om jag inte mår lite bättre. Hoppas sömn kan bota. Imorgon börjar även jobbstressen misstänker jag. Allt småskit är avklarat och nu kan det stora ”arbetet” börja, vilket är skönt men kommer kanske bli lite jobbigt. Håll tummarna att allt går som det ska. Imorgon är en ny vecka och nu är två av fyra helger redan avklarade. Känns bra på ett sätt men lite trist nästan också. Jag trivs i mitt hus, jag tycker om det jag bor med och det kommer bli lite trist att åka efter sån kort mission. Men, Stockholm i mitt hjärta!