Inte bra

Veckan som gått har mest gått. Jobbet är okej, det är ganska mycket, delvis går det framåt och delvis står det still. Borys, bäste Borys, kom tillbaka från semester vilket vi firade i fredags med fest hos mig. Vanliga gänget typ, vi på mine action, Carmen, Mike osv. Som alltid hamnade vi i galna diskussioner och Diek (som var så duktig och inte blandade sig in i "homosexuella i militären"-diskussionen) blev riktigt sur och stod och skrek ett tag en bit in på kvällen. Sen blev han glad igen och sjöng massa låtar på afrikaans. Som alltid :P Träffade min stackars granne igår och han hade haft en jobbig fredag-natt. Tydligen hade dom under också fest med högljudd arabisk musik, och vi ovanför som skrålade Bruce Springsteen.

Igår hjälpte vi Ginevra med sin flytt och på kvällen var det dags för fest, igen. En av cheferna slutar på jobbet och det var avskedsfest på Al Massira. Helt okej, jag var trött men folk verkade glada och dansade. DJ:n var galet dålig och de som dansade mest var servitriserna...lite konstigt kan man tycka. Eller tycker jag.

Efter festen skulle några stycken hem till min chef-chef på en sista drink men det slutade lite illa. Vi åkte i två bilar och de som satt i andra bilen var med om en ganska jobbig olycka. Det kunde gått mycket värre, men det gick inte heller så bra. Vi får se vad som händer nu.

Pga olyckan och utredningar och god-knows-what nu skippar vi den tänkta utflykten till några klippor som ligger någon timme bort...klippor man måste harness-rep-klättra-firas ner ifrån för att komma till stranden. Lät kul, men kanske nästa helg?

Oh, och bara lite random. På festen igår stötte jag på en Ove från Göteborg. Helt plötsligt stod det en svensk där och var lika chockad själv att se mig där. Han jobbar som fiskare sen tio år tillbaka och pendlar mellan Agadir-Laayoune-Dakhla. Han bodde på Al Massira och hörde musiken och gick ner till festen. Väldigt udda, men ganska kul. Svenskar är det få om och långt emellan här i Sahara!

meh

I helgen blev det film, off-road körning i öknen, bbq mellan sanddyner, film, strand, bbq, vin, roligt sällskap, mm. Not half bad för en helg när de flesta var borta. Life could be worse...

Sopbilen a la Laayoune

Desert flower

unhappy or UN happy??

Sug på den.

Idag har jag pendlat mellan effektiv, värdelös, tom, creeped out och inget alls. Jag sitter på jobbet nu så jag slipper vara ensam hemma. Kan inte påstå att jag jobbar så mycket. Gick hem på lunchen och failade med att göra pulversoppa. Useless.

Nästa vecka ska jag barnvakta Fred, sköldpaddan...vi får se, hon kanske blir så kär i mig att hon aldrig vill till sitt andra påtänkta nya hem i Tindouf hos Rafik (love that name!!). Då kanske hon får bli svensk. Jag har väl fattat att jag inte kan pimpa henne genom att måla skalet med nagellack (även om jag inte exakt fattat varför, men ja ja, jag skulle aldrig push my limits med sånt som kan uppfattas som fel mot djur) men jag ska iaf lista ut vad hon tycker är roligast att göra. Kanske bada? Kanske hinderbana? Hon ska tamejfan trivas!!

Snart ger jag upp på jobbet, åker hem till Mike och kollar på film. Imorgon eller söndag blir det strand/jobb. Måste bara lista ut vad när.

trött torsdag

Timmar av dans fick min onsdag att till slut sluta med mig trött och glad. Idag vaknade jag trött och glad. Idag är mycket bättre än igår, en sån liten vetskap är en tröst när man har riktigt skitdåliga dagar.

Imorgon är helg. Halvdag jobb, sen helg. Jag funderar dock på att jobba i helgen, men kanske inte börja riktigt så tidigt som på vardagar. Carmen åker till Madrid, Gine är i Rom, Borys borta, Diek sjuk...ja, jag kan lika gärna jobba och hänga med Fabio på kontoret. Mindre ensamt, har mycket jobb ändå. Det kan ju fortfarande hända saker så min helg blir något roligare men just nu känns det inte som en dum idé.

Happy hour idag var helt ok. Lagom. Nu hemma, nu sova, imorgon är jag en dag närmre min död men även min hemkomst ;-)

Ooh...och jag vill ha hund. En av de här.

onödiga onsdag

Jag förstår inte hur jag funkar. Ena sekunden vill jag hoppa upp och ner för är glad och sprallig och full av energi. Sen säger det pang. Nästan på riktigt "pang", och jag känner mig om den mest misslyckade och mest ensamma ihopdeppade personen i hela världen. Det vore ju skönt om man kunde kombinera känslorna lite bättre eller? Okej om man är totalt misslyckad med glad eller ensam men sprallig. Men nej, de hänger ihop som page och pannband, de negative känslorna tillsammans, de positiva för sig. Jag undrar om jag var så här rörig när jag var hemma? Eller är det nu i öknen det blitt så här? Eller är det så enkelt så att det bara är hormoner? Jag kan inte lista ut det, men vad det än beror på är jag less på det.

I morse skulle jag fått följa med Captain Mineaschon på spännande monitoring of a destruction of 9 mortar shells, men nej, han som godkände det igår ångrade sig på morgonen. Bara militärer får. Jag som sett fram emot "BOOM!" så mycket. Skitsamma egentligen antar jag. Det är en smäll och ett dammoln 1km bort.

Ikväll ska jag på fest. Några militärer åker hem till helgen och ställer till med middag och dans på Al Massira. Ginevra åker till Rom ikväll så jag sa ja till fest för att slippa sitta ensam. Hola-Carmen ska dit och när jag sa att jag sagt ja lovade även Fabio att hänga på som livvakt...nu känner jag inte ens lite för att gå. Dumma onsdag. Idag är verkligen en skitdag. Till och med stackars kattmamman här tycker det, hon blir förföljd av Killer, pappan till alla kattungar, som inte vill annat än mysa med henne. Han är stor och en riktig råtuff katt...kattmamman is having none of it. Inte hennes favoritonsdag heller kan jag lova.

Det enda jag kan hoppas på är att imorgon är bättre eller att den här dagen på ett magiskt sätt bara blir helt lysande...

screw you, gas stove

Jag lagar mat, ensam, med gasspis! Haha, suck it phobia! Nu ljuger jag...jag lagar inte mat. Jag kokar vatten och pulversoppa. Poängen håller jag fast vid, jag är cool som vågar :P

Första helgen har jag haft lite ångest inför men det har gått bra. I fredags kväll kom Ginevra, Hola och Diek hit på middag. Vi tjejer hade varit och köpt fisk nere vid hamnen...

Efter alla åkt hem nån gång efter midnatt hör jag konstiga ljud från mitt sovrum och när jag går in och kollar så har hela golvet spruckit och "rest sig" upp. Skitskumt och lite läskigt så jag ringde hit Diek igen så han kunde försäkra mig om att jag inte skulle dö. Sen sov jag i gästrummet.

Igår hade vi lunch vid hamnen på Josefina's, den enda restaurangen som är okej på flera hundratals kilometer. Sen blev det stranden i några timmar. Mike hade kommit tillbaka från sin semester, så på kvällen åkte Carmen, Ginevra och jag dit på middag och introkurs i Sex and the City för Carmen. Det var en lagom lugn och väldigt trevlig kväll...!

Idag har jag kollat på Vampire Diaries. I typ 7 timmar.

Snowy har växt!
Tarouma
Golvet...

Tjockis

Jaha, då är det väl dags att sluta äta eller något. Grannen kallade mig tjock igår :P vilket han i och för sig gör med all rätt. Nej, nu ska jag ta mig i kragen och gå ner allt plufs. Hehe, de som inte har mage att kalla mig tjock säger att jag "ser stark ut", haha. Ikväll blev det yoghurt och äpple till middag. Jag ska försöka förflytta mig ända till mattan snart och "träna" bäst jag kan här hemma. Kondition kan jag ju glömma, men lite good-old sit-ups, utfall och pilates kan man ju göra...jag kanske börjar i helgen istället.

Annars, förutom det faktum att jag är tjock då, så är det allmänt en skitdag. Jag vill gråta. Jag vill ge upp. Hur kan jag varit här så länge som jag har, trott att jag fattat, fått ETT uppdaterat dokument av folket i öknen och sen pang! går ingenting ihop längre.....INGENTING. Inga ID-nummer på olika bombgrejer stämmer, inga siffror går ihop, ingenting funkar. Jag vill dö. (Men helst snygg då, så jag får väl träna lite innan jag klappar ihop totalt.)

Och on top of fetman och skitdagen känns det som jag drunknar långsamt. Helena sa innan jag åkte hit att man "ångrar det man inte gjorde, inte det man gjorde när man tänker tillbaka". Jag tror absolut på det, därför åkte jag hit. Men nu då, kommer jag ångra att jag åkte hem om jag inte blir kvar? Jag vill vara kvar, jag vill avsluta jobbet och göra det bra och vet inte om jag hinner på 2 månader. Jag vill vara hemma. Jag vill INTE ta ett beslut. Vem kan göra det åt mig? Om man ändå kunde anpassa lite...typ, vara kvar, men inte såå länge? Till sommaren, inte till hösten? Men nej, så funkar det inte. Jag har till och med så svårt med att släppa stressen och ångesten, tömma huvudet, att somna och sova, att jag köpte en flaska vin till mig själv. Det är deppigt med vin ensam. Jag får väl googla tavlor eller skriva haiku eller något samtidigt, så kan vi kalla det kultur.

Men äh, det skiter sig ju ändå, jag köpte rosé och inte rödtjut. Rosé är som värst fjortis-vin och som bäst en-fin-vårdag-på-uteservering. Tyvärr lutar det åt det första när man sitter inne i sin smelly lägenhet (som verkligen luktar får ännu mer i år) i öknen.

I believe in the power of tomorrow.

Jag vill flytta

Flytta i Laayoune. Till samma hus som Carmen och Ginevra ska flytta till. Det finns lägenheter ledig i huset men jag kan inte rättfärdiga att byta boende till ett omöblerat om jag åker hem i mars. Åker jag hem i mars? Åh hej åh ångest.

Här kan man leva för helgerna eller dö under dem. I helgen ska jag inte dö. Det vill inte Carmen eller Ginevra heller, så vi har planerat att ha kul. Middag, film, stranden, grilla, brunch, fixa, umgås. Känns bra. Halvdag fredag är faktiskt inte alls kul om man är ensam och inte "hemma", speciellt om man inte kan gå ut själv utan att bli påhoppad.

Idag var okej och jobbig om vartannat...orkar inte tänka på det, blir stressad, men allt som allt okej. Borys åkte till Ukraina, wäääh, och nästa helg är Ginevra borta, Borys fortfarande i Ukraina och Carmen åker till Las Palmas. Har jag otur har Navid flyttat och jag blir ensam!! What to do!? En helg i taget. Nu ska jag äta mer "middag", ikväll bestående av spännande laxpaté på bröd.

Kattungar, den t.v. har jag döpt till Mittens, den andra har inget namn ännu.

En satelit, satellit...

Vi börjar om...dag ett.

Min första dag tillbaka på jobbet, hur var den då?
Jodå, den var okej. En lugn start men jag känner mig nere och ensam och deppolainen. Jag vet att det är töntigt och jag pendlar ju mellan humör som en jojo-bantare. Men hur som helst. Det känns tomt. Och stressen över hur jag säger nej till kontraktet eller om jag ska stanna är hemsk. Jag vet inte....alltså, det är så lite kvar här, what then? Kommer inte få träffa Carmen eller Borys eller alla andra sen? Kan jag säga nej till det? Men stanna ett halvår till istället för två månader...kan jag det? Det man saknar här är en riktigt nära vän. Jag är omringad av fina, snälla kollegor, vissa kallar jag för mina kompisar, men jag (och precis alla andra här) saknar någon som jag kan bara få vara med utan att det känns konstigt och awkward och jobbigt...jag behöver en av er där hemma, ni som känner mig och ni som bara kan krama på mig för att jag vill det!

Jag är ledsen och kluven och behöver någon att bara få ha här, ensamheten hjälper inte. Och sova bra kan jag ju glömma. Grejen är att känslor känns, och ensamheten äter upp en och övergår i panikångest. Jag förstår inte att det ska bli så här. Det kommer smygandes eller så säger det bara pang. Det handlar inte ens om Laayoune eller öknen, jag trivs så bra man kan här. Really! Jag vet inte ens vad det är. DET är jobbigt. Men man överlever även det här (alltså, känslomässiga berg-och-dalbanan, ångest över beslut samt ensamhet) och allt löser sig väl tids nog.

Dagens höjdpunkter då? Jo, jobbet gick bra, jag gick igenom mina 1199 olästa mail (ja, ett tusen etthundra nittionio) ganska snabbt (delete, delete) och sen precis innan vi slutade kom min solstråle. Jag fick många fina hej i morse men när Borys kom blev jag glad =) tråkigaste idag var ju då att han åker till Ukraina imorgon i två veckor. Vi hann iaf med en trevlig after work med diskussioner om allt, öl och vin, massor med skratt....och en liten episod där chefen blev så sur att han for upp från sin plats, svor en massa, och försvann iväg...han håller inte med om det jag och anda tycker och tänker om evolutionen. Men, han log lite ändå när han tackade för sig och åkte hem. För övrigt är hans nyårslöfte den bästa jag hört..."Smile and laugh more!" Underbart, yes!

Nu är Emo trött och mindre ledsen, smått nere men ändå appreciative of det fina öknen har att erbjuda.
Over and out, goodnight.

Honorary Italian

Jag borde fan bli det. Ikväll var det middag med Ginevra och öken-Antonio samt det nyaste italienska tillskottet här nere, Riccardo. Innan middagen hälsade jag på på jobbet och kafeterian och drack vin med de redan nämnda i sällskapet plus ännu en italienare Enrico samt south american-Carmen, alltså inte Hola-Carmen. Virrigt?

Kattungarna som bor i kafeterian är nu större och modigare, hoppar runt och leker och är allmänt skitsöta. Ett nöje! Undrar hur jag kan sneaka med dem hem? Det är nu två generationer av kattungar som hoppar runt, samt en tredje redan på väg. Kattmamma Lola är busy. Jag döpte två av kattungarna ikväll, en till George och min personliga favvo till Mittens.

Imorgon blir spännande. Första dagen tillbaka...undrar hur det går?

Dålig bild på tre av de fyra yngsta kattungarna på sin mor.

Lista 2011

Okej, 2010 vare ju som tidigare nämnt otaligt många gånger ett fantastiskt år. Vad var det som var så bra? Jag har nog aldrig listat det men tänker nu göra det för att sen stapla upp mina förhoppningar för det här året.

Well, here it goes:
Under 2010 åkte jag, osäker, nervös, rädd och motvillig till Geneve på praktik. Det var nog bland det bästa jag gjort. De människor jag fick träffa, allt jag fick lära mig både personligt, samt gis- och min-relaterat, staden, GICHD, allt...allt blev fantastiskt. De första veckorna kämpade jag, men mest med mig själv och ensamheten. Jag kämpar fortfarande med ensamheten och kommer väl aldrig riktigt bli bästis med den, men vi kanske kan bli bekanta och gilla varandra. Ja, sen kanske jag inte älskade att bo på kloster heller.

Jag hade det riktigt bra i Gävle med mitt fina kollektiv. Jag hade en bra praktik på Stockholm Vatten, en praktik som sen ledde upp till det bästa som hände 2010. Tack vare Stockholm Vatten och det sommarjobb jag fick kunde jag sluta på varuhuset.

Jag fick åka till Bali med ett stort underbart gäng vänner på en sån där resa man aldrig gör. Lycka, semester, stress (massor), sol, bad, storm, men allt som allt, skitkul!!

Jag slutade på Åhlens. Jag fick åka tillbaka till Geneve på IMSMA-kurs. Jag blev anställd av MSB. Fick gå på kurs i Karlstad för MSB. Jag blev skickad till Västsahara. Eller, först lärde jag mig att Västsahara fanns och vart det låg. Jag fick åka till Algeriet med jobbet. Åka helikopter. Massor med helikopter. Jag åkte till Gran Canaria och lekte pensionär och fjortis under samma helg. Fick besök av Linda i öknen och fixade FN-kepsar. Grillade på stranden i december.

Jag blev klar med allt mitt efterhängande plugg, jag publicerade en artikel, jag blev expert on mission, jag blev blond, jag kämpade och skrattade, jag grät och saknade, jag växte.

Ja, så hur kan 2011 slå allt det här? Och det här är bara en del av allt som hände under 2010.

Jag vet inte ens vad jag hoppas på. Coolare än jag känner mig nu går väl inte. Cool för att jag vågade mig iväg, för att jag slogs mot mina demons och vann, cool för jag gjorde det. Det, alltså allt som jag är rädd för.

Jag hoppas väl på att få komma hem till Sverige igen och njuta av min underbara lägenhet. Min underbara Peter. Mina underbara vänner. Skaffa ett jobb. Alltså, ett jobb som jag söker och vill ha och får. Det här känns svårt...är det inte svårt? Jag skulle anställa mig, men skulle andra det? (Suck, jag börjar redan idag med personliga brev.) Det enda jag egentligen vill ha är mer tid. Mer tid till alla omkring mig. Men det kan man väl inte be om så här?

2011, om du beter dig som 2010 så är jag mer än nöjd. Jag har egentligen ingenting att be om, but be nice.

Saknat dig, solen

Efter en jobbig natt på hotell (vaknat mycket, inte kunnat somna om, ont i ryggen, osv) sprang jag nästan rätt på Hola-Carmen det första jag gjorde på Las Palmas flygplats. Det hjälpte massor, att få se hennes fina nuna :) Sen stötte vi på Enrico och Alex, drack vin och pratade innan flyget gick. Det hjälpte också.

Nu är jag hemma i lägenheten. Diek och Ginevra hämtade upp mig och Hola på flygplatsen, Diek svor en del om att vara tillbaka (han kom hit igår) i bilen, och nu ja, är jag hemma. Hemma. Ska samla på mig vuxenpoäng och packa ur väskan sådär direkt nu. Kanske försöka organisera lite här hemma och få det "mysigt och ordnat", nu när det ändå är så nära "hemma" jag har. Har faktiskt med mig mer av mig den här gången.

Ikväll blir det kanske middag på något av hotellen, jag hoppas i alla fall på det. Orkar inte ruttna bort här hemma första kvällen. Det skulle bli sol och strand, men det sket sig med chaufför. Hade jag kunnat hade jag bara gått ut och satt mig i solen, det är ju SOLEN (och 24 grader varmt), men saker funkar ju inte så här. Suck.

Back to reality. Lite lättare nu när jag är här, men vi får väl se imorgon. Då kommer Borys tillbaka från öken-öknen!!

I'm back with a bang

Eftersom jag säkert är så saknad på bloggen ;-)

Har precis kommit fram till hotellet på Gran Canaria efter massor mer flygtimmar. Typ sju. Det är ganska mycket. Spenderade det mesta av resa ett med att va ledsen och gråta, tjohej att man aldrig kan växa upp, och det mesta av resa två av att lyssna på pepp-musik och en hund som skällde massor...i planet? Väldigt udda. Och det enda djur jag såg gå ombord va en katt...?

Jobbigt som sjutton att lämna hemma, måste jag erkänna. Inte för att klaga på något, det är inte Laayoune jag inte vill till, det är Stockholm jag inte vill lämna helt enkelt. Ensamheten, den som äter upp en inifrån, kom tillbaka redan på flyget. Det är ju bra att va ensam, nyttigt and all that jazz, men det blir ju inte enklare för det. Det blir nog aldrig lätt?

Så fort jag kommer ner imorgon ska jag börja festfixa, inför imorgon kväll - jag bryr mig inte om vad som händer men kväll ett ska jag inte deppa ihop. Jag kan säkert få med mig Carmen och Ginevra är redan på G. Jag kommer träffa Carmen på LPA flygplats imorgon, så jag får iaf sällskap sista flygetappen, det känns skönt. Hon är guld värd och gör det lättare att komma ner igen. Ett stort minus är att Borys, också guld värd, åker på semester så fort jag typ landar i Laayoune.

Om en månad kommer Peter ner, det är ett stort stort YAY, sen är det bara ett par helger kvar efter han har åkt innan jag kommer hem igen, så det går nog bra och det blir nog okej när jag kommer fram...men, ikväll och nu är det lite ensamt och ledset.

Jag ska i alla fall börja skriva här regelbundet, för mig, för att ha koll på vad jag egentligen gör när jag är borta. Fanns inte mycket (eller egentligen massor) att skriva om i Stockholm, Stockholm är ju den jag är och där jag mår som bäst, det finns ju alltid kvar!

Puss och godnatt. Ensamt hotellrum. Det är ångest och ensamhet. Men det finns ju alltid värre saker, som krig och svält och sälungar som klubbas ihjäl. Och att våra barnbarn kanske aldrig får se hur en isbjörn ser ut!

2011

Nu var det nytt år och allt. Förra året visste jag att det skulle bli ett speciellt och bra år, jag har inga sådana föraningar om det här året alls så vi får väl helt enkelt hoppas på det bästa.

Jag åker tillbaka till sandlådan på lördag och vill inte alls. Det kommer ju bli kul när jag väl kommer ner, men efter +3 veckor i Stockholm, staden jag älskar mest, är det ju självklart svårt att åka igen. Mest för att jag inte vet något om våren...men jag åker ner med the mindset att jag kommer hem den 12e mars.

Kommer sakna alla så otroligt mycket igen, suck...jobbigt att sakna! Men om något vet jag ju att alla finns kvar och är lika underbara senare i vår.

2011.
Bring it.