Geneve

Hotellrum är aldrig speciellt kul (om man inte är två) men idag har jag packat upp allt, hängt in alla kläder, fixat så jag ska känna att jag bor här en vecka och inte bara lever ur en resväska. Kanskw gör vistelsen mindre ångestig?

Det jag oroar mig mest över är en vecka utan gym o kalorilontroll. Får ju tänka smart och jag vet ju vad jag kan äta. Men det känns jobbigt. Idag blev det bara crapmat, mackor på flyplatsen, macka på hotellet. Resultatet är ju onödiga kalorier men också att jag nu kommer somna hungrig.

Ska väl försöka sova. Ska upp tidigt och om det finns ngt positivt med ensamboende på hotell är det väl ändå hotellfrukost. Också roligare om man är två, men inte klaga!

Får se om jag kommer ihåg att blogga, tydligwn glömmer jag ju att jag kan. For my own good. För att komma ihåg.

Night night.

Jag kanske borde börja blogga igen. Har ju aldrig något att skriva om men nu börjar arbetslöshetsångesten kicka in! Jag ska spendera nästa vecka med att blogga ur mig allt. Allt är väl övningskörning, kaloriräkning och inte mkt arbetssökande. Fan va intressant.

Nu är jag, Peter o Lyhre på Ornö. Vi tog upp båten idag och gick skogspromenad. Har eldat i öppna spisen, druckit ett halvt glas vin o blitt sur på Word Feud-helvetet.

Snart bär det av till Geneve och en veckas kurs, sen förhoppningsvis jobb m Anna i november :)

Nä, jag ska skriva ngt sådär jätte rappt o roligt i veckan. Lovar.

a little piece of hell

Nej, kanske en överdrift. Inte riktigt så illa.

Jag antar att ångest är en del av livet, det lär väl säkert vara en av de vanligaste känslorna det är bara det att ingen riktigt pratar om det. Jag har ju svårt att hålla tyst om nåt, så jag pratar mer än gärna om min ångest. Känns bättre att få ut den tror jag.

När jag bodde här hade jag, på grund av all världens anledningar, en sån fruktansvärd ångest. Hela tiden. Det räckte med tio sekunder hemma efter jobbet och jag kände mig helt körd.

Nu har jag haft ångest hemma för jag typ saknat Laayoune och vet att jag aldrig kan få tillbaka det livet jag hade här. Och jag vill ju inte det egentligen heller. Att komma hit nu skapar en tredje ångest, en blandning av de två första Laayoune-relaterade ångestarna. (Nytt ord?)

Det har varit om något nyttigt att komma hit. Jävligt att Borys och Tania inte varit här, men det har varit bra på så sätt att jag kan få leva ut min ångest och sen förhoppnigsvis aldrig mer behöva hantera all den här Laayoune-ångesten. I won't be looking back när jag åker hem den här gången. Done, finished, closure.

Hoppas jag. Sen är ju verkligheten lite mer komplicerad än så.

Laayoune

Det är varmt och blåsigt som sjutton. Man kommer in efter att ha varit ute med ett lager av sand på ansiktet. Det börjar bli varmare och varmare, september är kanske deras varmaste månad. Ingenting jämfört med förra året när jag kom men ändå varmt.

Igår spenderade vi dagen på stranden. Jag brände mig mer än kanske någonsin. Min rygg och mina ben gör galet ont idag men så går det när man är dum.

Igår på kvällen firade vi Dennis födelsedag hemma hos Roland och Awatif. Vi kanske var ca 10 pers. Kvällen gick som väntat med offensive songs och fantastiskt sjukt roliga historier. När jag skulle få skjuts hem fick jag och det nyaste tillskottet till Minurso istället skjuts hem till Mike och hans nya lägenhet. Efterfesten kanske inte var roligast i världen då Mike deckade 20 minuter efter vi kom innanför dörren. Jag och Sib satt upp till halv fyra och pratade innan vi hällde vatten på Mike för att väcka honom, snodde hans bilnycklar och sen åkte hem.

Söndagar i Laayoune var alltid hemska men idag är min sista söndag i Laayoune ever (inshallah)! Imorgon kommer Navid tillbaka och sen är det bara några dagar kvar...

Jag har inte mkt mer att säga än att det är så obeskrivligt skönt att inte behöva stanna kvar här i ett år. Eller en månad. Laayoune utan Borys och Tania är fanimej hemskt.

det är med blandade känslor

som jag nu åter är nere i Laayoune.

Jag åkte ner via Las Palmas och landade här vid lunchtid idag. Det är konstigt. Tiden har stått stilla och allt är som det brukar. Men min plats är borta. Jag hälsar på allas förvånade "Emma?!" med kramar och leenden och tycker det är kul att få träffa folk igen.

Innan jag åkte ner men efter biljettbokningen fick jag besked av Borys att han inte skulle vara här, han åkte förra veckan till Libyen på krisinsats. Idag fick jag besked av Tania som jag ska bo hos att även hon åker till Libyen, imorgon. Det känns kul för dom men tar verkligen bort mycket från min resa. Inte heller Diek är här, han är på semester i Sydafrika. Jag får fortfarande bo hos Tania, jag har ju folk här nere att umgås med, och Carmen och Navid kommer båda nästa vecka tillbaka efter semester. Samtidigt vet jag inte om det är kul att bo ensam hos T och spendera dagarna själv när alla jobbar i hopp om att få luncha med folk samt umgås på kvällarna. Jag vet att Gine är väldigt upptagen av studier och att hoppas på att Mike ska ha tid eller lust är som att hoppas på att vinna på Triss. Men, ja, plötsligt så händer det.

Ska jag boka om min biljett hem, förlora massa pengar men slippa ökenångest på min (galet valda) semester? På ett sätt är det är ju ett bra att komma hem efter en helvetesvecka i Laayoune med en säkerhet att jag inte kommer sakna det eller vilja återvända.

Ja, det är många blandade känslor. Mina närmsta är inte här och de som är kvar kanske inte är så pepp på att underhålla mig. Jag kommer ju ihåg fredagsångesten så väl, ångesten inför en hel helg ensam...

Alternativt kan jag ju ta mig till Las Palmas på solsemester, men då måste jag ju betala boende en vecka. Känns också jäkligt ovärt när jag nog är den sämsta på att semestra ensam. Skulle vara bra träning, men efter 8 månader i Laayoune vill jag inte ha ensamträning mer.

Det är nog bra att jag kom hit hur som helst, det känns ju inte hemskt egentligen. Jag hinner plugga körkortsteori, jag hinner ju catch up med fina bekanta. Men, är det värt det? Jag har ju lite ångest efter nästa ensamma övernattning i Las Palmas, hur blir en hel vecka här?

Det hjälper inte att jag knarkar ca 10 smärtstillande per dag för att bara kunna må bra nog att andas utan smärta (vilket ändå aldrig hjälper på nätterna då jag håller mig sömnlös) och inte mår helt hundra. I kroppen. Kommer jag må hundra i huvudet efter det här?

Det skulle bli min "closure"-trip, ett återbesök för att få klart hur det egentligen är här och komma på att jag egentligen inte saknar det...hade bara andra förhoppningar om hur det hela skulle go down typ.

Men, vad är livet om inte fullt av överraskningar. Kul för Libyen i alla fall. Där får de Tania och Borys.

Om något lär ju bloggen bli uppdaterad för en gångs skull!

alltså

Det går ju inte att skriva inlägg, regelbundet, när man har ett trist liv och har varit sjuk och inte får äta eller dricka det man vill och jobbat med avlopp hela sommaren, osv...

Näe, jag kan inte uppdatera för det finns inget kul!!

Ska till öknen nästa vecka. Det är läskigt.

sjuk

Sitter hemma och är sjuk från nästan sista dagen på jobbet. Är hemma imorgon när det kommer vara koasartat på Sthlm Vatten. Hoppas då att jag är friskare och hinner fixa i lgh till på onsdag när vi ska ha Micksi-middag. Onsdag jobbar jag och då får vi se hur det blir framöver.

Sitter och kollar på biljetter till Laayoune. Åker troligtvis ner runt den 31a augusti, hem den 10e, och sen Karlstad den 12e...roliga två veckor. Men jag är nervös. Nervös över LAayoune, nervös över att vara arbetslös för första gången. Nervös inför hösten. Nervös men förväntansfull!

Och sjuk. Sjuk suger, jag som precis börjat jogga och träna ordentligt!!

giant sushi roll-time!

Efter en månad med idiotin med kaloriräkning och träning har jag inte gått ner mycket, mår något bättre och sockersuktar ihjäl mig!! Det har gått bra med att äta kalorifattigt i fyra veckor, inget socker, väldigt lite kolhydrater, mycket protein och grönt, men nu sen igår sitter jag och dagdrömmer om stora chokladtårtor. Och googlar dom så jag blir gråtfärdig när jag vet att jag inte alls får äta det...selftorture!

Sitter nu och mumsar på någon form av diet bar med kolasmak och lider lite i tysthet. Det vore ju en sak om man kämpade på och i alla fall fick lite snabba resultat som motivering. Men nej så funkar det ju inte.

Ikväll ska jag (med hjälp av ett starkt team) göra Sushitårta, attempt #2. Denna gång lutar det mot en giant california roll. Muuums! Ska försöka komma ihåg att lägga upp bilder sen. Bilder allmänt saknas i bloggen.

Igår kollade vi på Harry Potter, den första filmen, och tanken är att gå igeno malla en gång till innan vi ser sista. De är såå små och söta! Jag somnade halvvägs in i filmen så det kommer nog ta längre tid än jag trodde att gå igenom alla filmerna.

vad gör man?

Solen skiner, jag kan gå från jobbet tidigt, jag ska fika med en kompis senare, jag har sovit lite för lite men är inte så trött och anledningen var grymt grill och balkonghäng i Fredhäll igår, jag har dragit mig till gymmet igår och i förrgår och gillat det (!) och ja....vad har man att klaga på idag?

Jo, jag vet. Min förbannade rygg. Det tar ifrån allt det som är bra och förstör mitt humör och hela min dag. Den gör konstant ont. Smärtan har flyttat upp sig, eller rättare sagt spridit sig, upp mot mitten av ryggen. Testade igår att höja skrivbordet och stå istället för att hänga i stolen men efter typ 3 minuter hade jag så ont jag inte pallade stå mer.

Jag måste fixa. Skaffa dyra skoinlägg? Gå till naprapat? Träna mer, sova mer, stå mer, röra på mig mer, jag vet inte? Jag har ju verkligen försökt må bra och allt annat är ju så fint idag...varför ska ryggen komma och förstöra? So not okay. Lite sad panda över mig idag.

Update: Har tid på måndag hos en sjukgymnast!! Jag hoppas på hårt arbete och mirakel och en fungerande rygg inom en snar framtid...

a case of...

framtiden

Jag tror jag ska börja plugga igen, jag tror jag har bestämt det nu. Antingen till logistiker och gå ekonomprogrammet med inriktning logistik eller en KY-utbildning kanske? Nu vet jag att även om KY är asbra (tack GIS för mitt roliga 2010/2011) men en riktig examen som ekonom är nog bättre. Ekonomer finns det gott om men jag vill ju just fokusera på logistik för att kunna arbeta humanitärt. Läkare Utan Gränser, WFP, etc?

Mitt andra alternativ är Försvarshögskolan och statsvetenskap med antingen inriktning mot krishantering och internationell samverkan eller politisk säkerhet. Jag har mailat FHS om antagning osv, ska även kolla om det går att kombinera med mina tidigare kurser till en examen? Så bra att jag aldrig plockade ut någon! Kanske 3 terminer statsvetenskap tillsammans med socialantropologi och projektledning och ngt mer från innan? Sen är det massor sökande på den här linjen men jag ska försöka. Kanske. Båda alternativen kräver ju att jag väntar minst till i vår! Det är nog bra att tänka igenom och kolla arbetsmarknaden.

På ett sätt önskar jag att jag kom på det här vid typ 23 och när jag hade lite CSN kvar, men nu har jag ju i alla fram arbetat fram de här alternativen från arbets- och livserfarenhet (senaste året, jaja) och vet vad jag vill göra med dem. Men ändå. 6 år uni sen innan, 1 år högskola....plus 1.5-3 år till? Är det smart? Eller ska jag kämpa på för arbetslivserfarenhet?

Jag tror jag kan lära mig det mesta om jag bara kommer in på ett jobb, men det är svårt i Sverige utan rätt examen. Jag vet inte vad jag ska göra. Men chanserna att halka in på ett drömjobb på ett museum känns små och hade jag fått välja om idag hade jag det, jag tror idag att det var dumma val jag gjorde när jag pluggade 12 terminer humaniora...Medvetna dumma val. Suck...

tru dat

Monday blues

Idag är en hemsk dag.

Jag har haft en supertrevlig helg på landet med tennis, fotboll, bad och trevligt sällskap. Ville inte alls åka in till stan igår. Hamnade på soffan igårkväll och mådde blä, huvudvärk och illamående och trött som ett djur.

Idag vaknar jag och har ont i varenda muskel i hela kroppen, vilket enbart påminner mig om att jag är i världens sämsta form fortfarande, även om jag försöker röra på mig massor. Nu sitter jag på jobbet, ont i kroppen men har även gått och blivit illamående igen och deppar mig lite allmänt. Jag tycker man har all rätt till att göra det även om jag inte svälter eller bor i krigsdrabbat land. Idag känns som en blandning av en asjobbig baksmälla och pms. Sinnesstämning på topp alltså.

Jag har alltid alltid intalat mig själv att det är bra att jag spendera hundratusentals i studielån på att läsa ämnen jag "brinner för" och inte bara läst "smarta-jobb ämnen". Att jag valde det jag ville. Det här är nog bevis på hur ytterst puckad jag är. För första gången i livet har jag fått totalångest över mina studieval och nu är det ju kört och för sent att göra något åt det. Det enda smarta jag gjorde var att läsa GIS men det är ju enbart bra som komboämne med något annat bra (alltså, inte arkeologi) eller om man har en teknisk examen i ämnet. Vilket jag såklart inte har.

Hade jag fått välja om nu hade jag nog läst roliga ämnen på fritiden eller som pensionär och blivit någon smart kombination av GIS-ingenjör och ekonomisk logistiker. Låter iofs inte så upphetsande men hade nog varit väldigt kul och gett en chans till en bred blandning av yrkesval och utlandsjobb inom det humanitära. WFP är ett drömjobb.

Men nej, en antikvetande arkeolog med inriktning på museiform och lite egyptologi känns ju jäkligt givande i dagsläget, vi kör väl på det istället.

Helvete att man inte kom på det här med GIS innan man hade pluggat upp ALLA studiemedel med roliga ämnen...eller helvete att det inte finns några jobb inom det jag kan och brinner för.

Helvete för idag. Om en månad är jag arbetslös och att hoppas på att bli skickad utomlands igen börjar bli läskigt igen...och jag skulle ju vilja vara hemma i alla fall en stund till innan det blir öken eller liknande. Samtidigt vill jag ut. Äventyr. Fast jag vet inte, idag vill jag mest ligga hemma och tycka synd om mig själv och äta glass och få ångest över det och kolla på dåliga avsnitt av typ Top Model och Oprah. Och sova bort idag.

synd att dumma människor förstör så mycket

Här kommer mitt försök till att hålla igång bloggen, tyvärr blir det nog varken roligt eller intressant. Läste en artikel i DN om att vi i Europa (eller västvärlden) har svårt att kalla islamofober för rasister, en artikel som hade massa kommentarer om hur islamofobi handlar om "rädslan för islam" och inte rasism, eller om yttrandefriheten osv. Ja jo, fine, jag förstår where people are coming from med sina idéer och tankar. Jag tycker personligen att artikeln har rätt. Varför är det så svårt att förstå att detta hat mot islam, dessa snabba antaganden om islamistiska extremister så fort någonting händer, även den här "rädslan" för islam som religion eller muslimer som folk (som alla tydligen feltolkar Koranen) leder till rasism och fördomar? Allt handlar väl till en början om okunnighet. Eller rädsla för det annorlunda...även om jag själv inte tycker människor är ju så jäkla annorlunda. Jag känner ett gäng muslimer, inte en enda av dessa skulle spränga folk i luften. Inte mer än någon annan jag känner, spelar liksom ingen roll vilken tro de har eller inte har. Folk som spränger varandra i luften är ju idioter. Idioter hittar man väl överallt..? (Sen att vissa gör det "in the name of religion" är väl kanske inget som gör saken bättre.)

Jag har svårt att förstå varför vi har ett sådant behov, från alla håll, att dela in folk efter religiös tro? Eller färg, eller nationalitet, eller kön, osv. Nu kanske det är ett naivt tankesätt att vi alla bara borde "vara lika" och jagvetintevad, men vi är väl alla människor med samma needs and urges? Äh. Jag är både ledsen och glad att han den där i Norge, han som inte ska få så mycket uppmärksamhet, var blond och blåögd, även om många diskussioner nu leder åt samma håll...(hade inte Norge tyckt om 'olika människor' hade inte blabla...).

Hur som helst, med risk för att låta klyschig, så tycker jag att vi borde behandla varandra med respekt. Vara snälla. Kramas mera. Allt sånt hippie-snack tror jag på. Även om vi ser ut eller tycker olika. Inte för att jag vill kramas med rasister, men ni förstår min tankebana?

En annan lite läskig sak är ju att det finns många människor som aldrig i livet skulle tro eller tycka att de är rasister. Folk som verkligen tror sig vara toleranta och öppna...men som helt okunnigt slänger ut sig saker som "invandrare vet ju inte ens hur man spolar när de kommer hit"...som att alla invandrare som kommer hit är hitflugna från ställen där man använder ett hål i marken. Så är det inte. (Vi har mer än 10% icke-svenska i Sverige, de flesta från Finland och övriga Europa). Sen om de nu kommer från ställen där man inte använder samma toa-system som vi, så är det väl inte så himla konstigt heller? Det gör väl inte folk till varken mer korkade eller elaka? Utom kanske de som yttrar dessa idiotiska kommentarer.

Ja ja, nog om det. Man kan väl aldrig formulera sig som man vill om det här ämnet och för det mesta så har ju allt sagts tidigare. Anyways.

Igår kraschade ett plan med marockans militär på väg norrut från mitt gamla hem. Läskigt. Det är väl naturligt egentligen efter så många månader där, men allt som rör Laayoune eller ens nämner staden får mig att känna "något" jag inte kan sätta ord på. Det var ju ett hem, det var ju ett liv. Det fanns så mycket jobbigt med det hemmet, med det livet, men så många detaljer som jag saknar. Billiga skitiga grönsaker på gatan. Marknaden där nån snubbe sålde 5,000 olika fjärrkontroller. Sopbilen som var häst och vagn. Alla små charmiga detaljer som gör att det alltid kommer ha varit mitt hem.

Okej, nu ska jag ta tag i det här igen

Ta tag i att skriva. Lägga ner några minuters energi i veckan i alla fall. För min skull.

Jag har börjat på Stockholm Vatten igen, inte mycket nytt att komma tillbaka. Det är skönt med eget kontor, med flextid och nära hem. Jag har äntligen, efter drygt två månader, kommit tillbaka till mitt liv. Hemmalivet.

Har lagt ner energi på att fixa till hemmabiten så det inte ser ut som en soptipp. För att inte gå sönder i kroppen efter min dåliga livsstil i öknen har jag börjat röra på mig. Det resulterade i en dags sjukskrivning förra veckan då min rygg inte tillät mig stiga ur sängen.

Svåraste utmaningen är nog att äta bra. Jag har börjat räkna kalorier, något som jag som tonåring lovade mig själv att aldrig göra. Det är lättare än jag trodde men jag får i mig för lite (!) mat. Ska fokusera på att äta mer men bra. Jag äter massor med gott, skippar sockret och pastan, men jag har absolut inga problem att byta ut det mot tonfiskfilé och sallad och gott!

Jag saknar fortfarande Sahara. Har kontakt med många och om de inte alla ljuger så är jag saknad. Det känns bra och gör det svårt. Men, ja, med tiden blir allt lite lättare och det jag egentligen borde spendera min tid på nu är att oroa mig över "efter augusti"...men jag tar det sen. Har faktiskt sökt lite jobb (jag inte kommer få).

MARRPE 2011

Idag är andra dagen jag deltar i årets övning för rapid response inom mine action, ett samarbete mellan UNMAS och MSB.

Igår flög vi upp till övningsområdet och sen dess har det varit många timmars jobb! Vi är ett bra team med blandat folk...jag är IMSMA Officer.

Här uppe i Norrland är det ljust på riktigt hela dygnet och nu ska jag i mitt lilla tältrum somna till fågelkvitter!!

Det vi gör är väl egentligen någon form av krigs-lajv men kul och spännande är det!
More to come...

en del av mitt hjärta lämnar jag kvar

Jag har fortfarande svårt. Med allt. Kom hem från Ungern igårkväll efter några dagar med god mat, gott vin, utflykter och Micskisar. Det är skönt att komma hem, igen, men samtidigt längtar jag till Rapid Response och Hazardous Environment Trainingen uppe på Sandö. Komma iväg och göra mitt minröjskör. Hänga med Borys och Ginevra.

Hemma är skönt, men det är svårt att alla har sitt och hittills har jag inget. Blir enklare med jobb efter midsommar, tills dess sitter jag hemma ensam med mina tankar och mina frågor. Osäkerheten inför framtiden. Vart vill jag? Vill jag? Jag vet ingenting...

Nu kom solen fram, antar att jag borde dra in mot stan och göra sånt jag borde. Imorgon är fixar-dag. Like all the other ones.

det är svårt

Nu har jag varit hemma i en dryg vecka och det är svårt. Det är så skönt att vara hemma, det är här jag vill vara och jag är glad att jag slipper ångesten från öknen. Tyvärr har den ju inte släppt bara bytts ut av hemmaångest.

Jag vet inte hur lång tid det tar att "landa" men jag har mycket mer problem än jag trodde. Det är jobbigt, jag är ledsen, jag saknar jobbet och folket och det är okej...men jag har svårt att greppa att jag inte ska tillbaka! Jag sa ju nej till att stanna för jag ville hem, jag vill vara hemma, jag trodde bara att det skulle vara mycket enklare att återanpassa sig...det är ju hemma liksom! Men det är inte så lätt och jag vet inte vem som skulle förstå. Det låter ju, det är ju, lite konstigt säkert för folk. Hemma är ju hemma, hur svårt kan det vara?

Känner mig dum, ledsen, lat, lite smått värdelös. Lättretlig, men det är inte med flit! Jag saknar öknen, jag visste väl att jag skulle göra det, men inte så här.

Allt som allt är det väldigt skönt att vara hemma! Det kanske inte låter som det men det är väldigt skönt. På så många olika plan. Det tar nog bara lite tid att bearbeta allt, även om det låter töntigt...

Labour Day

Ja, jo, det var igår men här så har de skjutit på helgdagen så vi kan vara lediga. Personligen är det trist, jag hatar ju lediga dagar, men inte har jag släpat mig till kontoret heller så jag kan ju bara vara tyst.

Helgen har väl varit relativt händelselös, även om det varit fest, fika, lunch, film...känns inte som något har hänt. Jag sitter här och stirrar på datorn. Osama bin Laden är död. Jahapp. Jag tror inte det gör någon större skillnad i världen? En man är ju inte "terrorism" i sig. Terrorist javisst men inte sjutton gör det någon större skillnad nu? One down...? Whatever. Är inte insatt, inte så intresserad.

Märkte också att Sverige tappat intresset för Libyen. Jag förstår ju grejen, hemma hade jag ju aldrig följt konflikter såhär mer än några dagar, sen kommer ju nya nyheter. Fick scrolla långt ner både på dn.se och aftonbladet.se för att läsa om Gaddafis son som dog. Men, ja, är inte så insatt.

Annars är det kallt här. Varmt i solen, mitt på dagen, men annars kallt! Ont i halsen, trött och ensam. Har supertrist...ingen som vill leka idag. Borys häckar hemma hela dagen. Mike upptagen med kontraktfix, Ginevra i Spanien, Carmen i öknen. Ska visa min lägenhet för nya italienskan, hon ska kanske flytta in här efter mig. Sorgligt. Kommer hon och tar min plats?

Borys sa så snällt att det bara är en som kommer sakna mig. Han. Han sträckte sig så långt som till två, han och Carmen...men inga andra. Alla andra kommer ha glömt mig inom tre dagar. Jag blev skitsur. Så lätt är jag väl inte att glömma!? Diek kontrade med att alla som jag haft kontakt med här nere kommer sakna mig...Borys är bara putt på mig att jag ska åka. Han tycker redan illa om den nya "Emman" som inte ens kommit än...

Leia

Official member of the Beer Appreciation Society of Minurso. (Princess) Leia.

Stolt :)

Kungabröllop, regn och glass till frukost

Här är det regnigt och småtrist. Jag sitter hemma och bråkar med datorn, kameran, foton. Samma gamla visa. Senare idag ska jag till jobbet och vid 17 är det Camerone Day BBQ celebration. All the french officers, the 1st Saharan Armoured Regiment och the Beer Appreciation Society ska fira (commemorate kanske) massa fransmän som dog i Mexiko i något slag. Jag och Borys blir invalda i the BAS idag, är tanken...

Jag är stressad och även om jag längtar hem hur mkt som helst hela tiden är jag ledsen att dagarna tickar på och att jag snart ska lämna Laayoune. Jag ville inte, jag vill inte, stanna kvar i månader....tror jag. Jag vill hem, vet jag. Samtidigt kanske jag skulle tackat ja. Det är ju för sent nu, men ja, jag känner mig ångestig över att åka. Såklart, story of my life, eller hur?

Här får ni njuta av en bild jag lyckades konvertera till rätt format, en bild på lite av det vackra här som jag kommer sakna...

Vafan

Det står en gubbe på kullen utanför mitt fönster och glor in på mig, vinkar, och går fram och tillbaka. Orka. Jag som skuttade runt i trosor och linne nyss, jag glömmer att man inte kan det här. :(

Jag vaknade i morse, hade drömt om Angry Birds hela natten och inte alls fått någon bra natt sömn. Ni vet när man är halvvaken och halvsover, nästan som att man hallucinerar? Och försöker aima kudden som en fågel för att träffa saker osv. Äh, låter osammanhängande, hur som helst, jobbig natt. Kände mig hängig igår kväll, värre i morse. Kanske därför jag drömde störda grejer? Feberdrömmar typ. Gick till jobbet, mådde blä, mailade iväg jobbgrejs till chefen, pallade inte mer och gick hem och sov i typ fyra timmar. Jag mådde så pass okej när jag vaknade att jag drog iväg mig själv till påskfesten på jobbet. SÅ tragisk. Mike och jag dyker upp, träffar öken-Karl där, typ 5 pers till på festen. Allt som allt dök det väl upp en tio-tjugo, men hela grejen kändes bara tragisk.

Fick skjuts hem och nu sitter jag här i mitt mörker så gubben inte kan se in. Lyssnar på Lisa Miskovsky. Why? Ingen aning? Jag är hängig, trött, lite stressad. Idag har inte varit den bästa dagen men ändå långt ifrån sämsta. Känns så okej nu när jag är på väg hem. Släpper allt lite i taget, att komma hem kräver verkligen en viss mental förberedelse. Inte att komma hem men att lämna allt här.

Här i Västsahara håller vi inte på med minröjning alls för tillfället, iaf inte på östsidan där FN är involverade i röjningsarbetet. Det vi arbetar med nu är Battle Area Clearance och Explosive Ordnance Disposal, inte minröjning. Stor skillnad men det är svårt på svenska att skilja på allt i tal, minröjning låter liksom lättast.

Minröjningen kommer börja i juli-augusti någon gång. Imorgon ska vi ha möte med alla involverade budgivare på det här projektet. Det är ett ganska stort antal företag och organisationer som kommer komma hit, det hade på ett sätt varit väldigt spännande att fått vara med i början på det arbetet, rent jobbmässigt. Det kommer kanske fler chanser, men imorgon får jag i alla fall vara med på briefingen om arbetet och träffa alla involverade. Hittills är det enda företag jag kommit i kontakt med Landmine Acition, som arbetar här nu, och de är ganska små. Imorgon kommer ett antal "kända" företag, kan nog bli lärorikt för mig. På måndag åker Diek och Borys ut i öknen med dem för att visa området.

Asså

Jävla skitkamera. Inte kameran i sig, men resten. Tagit massor med fina bilder, men neeeej, de är fel format så jag kan inte dela med mig på varken bloggen, fejjan eller mail. Bajs.

Annars hade jag en bra långfredag. Suttit på kontoret hela dagen. Borys, Öken-Karl (haha) och jag jobbade fram till lunch typ, sen satt jag och Borya till typ NU och drack vin och pratade. "Thanks Emma, for today...I haven't spoken to a woman for this long...ever." Vi har det bra, han och jag. Han är så enkel och fin, som en vän man haft i hundra år som tar en för vad man är...i mitt fall "psykfall". He deals well.

Jag kommer inte sakna lika många som jag tror när jag åker hem. Kanske bara ett par, tre stycken? Borys, Mike, Diek, Hola? Inte många fler, egentligen. Speciellt Borys. Om ni där hemma, Peter och Linda vet, men om ni där hemma skulle träffa Borys så skulle ni förstå. Han har ett hjärta av guld men skulle spöa upp någon som snackade skit om hans vänner. Takes no shit, men en liten ängel egentligen.

Nu ska jag sova/läsa/äta/decka...typ. Imorgon mer jobb, mer bråk med kameran säkert, sen påskfest. EGGHUNT. Jag är inte med om jag inte vinner.

Mwah, snart är Emma hemma. Längtar.

Inhale, exhale, repeat.

Jag slets med beslutet, massor. Jag sa ja till att stanna kvar. Stanna i ytterligare tre månader, men under FN-kontrakt. Erfarenhet och allt det där. Men efter att jag sa ja kunde jag inte sluta gråta. Nu är jag tydligen en drama-queen och ett känslomässigt vrak men jag kanske kunde skippat alla tårar? Hur som helst ringde jag hem för att berätta de goda nyheterna. Någonstans mellan alla snyftningar undrade både Linda och Peter om det verkligen var ett så bra beslut om jag kände så här hopplöst? Jag skärpte till mig, sen grät jag lite mer. Till slut gick jag ner till finaste Diek och sa hur det låg till.

Att stanna hade inte varit fel beslut, men att inte åka hem kändes tyvärr som fel beslut. Hur jag än skulle svara hade jag känt att någon blev besviken och ledsen. Jag vet bara inte om jag orkat (även tre korta korta månader) om det var jag som kände mig så uppgiven.

Jag har varit så inställd på att komma hem och ha min sommar, ta mitt körkort, ta en break...så fort jag ångrade mitt ja kändes det lättare. Allt. Så ja, nu kommer jag hem. Jag kommer sakna allt det positiva här, hur mycket som helst, men det känns rätt. Rättast. Mest rätt kanske det heter, men ni fattar.

Snart är Emma hemma. Jag kanske ångrar mitt beslut att inte stanna, men jag kommer aldrig ångra mitt beslut att komma hem. It's so time.

Jag vet inte om jag kommer kunna beskriva alla känslor jag gått igenom här, vet inte om någon vill lyssna, men så bra som jag mått som bäst här är känslor jag aldrig kommer glömma. Så dåligt som jag mått som sämst här är känslor jag inte vill hålla kvar vid...

Ingen superhjälte idag

Jag känner mig inte så himla stark. Alltså, missförstå mig rätt...jag känner mig jäkligt stark men väldigt väldigt trött. Trött på att sitta ensam. Trött på alla beslut. Livet kan vara mycket värre och jobbigare än jag har det, jag är väl medveten om det. Jag har en bra samling med människor omkring mig här nere, men jag får erkänna att jag saknar mitt support system, my comfort zone. Och det är okej tror jag. Man får vara trött. Man får känna sig ensam och icke-stark. Jag har hört från så många hemifrån att jag inte "är ensam", men visst fan känns det jobbigt varje fredag vid lunch när jag vet att jag har två och en halv dags ångest framför mig. Grejen är ju att det inte känns lättare, sådär sju-åtta månader senare...den biten har inte blivit enklare.

Det är så mycket positivt här i öknen, jag har lärt mig sjukt mycket om mig själv, det här jobbet, om att jag kan klara mig ensam, om vad som betyder något. Innan jag åkte, och var nervös så innihelvete, sa min kloka Helena "if you go, it's not something you'll regret in 50 years". Det var och är helt sant. Så jag åkte. Jag blundade för allt som skrämde mig och åkte. Det var helt rätt beslut, då. Nu när jag sitter här och inte vet in eller ut sa min kloka Helena "if you say yes to something it usually means saying no to something else, just know what you're saying no to". Jag tror inte jag vill mer. Det räcker nog nu. Om jag åker hem är det jag säger ja till arbetslöshet, ingen säkerhet och ingen lön. Men jag skulle ju även säga nej till att vara borta från dem jag älskar, de planer jag hade på att låta mig själv ta en riktig semester, andas ut, ta körkort, utsätta Peter för mer av mina tokiga beslut om ett liv i öknen, att vara ifrån my haven Snöflingan...

Stannar jag kvar är det ett ja till lön, ett ja till erfarenhet och möjligheter framöver, ja till att få spendera ytterligare några månader med de underbara jag lärt känna här, men även ett säkert ja till mer ångest, psykisk svaghet (shit vad dramatisk jag är, men vafan, jag känner mig inte så jäkla stark idag) och fysisk korruption (haha...livstilen skulle ju kunna vara bättre!).

Vilket är värt mest? Båda besluten är ju rätt på sina sätt, jag tror inte jag kan välja fel, men vilket beslut skulle jag ångra mest?

Dag ett. Igen.

Sov som en liten gris, tyvärr består ju inte natten av nog med timmar, men lite catch-up på min sömn blev det. Jobbet är jobb. Det är trevligt på kontoret men saknar Captain Mine Aschon. Han häckar i Brasilien i typ tre veckor till. Lucky him!

Ikväll blir det stranden. Hola-Carmen har hyrt bil, FN-bilarna ska bara stå och se fina ut på parkeringen numera, så hon + son, jag och Borys, åker iväg efter jobbet. Om det nu blir av. Annars blir det middagshäng med tjejer från jobbet, either one är ju bra, allt utom att sitta i ångestpalatset på Get-gatan.

Har fortfarande beslutsångest. Nu är frågan, som den varit förut...åka hem om 3 veckor eller stanna kvar längre. Jag vill hem, men jobbet är bra och det är en "annan erfarenhet" om jag blir kvar, FN-jobb på CV är ju bra grejer?

I Laayoune skiner solen och det är runt 25° varmt. Sol och värme är alltid trevligt men jag kan inte släppa min ångest. Man kanske borde börja gambla med alla beslut och låta en tärning avgöra allt? Jag läste aldrig ut Dice Man så jag vet ju inte hur det gick till slut...

Timmarna tickar på och jag måste ge ett svar.

Alla val i livet kan väl inte vara en lista med plus och minus-sidor?

Ett till stort beslut. Jag vet precis vad jag vill. Men ändå inte alls. Livet verkar ju vara fullt med chanser man absolut inte kan missa, så man kanske kan missa en eller två ändå? Man kan väl inte gå runt och göra listor på reasons why - reasons why not hela tiden? När ska man följa magkänslan? Eller, vad gör man när man inte har en magkänsla? När man verkligen verkligen inte vet ut eller in...

Jag tror mest jag är ute efter den där känslan av lättnad när man väl tagit ett beslut och står fast vid det. Resten löser sig ändå i längden. Man kan väl aldrig riktigt veta vad som är rätt eller fel, det kanske inte ens finns rätt eller fel, bara olika val? Problemet är väl ändå att man måste ta det där beslutet...men jag gör nog det imorgon istället.

Laayoune-psykbryt-Stockholm-Laayoune

Ja, så gick man in i väggen. Hardcore,full-on, in i en fet jävla betongvägg. Jag har haft ångest här förr och jag har mått dåligt och ensamt men det går liksom inte att jämföra. Jag satt på kontoret och med vart och varannat andetag kom tårar. I flera dagar. Det slutade med en avbokad Marocko-resa, en hembiljett och en snabbvisit i underbaraste Stockholm. Välbehövligt, småstressigt men underbart.

Nu är jag tillbaka i mitt Laayoune (efter en helt okej 12-timmars nattbussresa som var allt annat än kul men kunde ha varit många resor värre). Jag blev ifrågasatt av Marockansk polis sådär en sju på morgonen på bussen, viftade mitt FN-leg och blev sedan hämtad av Diek vid busstationen. Han släppte av mig hemma, gav mig ett par timmars sömn och hämtade upp mig igen. Jag fick en Bloody Mary och omelett till frukost av bästa chefen. Även lite jobbsnack, bra jobbsnack, men som ändå kickstartade igång min öken-ångest. Desert-blues är egentligen något man skulle kunna diagnostisera. I swear.

Jag har redan hunnit med att hänga på HQ, spela darts (och vann 2 av 3), hälsa på Borys och fått i mig lika mycket i drinkväg som på en hel vecka i Sverige. Nu var ju mitt besök iofs mer som en detox av allt gift, men bra jobbat på en halv dag...

Nu sitter jag här, trött men med internet, och ångesten slår mig i huvud, hjärta och mage som en ettrig liten (ja- vad??) och jag vet inte vad jag ska göra. Det är tusen gånger bättre idag än 10 dagar sen, men att den kommer så fort, är så påtaglig...det är fan inte helt enkelt. Livet i öknen är riktig resa, ett äventyr, men en psykisk trial. Jag kämpar. Där hemma finns ni som betyder allt för mig. Ni är helt freaking amazing och ni gör mitt liv så mycket enklare, så mycket svårare.

Ja, imorgon börjar en ny vecka, en vecka med massor av jobb, säkert massor av kul och helt garanterat massor av "försöka hålla mig vid gott mod". Men vad är livet utan svårigheter?


En sak jag ska försöka bättra mig på är det här, bloggen. Jag vet inte om någon ens läser längre, men för min egen skull kan det nog vara bra att få ner hur jag mår och känner. Det är ju en jäkla berg-och-dalbana det här. Kanske är bra att kunna se tillbaka på sen när jag är hemma på min underbara ö i Stockholm :)

Det är ju väldigt mycket kul jag måste försöka komma ihåg också, även om det är ångesten som oftast hamnar här. Det roliga behöver man inte skriva av sig på samma sätt...

Tomt

Nu har jag gått in i R&R-behov, för länge i öknen, vill ingenting utom gråta-väggen.

Allt känns jobbigt, jag är helt slut i huvudet och det känns som om det brister när som helst. Jag vet att det är sand i hjärnan som gör det, men när det här händer är verkligen ingenting kul och jag går omkring med konstant panikångest. Vill inte sitta hemma, så sitter ensam på HQ istället, mkt bättre. Eller inte alls. Ännu mer patetiskt att gå omkring med tårar i ögonen på jobbet. Snart kommer jag hem, och innan dess har jag R&R. Och alla påminner så snällt mig om att jag är så saknad och att jag snart är hemma. Jag vet det, och det hjälper lite, men varje sekund jag mår så här känns som ett år. Och det blir många långa år innan jag kommer ifrån.

Nästa fredag flyger jag upp till Casa eller tar nattbuss upp till Agadir. Jag träffar Helena i Agadir eller Marrakech, vi har inte riktigt bestämt hur vi vill göra ännu...Jag måste bort bort nu nu. Det är allt jag vet. Ont i själen och sand i skorna.

Det kommer gå över, jag kommer ju klara det, jag brukar ju själv säga till folk här att vi har tur att det värsta vi dealar med är ensamhet och boredom. Det är sant. Men nu orkar jag inte med rosa staden mer.

:( Ledsen Emo.

it's time

Jag är dålig på det här med blogg. Jag gör allt för att sysselsätta mig och slippa ensamheten och då hinner jag ju inte med coolaste bloggen ever. Suck.

Det finns inte mkt att skriva om, samtidigt finns det säkert hundra saker att skriva om. I fredags fick jag psykbryt, saknade allt och alla, deppade ihop över missad MCR konsert...bästa Helena H piggade upp en snorig, gråtig mig på Skype. Lördagen gick bättre, efter ett psykbryt (version mindre) inför Borys och en halvlyckad sardin-bbq på jobbet fixade jag och Mike fire-wood och dylikt för kvällens mycket mer lyckade Supermoon BBQ bland sanddynerna utanför stan. Det kom ca 15 pers till BBQn och alla hade det bra.

Tja, vad mer? Kattmamma Lola på jobbet föder snart kull 3 (på ett år). Hmm. Det är varmare igen. Vi hade sandstorm i söndags. Vi har fixat coola mine action tröjor. Tja, that's it. I suck.

Dålig på att uppdatera

Jag skriver ju inte mkt längre. Vet inte varför.

Jag skulle egentligen kommit hem idag men har fått mitt kontrakt förlängt ett par dagar, nya hemresedatumet är 23e. Sen får vi se om jag får ytterligare förlängt till maj eller inte.

Jag deltog i en darts-tävling och tog mig till semi...det var ingen som förväntade sig det kan jag säga! Nu ska jag bli dart-champ :P Annars är allt som vanligt här. Varvar öl-drickandet med film-tittande med tidiga kvällar och tidiga morgnar. Det enda som ändrats är att tv-kanalerna visar hemskheter i Japan istället för Libyen.

Idag ska en medarbetare ha grillfest på sitt tak, förhoppningsvis blir det en kul dag. Alla roliga bjudna och vädret är bättre än det varit på en vecka.

Jag ska leta upp min skriva-inspiration...

Tifariti

Jag kom nyss (typ) hem från en skitkul helg i öknen. Jag är på nivån att allt nytt är kul, dvs. ökenbilresa 10h - kul, köra snabbt i Land Rover - kul, vira in huvudet i massa sjal som en nomad - kul, team site i öknen - kul, osv osv. I alla fall hände alldeles för mycket kul att berätta om, då det egentligen inte är så intressant och kul för andra, men en "kort" sammanfattning...

Vi åkte från Laayoune vid 05.00 på lördag morgonen, i två bilar (jag och Diek i en, Borys och Gine i en annan), genom den värsta dimma jag varit med om. Vi kom fram till Smara vid halv åtta, åkte iväg med eskort från två andra FN-patruller genom bermen, mötte upp med nästa eskort som tog oss till team site Mehaires. Där åt jag den godaste kyckling någonsin everrr! Från Mehaires fick vi samma eskort med oss till Tifariti, dit vi kom fram någon gång på eftermiddagen. Efter ca 4h sömn trodde jag att jag skulle sova hela resan, men icke. Att bila genom öknen är apakul!! Såg åsnor, kameler, getter, skumma pumpor, sand....massor med sand. Öknen skiftar så fort från platt och gul, till stenig och svart, till röd till blå till jag vet inte vad. I love it.

Söndag var vi och såg firande och tjohej för SADR, träffade på unga svenskar tjejer från Jakobsbergs Folkhögskola. Otippat att träffa på unga svenskar mitt i ingenstans men det hade kommit massor med utländska journalister och Polisario-supportrar. Vi åkte inte för att delta i något sådant, utan bara på min-monitoring, vilket var på måndagen.

Söndag kväll hade vi grillfest med Land Mine Action på deras bas, åt massa grillad kamel och drack sunkigt vin. I öknen är det en lyckad kväll!! Måndag morgon åkte vi iväg för att kolla på ett, eller rättare sagt två, stora BOOMs vilket var sjukt kul. Diek och LMA-Karl (Chief of Ops för röjningen på öst-sidan) höll tal, SADRs president höll tal, osv. Smällarna var för kul!! Jag vill spränga saker! I like!

Måndagkväll hade vi välkomsfest för två nya UNMOs på Tifaritis team site. De fick göra massa initiation-grejs och sen satt vi och drack och pratade. Tidigt i morse började vi den (inte alls lika roliga) bilresan hem. Även om den var tradigare och långsammare fanns det ju hödpunkter...som när en karavan med +50 kameler travade ut över vägen eller när vi randomly hittade en RPG som låg 50cm från våra biltracks. Det kanske inte är en höjdpunkt i sig, mest tragiskt, men att få se sånt här irl är spännande och nytt.

För övrigt är team sitesen ute i öknen mycket trevligare än Tindouf, även om man bor i kontainrar. Mycket trevligare!! Vi tog mer än 1,000 bilder på resan (varav en hel del råkar vara på hundar i solnedgången, ja, tack vare mig) men Ginevra har alla på sin dator så jag lägger upp imorgon. It will be awesome.

Wey, jag är trött men nöjd efter min öken-helg! :)

Tindouf, men ursäkta röran.

Peter kom hit och spenderade de snabbaste 10 dagarna i historien i Laayoune. Vi hittade tyvärr inte på så mkt som jag hade hoppats, men all in all var det obeskrivligt skönt att få ner plutten hit. Det är skönt att han kan veta vilka alla är, se hur staden funkar, sett mitt jobb osv. Vi hade det mysigt och åt på Laayounes hetaste restauranger (lol), drack draftbeer i kafeterian, hade små get-togethers hos kollegor och lagade mat hemma! Nu är det tomt. Och jag vet inte ens när jag kommer hem. Det är en lite smådeppig dag, så nu berättar jag om Tindouf istället.

Vi spenderade första delen av den här veckan i Tindouf, södra Algeriet. Tindouf, eller rättare sagt FN-basen där, är det långsammaste ställe i universum.

((Utanför Tindouf ligger flera flyktingläger, sen många många år, för Saharier som inte längre är kvar i Västsahara pga konflikten. Saharierna har ett område utanför Tindouf som är "deras" och inte egentligen en del av Algeriet. När vi lämnar basen får vi militäreskort av den algeriska militären, men bara till Polisario-kontrollerade området, sen får vi röra oss ensamma. Minurso har en liaison office i Tindouf där vi var, och UNHCR (som också har kontor i Laayoune, har flera människor som jobbar i Tindouf, eller rättare sagt Rabouni som ligger inom Polisarios område, 30 min bort. UNHCR jobbar mycket med Confidence Building Measures, och har projekt där de försöker återförena familjer (med family visits) som bor på olika sidor av konflikten (dvs. saharier från Laayoune och de som sen 20 år bor i de olika flyktinglägrena utanför Rabouni). Lägrena är egentligen små byar, folk bor inte i tält och det är mycket mer permament boende än man förväntar sig av läger. Barnen går i skolor, det finns affärer och museum, samt små craftshops där man kan köpa "turist"-souvenirer.))

När vi åker till Tindouf och besöker så bor vi på basen. Det är ofantligt tråkigt. Förra gången vi åkte var det smått oroligt och vi fick inte åka och besöka några flyktingläger, och på det blev chefen och jag total magsjuka, så det här besöket var överlag mycket bättre även om basen är stället gud glömde. Vi spenderade kväll ett med vin och darts. Måste erkänna att det, alltså darts, är jäkligt kul, i alla fall i brist på annat. Kväll två blev filmkväll och kväll tre Emma-däckade-tidigt kväll.

Anledningen till av vi åkte var för att hålla i ett mine action coordination meeting mellan flera olika organisationer. Mötet gick bra och det är alltid intressant att få höra vad de olika inblandade organisationerna håller på med. Utöver mötet hade vi inte mycket för oss under de tre dagarna, så sista dagen fick jag följa med Mike (som också åkt till Tindouf på brand-inpektions-någonting arbete) till UNHCRs "kontor/bas" i Rabouni, utanför lägren. Jag känner sen tidigare en del av UNHCRs personal, och det är många unga som jobbar för dom och andra NGOs runt om i området.

Efter besök där fortsatte vi till ett av flyktinglägren. Där besökte vi deras "nationalmuseum", en jättefin liten mattfabrik där kvinnor sitter och väver mattor och väskor osv, och äntligen har jag nu fått en bild i huvudet av hur folk verkligen bor i dessa läger. Ingen vet säkert hur många det är som bor i de olika lägren, men det talas om tio, eller hundratusentals.

Igår kom vi tillbaka till Laayoune, hann med en öl på happy hour och riktig mat på Luigis. Sen sova i riktigt säng!! Den lyckan blir kortvarig då vi imorgon bitti (eh, klcokan 04.50 på morgonen) ska bege oss iväg till Tifariti. "Vi" är mine action, minus Captain Mine Aschon. Vi ska bila hela vägen, vilket med FN-speed limits blir en resa på ca 8-10h. Genom öknen. Utan riktig väg. Med eskort.

Tifariti är huvudstaden på östsidag av bermen, a.k.a the liberated territory. Där ska SADR fira sin proclemation day, typ. Vi åker dit för att få ta del av en stor stockpile destruction med Landmine Action på måndagen. Jag tycker personligen det ska bli askul att bila genom öknen för första gången men jag har blivit försäkrad om att det enbart är kul i ca 20 minuter. Inte 8h. Jag får ta med kudde, iPod och tacka SL för att jag inte lyckats ta mitt körkort ännu. Sööömn....!

Lördagkväll blir det camel-BBQ ute i öknen. Sen får vi se vad som händer.
Det här får räcka som update for now. Här är lite bilder:

Kollegor i öknen, mellanstop i Mahbas

Kollegor inför möte
Coke?
Världens finaste klocka i äkta plast
Rabouni - UNHCR

Fin väggmålning i ena flyktinglägret

dålig

på att uppdatera...

Åker till Tindouf imorgon, här igen torsdag, sen fredag bila till Smara, övernatta, sen eskort genom öknen till Tifariti på lördag, BOOM på söndag, sen hemma här igen måndag.
Inshallah.

Ska bli bättre att skriva....

gissa vad jag inte saknar?

Jag saknar inte att vara en tonåring. Får höra så mycket tonårsskvaller om Ginevras lillasyrra och allt drama med killar och kompisar, skola och föräldrar. Det är så skönt att numera veta om att man inte kommer dö om man missar en fest, och ja, mina föräldrar hade rätt, det kommer fler fester/ konserter/chanser att göra allt det där man vill.

Livet är Laayoune är långsamt. Det har varit svinkallt i en vecka men idag är det 26-27 grader och sol. I morse var vi nere på 11 grader men så länge jag inte fryser ihjäl dagtid är jag nöjd. Idag åt jag och några kollegor lunch på ett nyöppnat ställe, en italiensk restaurang som heter Luigi. Keep in mind att det inte finns något riktigt bra matställe här...men oj oj vad imponerad jag är! Service, stilkänsla, bra mat, bra pris, lugn musik och efterrätter that brought tears to my eyes. Nu vet jag var jag kommer hänga. Det enda som saknas är serveringstillstånd, men det får man leva med. Alla saknar ju det här.

I helgen ska jag jobba. Förhoppningsvis kommer något lite mer spännande hända men man vet aldrig. Gine åker till Rabat imorgon, Carmen är i Las Palmas nu, Borys ska förbereda sig inför intervju på måndag och Mike är alltid stand-by på jobbet. Captain Mine Aaschon jobbar alltid. Navid är i Afghanistan. That's it. That's my social circle.

Måste komma ihåg att ta mig över gatan och stock up on lite vin eller liknande utifall. Utifall jag blir ensam eller utifall något roligare skulle hända.

Minus på helgerna här är att om man inte har planer och sitter hemma och häckar brukar även internetuppkopplingen suga extra mycket. Uppkopplingen på helgerna är sämst, de tråkiga helgerna är om man har otur ännu värre.

All in all har det varit en jobbig vecka med jobb, rolig vecka med jobb, halvkul vecka socialt men solen skiner och jag har blitt fnittrig över chokladtårta. Om mindre än en vecka landar min Micski och det ska bli strååålande. Om än skumt. För honom. Laayoune är Laayoune, nu kommer iaf en till förstå. Och Linda förstår, men Linda kan fan ha galapartaj anywhere.

Inte bra

Veckan som gått har mest gått. Jobbet är okej, det är ganska mycket, delvis går det framåt och delvis står det still. Borys, bäste Borys, kom tillbaka från semester vilket vi firade i fredags med fest hos mig. Vanliga gänget typ, vi på mine action, Carmen, Mike osv. Som alltid hamnade vi i galna diskussioner och Diek (som var så duktig och inte blandade sig in i "homosexuella i militären"-diskussionen) blev riktigt sur och stod och skrek ett tag en bit in på kvällen. Sen blev han glad igen och sjöng massa låtar på afrikaans. Som alltid :P Träffade min stackars granne igår och han hade haft en jobbig fredag-natt. Tydligen hade dom under också fest med högljudd arabisk musik, och vi ovanför som skrålade Bruce Springsteen.

Igår hjälpte vi Ginevra med sin flytt och på kvällen var det dags för fest, igen. En av cheferna slutar på jobbet och det var avskedsfest på Al Massira. Helt okej, jag var trött men folk verkade glada och dansade. DJ:n var galet dålig och de som dansade mest var servitriserna...lite konstigt kan man tycka. Eller tycker jag.

Efter festen skulle några stycken hem till min chef-chef på en sista drink men det slutade lite illa. Vi åkte i två bilar och de som satt i andra bilen var med om en ganska jobbig olycka. Det kunde gått mycket värre, men det gick inte heller så bra. Vi får se vad som händer nu.

Pga olyckan och utredningar och god-knows-what nu skippar vi den tänkta utflykten till några klippor som ligger någon timme bort...klippor man måste harness-rep-klättra-firas ner ifrån för att komma till stranden. Lät kul, men kanske nästa helg?

Oh, och bara lite random. På festen igår stötte jag på en Ove från Göteborg. Helt plötsligt stod det en svensk där och var lika chockad själv att se mig där. Han jobbar som fiskare sen tio år tillbaka och pendlar mellan Agadir-Laayoune-Dakhla. Han bodde på Al Massira och hörde musiken och gick ner till festen. Väldigt udda, men ganska kul. Svenskar är det få om och långt emellan här i Sahara!

meh

I helgen blev det film, off-road körning i öknen, bbq mellan sanddyner, film, strand, bbq, vin, roligt sällskap, mm. Not half bad för en helg när de flesta var borta. Life could be worse...

Sopbilen a la Laayoune

Desert flower

unhappy or UN happy??

Sug på den.

Idag har jag pendlat mellan effektiv, värdelös, tom, creeped out och inget alls. Jag sitter på jobbet nu så jag slipper vara ensam hemma. Kan inte påstå att jag jobbar så mycket. Gick hem på lunchen och failade med att göra pulversoppa. Useless.

Nästa vecka ska jag barnvakta Fred, sköldpaddan...vi får se, hon kanske blir så kär i mig att hon aldrig vill till sitt andra påtänkta nya hem i Tindouf hos Rafik (love that name!!). Då kanske hon får bli svensk. Jag har väl fattat att jag inte kan pimpa henne genom att måla skalet med nagellack (även om jag inte exakt fattat varför, men ja ja, jag skulle aldrig push my limits med sånt som kan uppfattas som fel mot djur) men jag ska iaf lista ut vad hon tycker är roligast att göra. Kanske bada? Kanske hinderbana? Hon ska tamejfan trivas!!

Snart ger jag upp på jobbet, åker hem till Mike och kollar på film. Imorgon eller söndag blir det strand/jobb. Måste bara lista ut vad när.

trött torsdag

Timmar av dans fick min onsdag att till slut sluta med mig trött och glad. Idag vaknade jag trött och glad. Idag är mycket bättre än igår, en sån liten vetskap är en tröst när man har riktigt skitdåliga dagar.

Imorgon är helg. Halvdag jobb, sen helg. Jag funderar dock på att jobba i helgen, men kanske inte börja riktigt så tidigt som på vardagar. Carmen åker till Madrid, Gine är i Rom, Borys borta, Diek sjuk...ja, jag kan lika gärna jobba och hänga med Fabio på kontoret. Mindre ensamt, har mycket jobb ändå. Det kan ju fortfarande hända saker så min helg blir något roligare men just nu känns det inte som en dum idé.

Happy hour idag var helt ok. Lagom. Nu hemma, nu sova, imorgon är jag en dag närmre min död men även min hemkomst ;-)

Ooh...och jag vill ha hund. En av de här.

onödiga onsdag

Jag förstår inte hur jag funkar. Ena sekunden vill jag hoppa upp och ner för är glad och sprallig och full av energi. Sen säger det pang. Nästan på riktigt "pang", och jag känner mig om den mest misslyckade och mest ensamma ihopdeppade personen i hela världen. Det vore ju skönt om man kunde kombinera känslorna lite bättre eller? Okej om man är totalt misslyckad med glad eller ensam men sprallig. Men nej, de hänger ihop som page och pannband, de negative känslorna tillsammans, de positiva för sig. Jag undrar om jag var så här rörig när jag var hemma? Eller är det nu i öknen det blitt så här? Eller är det så enkelt så att det bara är hormoner? Jag kan inte lista ut det, men vad det än beror på är jag less på det.

I morse skulle jag fått följa med Captain Mineaschon på spännande monitoring of a destruction of 9 mortar shells, men nej, han som godkände det igår ångrade sig på morgonen. Bara militärer får. Jag som sett fram emot "BOOM!" så mycket. Skitsamma egentligen antar jag. Det är en smäll och ett dammoln 1km bort.

Ikväll ska jag på fest. Några militärer åker hem till helgen och ställer till med middag och dans på Al Massira. Ginevra åker till Rom ikväll så jag sa ja till fest för att slippa sitta ensam. Hola-Carmen ska dit och när jag sa att jag sagt ja lovade även Fabio att hänga på som livvakt...nu känner jag inte ens lite för att gå. Dumma onsdag. Idag är verkligen en skitdag. Till och med stackars kattmamman här tycker det, hon blir förföljd av Killer, pappan till alla kattungar, som inte vill annat än mysa med henne. Han är stor och en riktig råtuff katt...kattmamman is having none of it. Inte hennes favoritonsdag heller kan jag lova.

Det enda jag kan hoppas på är att imorgon är bättre eller att den här dagen på ett magiskt sätt bara blir helt lysande...

screw you, gas stove

Jag lagar mat, ensam, med gasspis! Haha, suck it phobia! Nu ljuger jag...jag lagar inte mat. Jag kokar vatten och pulversoppa. Poängen håller jag fast vid, jag är cool som vågar :P

Första helgen har jag haft lite ångest inför men det har gått bra. I fredags kväll kom Ginevra, Hola och Diek hit på middag. Vi tjejer hade varit och köpt fisk nere vid hamnen...

Efter alla åkt hem nån gång efter midnatt hör jag konstiga ljud från mitt sovrum och när jag går in och kollar så har hela golvet spruckit och "rest sig" upp. Skitskumt och lite läskigt så jag ringde hit Diek igen så han kunde försäkra mig om att jag inte skulle dö. Sen sov jag i gästrummet.

Igår hade vi lunch vid hamnen på Josefina's, den enda restaurangen som är okej på flera hundratals kilometer. Sen blev det stranden i några timmar. Mike hade kommit tillbaka från sin semester, så på kvällen åkte Carmen, Ginevra och jag dit på middag och introkurs i Sex and the City för Carmen. Det var en lagom lugn och väldigt trevlig kväll...!

Idag har jag kollat på Vampire Diaries. I typ 7 timmar.

Snowy har växt!
Tarouma
Golvet...

Tjockis

Jaha, då är det väl dags att sluta äta eller något. Grannen kallade mig tjock igår :P vilket han i och för sig gör med all rätt. Nej, nu ska jag ta mig i kragen och gå ner allt plufs. Hehe, de som inte har mage att kalla mig tjock säger att jag "ser stark ut", haha. Ikväll blev det yoghurt och äpple till middag. Jag ska försöka förflytta mig ända till mattan snart och "träna" bäst jag kan här hemma. Kondition kan jag ju glömma, men lite good-old sit-ups, utfall och pilates kan man ju göra...jag kanske börjar i helgen istället.

Annars, förutom det faktum att jag är tjock då, så är det allmänt en skitdag. Jag vill gråta. Jag vill ge upp. Hur kan jag varit här så länge som jag har, trott att jag fattat, fått ETT uppdaterat dokument av folket i öknen och sen pang! går ingenting ihop längre.....INGENTING. Inga ID-nummer på olika bombgrejer stämmer, inga siffror går ihop, ingenting funkar. Jag vill dö. (Men helst snygg då, så jag får väl träna lite innan jag klappar ihop totalt.)

Och on top of fetman och skitdagen känns det som jag drunknar långsamt. Helena sa innan jag åkte hit att man "ångrar det man inte gjorde, inte det man gjorde när man tänker tillbaka". Jag tror absolut på det, därför åkte jag hit. Men nu då, kommer jag ångra att jag åkte hem om jag inte blir kvar? Jag vill vara kvar, jag vill avsluta jobbet och göra det bra och vet inte om jag hinner på 2 månader. Jag vill vara hemma. Jag vill INTE ta ett beslut. Vem kan göra det åt mig? Om man ändå kunde anpassa lite...typ, vara kvar, men inte såå länge? Till sommaren, inte till hösten? Men nej, så funkar det inte. Jag har till och med så svårt med att släppa stressen och ångesten, tömma huvudet, att somna och sova, att jag köpte en flaska vin till mig själv. Det är deppigt med vin ensam. Jag får väl googla tavlor eller skriva haiku eller något samtidigt, så kan vi kalla det kultur.

Men äh, det skiter sig ju ändå, jag köpte rosé och inte rödtjut. Rosé är som värst fjortis-vin och som bäst en-fin-vårdag-på-uteservering. Tyvärr lutar det åt det första när man sitter inne i sin smelly lägenhet (som verkligen luktar får ännu mer i år) i öknen.

I believe in the power of tomorrow.

Jag vill flytta

Flytta i Laayoune. Till samma hus som Carmen och Ginevra ska flytta till. Det finns lägenheter ledig i huset men jag kan inte rättfärdiga att byta boende till ett omöblerat om jag åker hem i mars. Åker jag hem i mars? Åh hej åh ångest.

Här kan man leva för helgerna eller dö under dem. I helgen ska jag inte dö. Det vill inte Carmen eller Ginevra heller, så vi har planerat att ha kul. Middag, film, stranden, grilla, brunch, fixa, umgås. Känns bra. Halvdag fredag är faktiskt inte alls kul om man är ensam och inte "hemma", speciellt om man inte kan gå ut själv utan att bli påhoppad.

Idag var okej och jobbig om vartannat...orkar inte tänka på det, blir stressad, men allt som allt okej. Borys åkte till Ukraina, wäääh, och nästa helg är Ginevra borta, Borys fortfarande i Ukraina och Carmen åker till Las Palmas. Har jag otur har Navid flyttat och jag blir ensam!! What to do!? En helg i taget. Nu ska jag äta mer "middag", ikväll bestående av spännande laxpaté på bröd.

Kattungar, den t.v. har jag döpt till Mittens, den andra har inget namn ännu.

En satelit, satellit...

Vi börjar om...dag ett.

Min första dag tillbaka på jobbet, hur var den då?
Jodå, den var okej. En lugn start men jag känner mig nere och ensam och deppolainen. Jag vet att det är töntigt och jag pendlar ju mellan humör som en jojo-bantare. Men hur som helst. Det känns tomt. Och stressen över hur jag säger nej till kontraktet eller om jag ska stanna är hemsk. Jag vet inte....alltså, det är så lite kvar här, what then? Kommer inte få träffa Carmen eller Borys eller alla andra sen? Kan jag säga nej till det? Men stanna ett halvår till istället för två månader...kan jag det? Det man saknar här är en riktigt nära vän. Jag är omringad av fina, snälla kollegor, vissa kallar jag för mina kompisar, men jag (och precis alla andra här) saknar någon som jag kan bara få vara med utan att det känns konstigt och awkward och jobbigt...jag behöver en av er där hemma, ni som känner mig och ni som bara kan krama på mig för att jag vill det!

Jag är ledsen och kluven och behöver någon att bara få ha här, ensamheten hjälper inte. Och sova bra kan jag ju glömma. Grejen är att känslor känns, och ensamheten äter upp en och övergår i panikångest. Jag förstår inte att det ska bli så här. Det kommer smygandes eller så säger det bara pang. Det handlar inte ens om Laayoune eller öknen, jag trivs så bra man kan här. Really! Jag vet inte ens vad det är. DET är jobbigt. Men man överlever även det här (alltså, känslomässiga berg-och-dalbanan, ångest över beslut samt ensamhet) och allt löser sig väl tids nog.

Dagens höjdpunkter då? Jo, jobbet gick bra, jag gick igenom mina 1199 olästa mail (ja, ett tusen etthundra nittionio) ganska snabbt (delete, delete) och sen precis innan vi slutade kom min solstråle. Jag fick många fina hej i morse men när Borys kom blev jag glad =) tråkigaste idag var ju då att han åker till Ukraina imorgon i två veckor. Vi hann iaf med en trevlig after work med diskussioner om allt, öl och vin, massor med skratt....och en liten episod där chefen blev så sur att han for upp från sin plats, svor en massa, och försvann iväg...han håller inte med om det jag och anda tycker och tänker om evolutionen. Men, han log lite ändå när han tackade för sig och åkte hem. För övrigt är hans nyårslöfte den bästa jag hört..."Smile and laugh more!" Underbart, yes!

Nu är Emo trött och mindre ledsen, smått nere men ändå appreciative of det fina öknen har att erbjuda.
Over and out, goodnight.

Honorary Italian

Jag borde fan bli det. Ikväll var det middag med Ginevra och öken-Antonio samt det nyaste italienska tillskottet här nere, Riccardo. Innan middagen hälsade jag på på jobbet och kafeterian och drack vin med de redan nämnda i sällskapet plus ännu en italienare Enrico samt south american-Carmen, alltså inte Hola-Carmen. Virrigt?

Kattungarna som bor i kafeterian är nu större och modigare, hoppar runt och leker och är allmänt skitsöta. Ett nöje! Undrar hur jag kan sneaka med dem hem? Det är nu två generationer av kattungar som hoppar runt, samt en tredje redan på väg. Kattmamma Lola är busy. Jag döpte två av kattungarna ikväll, en till George och min personliga favvo till Mittens.

Imorgon blir spännande. Första dagen tillbaka...undrar hur det går?

Dålig bild på tre av de fyra yngsta kattungarna på sin mor.

Lista 2011

Okej, 2010 vare ju som tidigare nämnt otaligt många gånger ett fantastiskt år. Vad var det som var så bra? Jag har nog aldrig listat det men tänker nu göra det för att sen stapla upp mina förhoppningar för det här året.

Well, here it goes:
Under 2010 åkte jag, osäker, nervös, rädd och motvillig till Geneve på praktik. Det var nog bland det bästa jag gjort. De människor jag fick träffa, allt jag fick lära mig både personligt, samt gis- och min-relaterat, staden, GICHD, allt...allt blev fantastiskt. De första veckorna kämpade jag, men mest med mig själv och ensamheten. Jag kämpar fortfarande med ensamheten och kommer väl aldrig riktigt bli bästis med den, men vi kanske kan bli bekanta och gilla varandra. Ja, sen kanske jag inte älskade att bo på kloster heller.

Jag hade det riktigt bra i Gävle med mitt fina kollektiv. Jag hade en bra praktik på Stockholm Vatten, en praktik som sen ledde upp till det bästa som hände 2010. Tack vare Stockholm Vatten och det sommarjobb jag fick kunde jag sluta på varuhuset.

Jag fick åka till Bali med ett stort underbart gäng vänner på en sån där resa man aldrig gör. Lycka, semester, stress (massor), sol, bad, storm, men allt som allt, skitkul!!

Jag slutade på Åhlens. Jag fick åka tillbaka till Geneve på IMSMA-kurs. Jag blev anställd av MSB. Fick gå på kurs i Karlstad för MSB. Jag blev skickad till Västsahara. Eller, först lärde jag mig att Västsahara fanns och vart det låg. Jag fick åka till Algeriet med jobbet. Åka helikopter. Massor med helikopter. Jag åkte till Gran Canaria och lekte pensionär och fjortis under samma helg. Fick besök av Linda i öknen och fixade FN-kepsar. Grillade på stranden i december.

Jag blev klar med allt mitt efterhängande plugg, jag publicerade en artikel, jag blev expert on mission, jag blev blond, jag kämpade och skrattade, jag grät och saknade, jag växte.

Ja, så hur kan 2011 slå allt det här? Och det här är bara en del av allt som hände under 2010.

Jag vet inte ens vad jag hoppas på. Coolare än jag känner mig nu går väl inte. Cool för att jag vågade mig iväg, för att jag slogs mot mina demons och vann, cool för jag gjorde det. Det, alltså allt som jag är rädd för.

Jag hoppas väl på att få komma hem till Sverige igen och njuta av min underbara lägenhet. Min underbara Peter. Mina underbara vänner. Skaffa ett jobb. Alltså, ett jobb som jag söker och vill ha och får. Det här känns svårt...är det inte svårt? Jag skulle anställa mig, men skulle andra det? (Suck, jag börjar redan idag med personliga brev.) Det enda jag egentligen vill ha är mer tid. Mer tid till alla omkring mig. Men det kan man väl inte be om så här?

2011, om du beter dig som 2010 så är jag mer än nöjd. Jag har egentligen ingenting att be om, but be nice.

Saknat dig, solen

Efter en jobbig natt på hotell (vaknat mycket, inte kunnat somna om, ont i ryggen, osv) sprang jag nästan rätt på Hola-Carmen det första jag gjorde på Las Palmas flygplats. Det hjälpte massor, att få se hennes fina nuna :) Sen stötte vi på Enrico och Alex, drack vin och pratade innan flyget gick. Det hjälpte också.

Nu är jag hemma i lägenheten. Diek och Ginevra hämtade upp mig och Hola på flygplatsen, Diek svor en del om att vara tillbaka (han kom hit igår) i bilen, och nu ja, är jag hemma. Hemma. Ska samla på mig vuxenpoäng och packa ur väskan sådär direkt nu. Kanske försöka organisera lite här hemma och få det "mysigt och ordnat", nu när det ändå är så nära "hemma" jag har. Har faktiskt med mig mer av mig den här gången.

Ikväll blir det kanske middag på något av hotellen, jag hoppas i alla fall på det. Orkar inte ruttna bort här hemma första kvällen. Det skulle bli sol och strand, men det sket sig med chaufför. Hade jag kunnat hade jag bara gått ut och satt mig i solen, det är ju SOLEN (och 24 grader varmt), men saker funkar ju inte så här. Suck.

Back to reality. Lite lättare nu när jag är här, men vi får väl se imorgon. Då kommer Borys tillbaka från öken-öknen!!

I'm back with a bang

Eftersom jag säkert är så saknad på bloggen ;-)

Har precis kommit fram till hotellet på Gran Canaria efter massor mer flygtimmar. Typ sju. Det är ganska mycket. Spenderade det mesta av resa ett med att va ledsen och gråta, tjohej att man aldrig kan växa upp, och det mesta av resa två av att lyssna på pepp-musik och en hund som skällde massor...i planet? Väldigt udda. Och det enda djur jag såg gå ombord va en katt...?

Jobbigt som sjutton att lämna hemma, måste jag erkänna. Inte för att klaga på något, det är inte Laayoune jag inte vill till, det är Stockholm jag inte vill lämna helt enkelt. Ensamheten, den som äter upp en inifrån, kom tillbaka redan på flyget. Det är ju bra att va ensam, nyttigt and all that jazz, men det blir ju inte enklare för det. Det blir nog aldrig lätt?

Så fort jag kommer ner imorgon ska jag börja festfixa, inför imorgon kväll - jag bryr mig inte om vad som händer men kväll ett ska jag inte deppa ihop. Jag kan säkert få med mig Carmen och Ginevra är redan på G. Jag kommer träffa Carmen på LPA flygplats imorgon, så jag får iaf sällskap sista flygetappen, det känns skönt. Hon är guld värd och gör det lättare att komma ner igen. Ett stort minus är att Borys, också guld värd, åker på semester så fort jag typ landar i Laayoune.

Om en månad kommer Peter ner, det är ett stort stort YAY, sen är det bara ett par helger kvar efter han har åkt innan jag kommer hem igen, så det går nog bra och det blir nog okej när jag kommer fram...men, ikväll och nu är det lite ensamt och ledset.

Jag ska i alla fall börja skriva här regelbundet, för mig, för att ha koll på vad jag egentligen gör när jag är borta. Fanns inte mycket (eller egentligen massor) att skriva om i Stockholm, Stockholm är ju den jag är och där jag mår som bäst, det finns ju alltid kvar!

Puss och godnatt. Ensamt hotellrum. Det är ångest och ensamhet. Men det finns ju alltid värre saker, som krig och svält och sälungar som klubbas ihjäl. Och att våra barnbarn kanske aldrig får se hur en isbjörn ser ut!

2011

Nu var det nytt år och allt. Förra året visste jag att det skulle bli ett speciellt och bra år, jag har inga sådana föraningar om det här året alls så vi får väl helt enkelt hoppas på det bästa.

Jag åker tillbaka till sandlådan på lördag och vill inte alls. Det kommer ju bli kul när jag väl kommer ner, men efter +3 veckor i Stockholm, staden jag älskar mest, är det ju självklart svårt att åka igen. Mest för att jag inte vet något om våren...men jag åker ner med the mindset att jag kommer hem den 12e mars.

Kommer sakna alla så otroligt mycket igen, suck...jobbigt att sakna! Men om något vet jag ju att alla finns kvar och är lika underbara senare i vår.

2011.
Bring it.