snökaos

Och för första gången så tycker jag om det! Om en vecka, kanske inte ens, som kommer jag likt alla andra sitta och klaga på SL, att det är kallt, halt, mörkt, osv osv. Men nu gillar jag det! Kanske för jag slipper julstressen på varuhuset, kanske för jag kan gå 500m till jobbet. Kanske för jobbet är asbäst? 

Jag drömmer mig fortfarande bort till främmande platser med spännande arbete, det kommer jag nog alltid göra. Jag hoppas på någonting under 2013 (som typ är runt knuten) men just precis nu är allt som sig bör.

Försöker vara duktig och lägga upp bild från snökaos men det går inte så det för bli utan. 

alla dessa ambitioner

Jag har ambitionen varenda morgon att jag ska upp tidigt till jobbet, inser när jag vaknar att det istället får bli mitt mål att till kvällen gå och lägga mig i tid så jag kan komma upp tidigt - imorgon.

Jag har ambitioner att skriva massa hysteriskt roliga och smarta klippskheter på bloggen, men glömmer att den ens finns. 

Jag har ambitionen att städa, fixa, träna, laga matlådor (nyttiga och goda som fan, gärna gjorde på billiga, kalorifattiga men jädrigt krämiga ingredienser). Jag har ambitionen att hitta min egna vuxna, coola stil. Jag måste ju för fan lära mig passa in på mitt hippa hurtiga kontor (världens trevligaste människor som ger mig världens jävla ångest för jag inte springer 10km på lunchen; jag har ju inte ens lyckats pumpa cykeldäcken så jag kan cykla till jobbet). 

Jag ska lära mig allt och inget, gärna nu. Jag har ambitionen att ha ambitioner. Vill ju ha bra grejer att ta upp på mitt möte med chefen nästa vecka om hur jag vill utvecklas. Att cykla till jobbet kanske inte är något jag borde ta upp som amibition. Men vad? Jag vill bli grym, men hur? På vad? Känner mig ganska puckad och lätt autistisk när jag hela tiden har massa socialt kompetenta, snygga, roliga och sjukt smarta människor överallt omkring mig. 

Jag hade ambitionen idag att baka. Det gjorde jag. Winning! Drygt hundra små cupcakes. De är inte fruktansvärt goda, men de duger. Den ena glasyren skulle ju bli mint. Men mintaromen var ju inte grön? Och mina gröna karamellfärg hade gömt sig så då försökte jag dölja mintsmaken med citron...men jag hade ju redan glaserat ett gäng med citronsmak. Ja, då försökte jag få till en chokladvariant med sjuka mängder kakao. Gick sådär. Fick koka snabbkaffe och hälla i...resultatet är lite tveksamt men who cares? Jag bakade. (Och skippade gymmet.)

Nej, nu fan. Bloggen, kvickheter. Det kommer, jag lovar. Om inte när jag åker ut på insats igen. Vet inte ens om någon läser det här...jag hade förmodligen inte gjort det! 

Ooh, och min första jobbkonferens är avklarad utan större missöden! Det är ett woop i sig! 

en dryg månad på jobbet

Och det känns ju väldans bra! Jag har verkligen haft tur att landa det här jobbet. Drömjobb i Sverige?

 

Jag har riktigt trevliga kollegor på båda kontoren, jag trivs med mina arbetsuppgifter och jag börjar lära mig alla namn nästan. Nästan. ;)

 

Jag har hunnit med Kongo-återträffen och hunnit med att bli lite deppad efter den. Jag vill ut igen! Jag saknar insatslivet men är nöjd att vara hemma och vill ju inte åka från nya jobbet, så det känns lite kluvet. Jag vet att de flesta insatser bleknar i jämförelse med Libyen och Kongo. Jag hade otrolig tur med allt och nästa insats kanske blir hemsk, vem vet?

 

Diek har hunnit tillbaka till WS och "checkat ut" och lämnat den insatsen. Han sitter förhoppningsvis kvar i Syrien så pass länge att jag hinner åka ut och jobba med honom igen. Han lär inte jobba så många år till och jag ska göra allt jag kan för att få chansen att åka på insats med honom igen.

 

Oktober gör mig allmänt nere och smådeppig så jag ska försöka hålla modet uppe med att planera in roliga saker. Bootcamp två dagar i veckan med Anna, vill försöka komma igång med klättring samt att ha den bästa umgängeskrets i universum hjälper mot post-mission stress och höstrusk.

 

Jag har som alltid en ambition att skriva här men någonting med hemma-livet känns så platt och tomt att det inte alltid finns något av värde att säga. Jag är inte så rolig och vem vill läsa höstdepp?

tjejmilen

ångest.

jag är en latmask

Jag vill inte alls springa runt och göra saker hela tiden, jag älskar att göra ingenting och vara lat. Den här sommaren har ju varit en enda stor latsommar, problemet är att jag känner mig sjukt värdelös. Jag gör ju ingenting :( sitter bara och slösar bort livet känns det som. Och jag hatar hela grejen, vilken onödig ledighet? Jag kunde ju gjort hur mycket som helst och det finns säkert fördelar i att inte göra någonting alls och bara slappa, men ångest?? 

Nej, nu får sommaren gärna vara slut så jag kan falla tillbaka in i rutiner. Träna, äta rätt och jobba. Vakna tidigt, optimera min tid och känna att jag gör nåt bra. 

en sysslolös sommar

Jag har gjort precis ingenting i massor med veckor nu. Det har både varit skönt och otroligt stressande. Jag har varit lite på landet och lite i Danmark, lite på roadtrip och lite hemma. 

Jag har fortfarande ett par, tre veckor kvar innan jag börjar jobba. Det är lite nervöst nu. Inte bara med SWECO jobb men också för att jag börjar stressa över att inte få åka på insats. Missade chans att åka till Tripoli igen pga jobbstart och sen även att möjligtvis få chans till jobb (utanför mine action världen) i Thailand som GIS person för en humanitär survey insats. Jag hoppas det kommer fler chanser...och så fort SWECO börjar ska jag fråga hur de egentligen ställer sig inför sånt här, även under provanställning.

Annars har jag väl kommit "hem" helt ok. Saknar Kongo, ville verkligen till Tripoli, men är ok här hemma. Har haft noll att skriva om här, har glömt att den här sidan finns. Den är ju min skriva av mig under insats sida...men vem vet, det kanske finns annat att skriva om? Får försöka komma på saker att dela med mig av...vi får se. 

hemma igen

Ja, hemma sen en dryg vecka och allt är väl bra och jätte konstigt. Går inte att förklara. Jag har typ glömt bloggen men jag tror jag ska sitta i veckan och rensa tankarna här, iaf för min egen skull. Skönt att inte vara i Kongo, men väldigt konstigt att inte vara där. Jag återkommer med tankar. Och insikter. 

fan för det här

med insatser och att träffa nya människor, roliga människor, älskvärda goda fina trevliga intelligenta människor som man ska umgås med så intensivt och så tajt med, som en riktig familj, för att sen åka hem och kanske aldrig få se dem igen? Det blir för abrupt, det känns inte hälsosamt. Och fan för att komma hem och ha det underbart och fantastiskt med alla man älskar såå mycket och ändå känna en tomhet för ingen riktigt kanske egentligen bryr sig eller fattar att man upplevt otroliga och hemska och konstiga och fantastiska saker. Och känslan av att man inte är glad nog och tacksam nog för allt för man känner en längtan till ett liv som nu nästan tagit slut. Det innebär inte att man inte älskar sitt "hemma", men vi är tillbaka nu med det hela strössla sitt hjärta som konfetti över världen-grejen.

så jävla kul

att bli magsjuk! Jag har klarat mig hela tiden här (ätit och druckit allt, sovit fåligt och inte underhållt någon form av träning), men nu när det är mindre än en vecka kvar...boom! Och varför är vi konstruerade så himla fel, om det skall komma ut ur två ändar kan vi inte ha placerat dem lite mer strategiskt? Sorry, too much info. Men, ett dygn senare och jag är nästintill återställd. Jag blev fint omhändertagen av både medic och EOD, fick strikta order om att inte äta och bara dricka vatten från ett håll, strikta order från ett annat håll att vatten är det sämsta jag kan dricka, däremot är alkohol bra och massor med mat. Ja, ni kanske kan gissa vem som gav vilka order.

 

Nu är jag på kontoret, tidig lördag morgon då det är vårat sista koordinationsmöte. Jag känner mig sjukt stressad över jobb, över att åka hem, över massor...det är ju klart att det blir skönt att komma hem, men jag behöver ett projekt, kan inte njuta av elva veckor ensam ledig. Måste hitta på något, men vad? Lära mig franska? Kommer ju inte hända. Ta körkort kanske är en idé.

 

Jag är nöjd över det jag gjort här, men det är mycket kvar. Orkar inte tänka på det ännu, klockan är inte tio och min hjärna är inte i sitt bästa skick.

 

Annars har sista veckan varit bra. Rolig och bittersweet. Såklart. Vi har haft fest med Demeter, min favvo-organisation här. Vi har ätit ute. Vi har fått tillbaka Bengt-Åke och Oliver från Point Noir, utan hjullastare, men det är en lång historia i sig. Afrika och dess byråkrati. A joy in itself.

 

Men ja, allt blir ju alltid bra in the end. Eller hur?

bittersweet

Jag har ont i magen. Ont av stress tror jag. Eller kanske nåt i matväg men jag tror stress. Ingenting funkar och jag hinner inte med att det inte funkar. Jag försöker inte få småpanik men allt känns kaotiskt. Jag måste få hjälp av Geneve, men internet är urkasst och jag behöver hjälp med att trycka ut kartor men innan vi kan det måste unmas fixa papper till kartmänniskorna och det händer liksom inget. Och om en vecka är det över. Och alla här kommer på nu att de behöver massa skit och sanningen är att även om det viktigaste är att leverera en produkt kommer det inte funka här. Inte med allt. Och jag hatar att inte leverera....! Sen, stress för jag ska hem och sitta sysslolös? Eller njuta av sommaren kanske, men det känns som att jag hade behövt komma in i något ordentligt direkt för att slippa post-insats-stressen av att komma hem efter 3 månader borta. Hann inte landa efter Libyen och nu kommer jag sakna min Kongo-familj. Det ska bli skönt att komma hem till alla, men jag kommer känna att jag inte gör någon nytta. Jag har ångest. Förtidsångest. Jag vet hur jobbigt det är att ”landa”. Men, jag känner mig lite extra deppig och stressad och emotional idag så det är säkert jag som pms:ar eller nåt. Imorgon är en ny dag, då allt säkert kommer funka skitbra.

Helgen var bra, vi hade fest för MAG hos oss. Det var faktiskt jättekul, de drog hem ganska tidigt (midnatt) och jag somnade på soffan när de andra i teamet pratade. Som att vara barn all over again. Igår gick jag och Kerstin ut på marknaden, hon för att leta tyger, jag för jag inte orkade sitta hemma och vara bakis. Vi hittade inga tyger med flera trevliga djellabas och köpte sammanlagt 9 (!) klänningar. Nu måste vi sluta shoppa annars kommer vi inte kunna ta med oss allt hem. Kan säga att bumma runt i glittrig djellaba känns snäppet lyxigare än bubbelgumsrosa onepiece. Araberna har fattat dresscoden för värmen, kongoleserna går alla runt i vaxtyger och svettas väl häcken av sig.

All in all kan jag väl börja knyta ihop mina Afrika-erfarenheter och jag kommer sakna Kongo. Visst, det är ju lugnt och tryggt här i jämförelse med det andra Kongo och typ hälften av Afrika, och även om saker inte funkar är det en trevlig stämning här, bra väder, glatt folk. Det är någonting med ett så fungerande dyfunktionellt samhälle som lockar. Rena, hela, byråkratiska Sverige i all ära, men det är något speciellt med den här oorganiserade kaosen som är charmig. Som klokaste Karin sa på Skype, det är något med de här insatserna som gör att man tänker klarare och är mer in touch med verkligheten än hemma. Och det är nog sant, även om känslan ”back to reality” börjar infinna sig smått så kanske hemma är den konstiga verkligheten. Jag vet inte om någon riktigt förstår men det är inte bara att landa på Arlanda och vara tacksam för trycket i duschen eller hur ”bra” allt är, det funkar inte så. Jag kan inte förklara men jag vet att det finns folk som förstår. Mina föräldrar, till exempel. Även om man inte levt ett liv i misär i en skokartong så har man upplevt någonting väldigt speciellt. Jag är inte bara tacksam för ”hemma”, jag är så tacksam för allt det jag upplever ”borta”. Det är värt mer än någon lön man kan få. Jag blir rikare på upplevelser och kontakter, but it’s so bittersweet. Men livet ska väl vara just det…

And meanwhile...

Jag som klagar när jag inte hittar perfekta AC-temperaturen...

Det finns så många orättvisor som jag aldrig kommer att förstå. Värst av all är att jag vet ju själv att jag fortfarande kommer att klaga när internet inte funkar eller bussen är sen.

Demolitions

Idag hade vi en demolition day med två detoneringar. Jag hängde på som ”fotograf” och fick vara med och kolla när killarna fixade ett hook and line system då de var tvungna att flytta på ena föremålet eftersom det inte kunde sprängas in situ. De hängde upp linor och block i träd och fixade och trixade. Sen flyttade de granaten, byggde upp med sandsäckar och pangade. De har jobbat med det här i 15 och 20 år och tycker väl inte att det är speciellt coolt eller spännande. Jag tycker det är ascoolt! Det är skitkul varje gång det smäller tycker jag.

Det är sjukt mycket väntande emellan jobb och jag fick fylla sandsäckar inför morgondagens detonering. Kan nämna att det är sjukt varmt att jobba utomhus i Kongo, fylla 10 sandsäckar och man är helt sjukt svettig men det var så skönt att få göra nåt fysiskt att jag kan tänka mig ett liv som samndsäcksfyllare....har inte gjort något tungt sen jag kom hit.

Det finns tyvärr inte alls så mycket spännande djur här i Kongo (typ mygg, flugor och krokodiler som gömmer sig i floden) men en sak de har är massor med ödlor!! Jag blir lika glad varje gång. Allt från små små till variant större i roliga färger.

Nu ska jag vila en stund annars överlever jag inte dagen. Har ont i halsen, kroppen, snuvig, hostig etc. Mycket kul.

Ja, Euphoria

Klart man måste kolla på ESC i Kongo!! Vi fixade svenska och estniska flaggor, ritade upp en fin poängtavla och åt brieost och drack vin så vi nästan kreverade. ESC hemma i Sverige är inte nån hit i min värld men när man kan kolla så här med sitt team från Afrika så är det riktigt kul. Synd bara att nästan alla var så sjukt dåliga. Typ Ukraina? WTF?! Men men, vår Loreen är ju grym! Jag satt bredvid hennes mamma på julgalan och kommer ihåg hur stolt hon såg ut och att det kom tårar så fort Loreen kom upp på scen. Hon måste ju spruckit under den här tävlingen! Och nu ska vi hålla i det nästa år. The downside. Eller så kanske man kan bli schlagerfan tills dess?

 

Annars här är livet som det ska. Vi äter för mycket mat, dricker för mycket Primus, har haft långhelg, shoppat souvenierer, sover sådär lagom (jag blir trött om jag sover mer än 6h har jag märkt) och har det allmänt bra. Inga stora utflykter under helgen, men förhoppningsvis hinns det med under nästa.

 

Jag känner mig nöjd med jobbet och tycker det är lite weird att det snart är slut. Min lilla databas ska lämnas över till lokala militärer. Det kommer väl funka hoppas jag, men jag hade ju kunnat stanna en liiiiten stund till? Men nej, då blir ju de nära och kära sura att jag inte vill hem...vilket jag vill! Svenska sommaren är ju tha shit. Även om jag fortfarande går och smådrömmer om att spendera juli i Danmark på EOD kurs...finns det ingen vänlig själ som vill sponsra en cirka 60,000:- så jag får lära mig spränga saker? Jag vill så sjukt mycket gå kursen.....faktiskt. Suck. Tänka tänka....

 

Ska lägga upp lite fler bilder sen, nu återgå till jobb. Woop!

what doesn't kill you probably makes you really sick...

Det kunde jag konstatera igår när vi åkte förbi en hel gata där de brände olika varianter av avfall i stora högar. Inte så kontrollerat, inte på nån soptipp, inte helt okej grejer (tänk: släng in lite bildäck bland hushållssoperna så får man ju fjutt på elden)....this is Africa.

I morse steg vi upp sådär okristligt tidigt för vi skulle iväg runt halv sju. Nu kom ju inte bilden förrän sju och när vi kom fram till Sector 4 där vi skulle sammanstråla med Demeter så hade de inte kommit ännu för stackars Michel (boss Demeter) fortfarande stod och väntade på sina morgontrötta militärer. Tolkarna var alla sena på sina håll så vi fick klara oss bäst vi ville utan.

Vid typ åtta ish-någon gång kom vi i alla fall iväg. Vi skulle följa med Demeter ut till Bambou, den site där man spränger all ammunition och bomber man hittar under veckorna, för att de skulle hålla EOD training. Halvvägs dit dör vår superhäftiga amerikanska tatuerade superbuss. Putt putt putt och sen ingenting. Vår lilla lilla chaufför hoppade runt för att lista ut problemet och sen kom även hela busslasten med Demeters militärer för att kolla. Nånting var i alla fall fel med växellådan. Jag kan ju för övrigt meddela att ju fler män man slänger in i en situation (tex att fixa en bil eller något annat supermanligt) gör ju bara att ingenting alls löser sig. Är de dessutom militärer, smått odisciplinerade, men mer än nåt vill visa vad de kan så...ja...suck.

Big car, small man.

Vi hoppade in i Demeters refugee-van (eller Land Cruisern, som även om den är sjukligt obekväm i alla fall nästan aldrig ger upp) och lämnade den lille chauffören med den stora bilen på vägen i väntan på att nån med mera koll skulle komma och hjälpa till.

Väl på plats fick vi se hur de lärde sig allt från hur man knyter fast olika varianter av kablar med andra varianter av kablar (sånt med explosiva grejer i, eller elektricitet, inte sjutton kommer jag ihåg nåt just nu bara för det) och sen titta på när de detonerade små charges. Jag vet att det är fjantigt men det är sjukt kul när det smäller. Även om det smäller smått. Platsen Bambou är i alla fall levande bevis på att det ibland smäller jäkligt stort. Stora, nej enorma, kratrar ligger utspridda från deras bulk demolitions!

Nu är vi hemma igen och kvällen spenderas på restaurang och sen hemma med ofantligt många liter vin som man kan hoppas inte dricks upp ikväll allihop. Imorgon bitti är det jobb som vanligt men måndag är det helgdag så vi får en ordentlig helg (med Eurovision och allt).

det här med rubriker är inte min grej

En sak som är smått obehaglig är när man vaknar mitt i natten när någon skriker utanför förnstret som att de håller på att bli mördade. På riktigt. Sen vet man inte om man drömt det när man vaknar eller om det är en rolig bieffekt av malariamedicinen. Jag frågade Kerstin och hon hade också hört det men verkade inte ha kopplat det till mord som jag gjorde så vi får väl hoppas att kvinnan med det panikartade isande skriken överlevde natten.

 

En annan sak som är halvkul, det är att Kongos vinter (dvs torrperiod) är sjukt mycket mer regning och blöt än mina första veckor här! Det fullkomligt öser ner. Jag ska fota vägen hem sen så ni får se hur den ser ut...samtidigt är det lite häftigt fortfarande, de enorma skyfallen!

 

Ja, annars är allt som det ska. Jag har jobbat mig igenom högen med ofärdiga rapporter och är där jag ska vara. Det känns sjukt bra. Jag ska egentligen ha börjat lära upp mina militärer, men ja, Africa-time. Det får bli nästa vecka, hittills är det alltid något som kommit emellan. Brist på tolkar, brist på militärer, brist på datorer etc. Men måndag, då jävlar ska vi IMSMA tills vi kräks! ;)

 

Imorgon blir det (inshallah) Demeter EOD training som vi får följa med på! Det ska bli kul, tydligen är Demeters militärer inte kanske de vassaste knivarna, men jag kan ingenting om nåt så om jag får vara med och titta och lära mig en sak eller två så är jag bara nöjd att de kanske håller det på en låg nivå.

 

Jag längtar inte hem sådär så att det är jobbigt att vara här, alls, men nu, precis nu, känner jag att det ska bli skönt att åka hem. Innan har jag varit lite putt på att tiden går så fort, för kul har vi och jag lär mig mycket och jag diggar hela Afrika-grejen. Jag kommer sakna alla och det här men det är nog nu jag insett att ni där hemma har vår/sommar och att jag ska vara LEDIG I ELVA VECKOR! Men woop! Jag vill åka ut och resa men när jag började kolla resor igår kom ja gpå att jag inte alls vet vart man ska åka på sommaren? Det är ju svensk sommar, jag har aldrig fattat varför man lämnar den riktigt, men nu med alla mina lediga veckor vore det kul att resa. Idéer?

 

 

pang och bom

Idag fick det kära EOD-teamet äntligen spränga lite saker och jag fick följa med. Dagen började inte som planerat, då stora militäråbäket som skulle transportera militär och sandsäckar inte hade något batteri. Efter tre batteribyten och nån timme kommer de på att bilen inte är tankad. Det gäller verkligen att vara utrustad med en dos tålamod! Efter massa förseningar åker vi iväg till huset där den lilla rifle-grenaden låg och börjar vänta på att militären ska dyka upp. Det gör den inte. Istället åker Gendarmeriet fram och tillbaka på den lilla trånga gatan för att markera att de inte alls ska hålla sig och borta och gör de vill, även om det ligger kablar och explosiva grejer där. Jag fick vara med och fota lite och sen blev det en del mer väntande och en hel del myggbitande. MAG informerar de boende i området att det kommer bli en smäll och förklarar att de inte behöver oroa sig etc. Folk är fortfarande lite nerviga när det smäller, samtidigt är det bra att det görs på plats också, som en påminnelse att det fortfarande finns farliga saker de inte ska peta på i sitt område. Ja, till slut så sa det "pang" och sen var det hela klart. Odramatiskt, precis som det ska vara!

 

Huset där föremålet hittades

rifle grenade

Janek och the military

Margus i PPE

Nu sitter jag hemma och går igenom massor med roliga gamla rapporter. Kan inte med ord beskriva hur spännande det är ;) Hoppas nåt roligt dyker upp som jag kan skriva om för jag har verkligen tappat inspiration känns det som. Jag har ju kul och är glad och trivs och mår bra, känns alltid som att det är lättare att skriva när saker är jobbiga...konstigt egentligen.

 

 

nytt jobb

Jag har fått nytt jobb hemma. I Stockholm. Granne med min lägenhet. Ett jobb jag velat ha i flera år. Typ, faktiskt sen jag började plugga GIS. Det är jättekul och jag är jätteglad och börjar efter sommarsemestern, vilket innebär att jag "måste" ha sommarlov...det är inte alls helt fel! Jag kommer njuta och vill på resa och hänga på Ornö.

 

Det enda är......att jag är skiträdd. Vad gör man på ett riktigt jobb? Tänk om jag är urkass? Och tänk om jag får möjlighet att åka på insats? Det går ju inte i alla fall första 6-12 månaderna, eller? Det kommer väl fler chanser, men jag är ju lite, jag vet inte, inställd på att åka ut igen. Snartish. MEN. Det här jobbet är i alla fall in theory lite av mitt drömjobb hemma och en stor chans att få erfarenhet och vidareutbildas internt. Så, ja är glad. Nöjd. Jäääätte!! Vill fira, men vet inte riktigt när jag kan. Anyways, det var allt för ikväll. Och det här inlägget låter inte så glatt, det ÄR det, men jag är verkligen lite jättenervös. Trodde inte jag någonsin skulle få jobbet...så WOOP!!! Jag är lite grym antar jag.....grymt nervös. :P

storm

Igår kväll åkte jag och Janek ner på stan för att köpa hem pizza. På vägen hem började det hällregna och jag kom hem som en blöt katt typ. Ni ska komma ihåg att vintern har börjar här och regnsäsongen är över. I morse sa det pang och började storma som fan, så so much for winter. Vi hörde hur blixten slog ner någonstans i närheten och när vi kom fram till kontoret så funkade varken electriciteten eller generatorn, så jag vände och åkte hem för att jobba. Ringde precis till Kerstin, de har både el och internet på kontoret nu, det har inte jag……..

Regnet här är fantastiskt. Det regnar mer än jag någonsin upplevt. Problemet är ju då att de inte kanske har ett fungerande dagvattenavloppssystem…vattnet blir kvar länge och vägen till kontoret som när det är torrt är en jäkla skumpig ride blir ännu värre. Det är ett under att vi inte fastnade i leran i morse.

Ja, vad annars. Det kommer förhoppningsvis bli en händelserik vecka, jag ska ha IMSMA training med militärer (idag gick det ju inte för elen inte funkade), imorgon blir det demolitions med MSB EOD-teamet, jag hoppas få vara med på en i alla fall, torsdag blir ”bulk demolition” när de åker ut och spränger allt de hittat under veckorna som gått, fredag kanske blir en övning för Demeters killar i EOD som jag hoppas få titta på iaf. Och idag har våran hjullastare kommit fram till Point Noire, så vi har två ur teamet som är där nu för att hämta ut den ur tullen och köra upp den till Brazza. Den ska vara här hela sommaren och hjälpa till att gräva upp all jord runt kratrarna där man misstänker att det ligger väldigt mycket skit som kan explodera. Tydligen sprängdes inte allt uppåt utan även neråt, och kratrarna är gaaaanska stora. Hjullastaren är MSBs och jättearmerad så den ska klara av om nåt smäller.

I helgen ska vi försöka kolla på Eurovision! Ingen i teamet tycker väl att det är speciellt kul, men alla håller med om att det kanske är första och sista gången man kan kolla på den från Kongo. Vi har också planer på att bjuda in våra kompisar från MAG och Demeter på fest. Vår nackdel är att vi inte bor i hus, inte har en trädgård och har ganska trångt. Men ja, hjärterum och allt det där.

Igår följde Janek, Kerstin och jag med Dorel (en av tolkarna) till hans kyrka. Den hade fått taket borstprängt i smällen och såg ut som att den var ganska fallfärdig, men fullsatt blev den och vi fick lyssna på sång och sen en väldigt intensiv präst som predikade mycket och länge. På franska. Och Lingala. Men det var en kul upplevelse. Här är en liten bild på kyrkan och "taket".

jahapp

Så vet man inte vad man ska skriva? Hur helgen har varit? Bra. Åkt på utflykt till nåt skumt ställe som absolut inte var en ö som vi trodde. Besökt kyrka som fått taket bortsprängt i smällen, inte förstått ett dyft och blivit stirrad på. Hängt med teamet. Druckit vin. Ätit pannkakor! (Höjdpunkt?). Förstått att Kongo gillar Chelsea. Svettats som ett djur i uppsydda "afrikanska" klänningar. Skrattat massor. Börjat kolla på Game of Thrones. Inte fattat så mycket. Lärt mig om projektiler. Förstått en hel del.

 

Imorgon ska jag vara motiverad att lägga upp bilder och skriva nåt kul. Och veckan blir nog kul, får vara med på när det ska sprängas grejer. Woop!

det är för kul i afrika, jag har det för bra

Igår följde jag och Kerstin med Sandra från MAG på båtresa på Kongofloden. Vi skulle åka vid 08.00 men här arbetar man ju efter Africa-time, så nånstans vid 11.00 kom vi iväg. Vi skulle åka ut och reka några öar där det ryktades ligga kvar UXO skräp efter smällen. MAG åker ut och kollar, märker upp och ger safety briefings eller risk education till öborna. Rutinerade som vi är trodde vi att vi skulle vara hemma till lunch så vi tog inte med oss solskydd, massa vatten eller kepsar. Allt som allt spenderade vi ca 6h i gassande sol när vi åkte upp och ner för Kongofloden i öppen båt...det kallar jag rutinerat. Vi kom hem som små brända vikingar.

Traditionella båtar, som urholkade stammar.

Vi besökte kanske 4-5 öar, på den första och den sista blev jag friad till. Som den enda som saknade ring (Kerstin är gift, Sandra bär ring så hon slipper bli friad till) var jag omåttligt populär, eller nåt. Det bästa med all få åka runt så här, förutom att man får se hur öborna bor, är de fina små barnen som springer efter strandkanten och ropar och vinkar. När man kommer i land står de och skrattar, spexar och är allmänt bedårande. Svenska ungar i all ära, men de här är de finaste barn jag sett. Och med så coola hårkreationer!

 

Vi som åkte plus ett par lokala fiskare och så självklart

 presidenten på sista ön vi besökte...

Vi hade ett smärre missöde under resan då vi råkade hamna lite fel. Fel som i fel Kongo. Helt plötsligt är vi på en DRC-ö, som ligger helt ologiskt placerat! Där fick vi illa kvickt åka ifrån, då de inte var jättenöjda med vårat besök...På vägen hem kan man säga att jag lite indirekt fick bada i floden med tanke på hur dyngblöt jag blev. Båten var absolut inte i det sämsta laget, men bitvis trodde jag verkligen vi skulle sjunka. Och vi gick på sandgrund ett par gånger. Och motorn la av. Och ja...skönt var det att vi kom hem hela och mindre rena i alla fall. Väl hemma smällde vi i oss mängder med fiskpinnar och stuvad spenat, galet exotiskt.

 

Esterna hade inhandlat en liten vinare på 5L så på kvällen satt vi alla samlade som vanligt och småtalade. Vi fick skippa projektil-lektionen och istället visade vi lite foton och så. Senare kollade vi på "I love you, man" som ingen annan hade sett och som självklart uppskattades. Jag sov som vanligt för lite, men skitsamma, jag får väl sova i graven. Jag har hittat lite av en Borys i Janek, vilket är jättekul. Borys i sig är väl oersättlig men nu när vi lämnat Västsahara är det inte helt fel med en Janek som underhåller och lär mig bra skit. Hela gänget här är ju värt sin vikt i guld, dock faller de flesta bort något tidigare på kvällen än vi gör.

 

Ikväll blir det inte mer sömn inte, vi ska till MAG på fest. Egentligen skulle vi inte jobba imorgon eftersom det är Kristi flygare eller nåt sånt, men boss Colonel har bestämt att vi ska jobba. Inte mig emot, men one of these days kommer jag inte orka vakna! Kanske skippar det här med vin ikväll. Men känner jag MAG rätt kommer det inte funka.

granater och fuzes

Det fick jag lära mig om ikväll! De sista två "lektionerna" handlade om explosiva ämnen så gissa om jag kan allt om ANFO, RDX och TNT nu. Eller ja, nu ljuger jag. Men jag kan namnen, woop! Idag har jag lärt mig om hur granater, mortars och fuzes funkar. Alltså, hur kommer man ens på hur man ska konstruera skiten?  Jag har i alla fall välidgt kul och har bra lärare. Kommer ju komma hem till Svedala som värsta bomb-experten (skulle nog inte skicka ut mig på bombuppdrag kanske, men ja...).

Varning för klyschigt och töntigt.

Hemma finns det folk som tycker det jag gör är coolt, folk som tycker det är spännande och folk som tycker det är läskigt. Coolt är det väl in theory (mitt jobb är ganska o-coolt och nördigt), spännande är jag absolut och läskigt är det väl mest innan man åker iväg. Det jag måste få fjanta mig och säga om det hela är att jag känner mig så sjukt priviligerad att få göra det här. Jag har väldigt liten erfarenhet om man jämför med de flesta jag träffar ute, jag har inte sett en bråkdel av världen eller varit med om riktigt obehagliga säkerhetssituationer och är inte på något sätt speciellt utsatt.....men det jag har haft är tur och jag är så galet tacksam att få förvärva de här erfarenheterna. Ibland slår det mig, som idag på vägen hem under lunchen. Jag är i Afrika och vilken jäkla tur jag har som får vara i Afrika. It had to be said. Om jag kan så kommer jag fortsätta med det här resten av livet. Precis så känner jag nu. Klyschigt som det låter växer man som person varje gång man sätter sig i nya situationer. Tänk om man får chansen att växa så precis hela livet?

Söta barn som står och vinkar varje dag  när vi åker förbi.

Jag och EOD-grabbarna igårkväll när vi åt middag vid floden,

mitt emot syns Kinshasas små lampor.

En till bra dag

Jag ligger i sängen och är så trött att jag inte vet vad jag heter och skrattar högt åt kvällens roliga samtal. Skönt att ingen ser, det är ju precis sånt som får folk att tro att man är helknäpp på typ tunnelbanan när man inte kan sluta skratta åt saker i huvudet

Jag kan ju inte längre påstå att det är läskigt med de här utlandsmissionerna, man har det ju faktiskt nästan lite för bra. Ikväll var ytterligare en kväll som spenderades skrattandes till tårarna rann. Vi åt middag vid floden med utsikt över Kinshasa, försökte fota men det blev mest en mörkblå bild med små prickar som föreställer Kinshasas skyline.

Efter maten blev vår cheesecake very many uppskattad. Ja, all in all en till bra dag i Brazzaville.

emo och tröttheten

Jaha, ännu en natt med för lite sömn. Det börjar bli en vana. Jag sover aldrig speciellt gott men här sover jag sämre...men kvällen var kul! Vi var på fest hemma hos Demeter, en NGO från Frankrike som arbetar med oss. (Michel som driver organisationen gör det for all the right reasons. Den första riktigt humanitära människa som jag stött på tror jag...) Det var riktigt lyckat, det kom mycket folk och alla var glada och hade kul...somliga mer än andra och vissa hade till och med så kul att de somnade utomhus i plaststolar. Elen gick var femte minut men där emellan kunde man beundra de lokala danstalangerna. Jag tror att det är genetiskt. Afrikaner kan dansa och jag är helt enkelt för vit att lära mig. Man får leva med sina begränsningar antar jag. MAG som är riktigt kända för att kunna festa tog med sig en 20L dunk med "punch" och Michel från Demeter uppvisade stora talanger i sabrering. Vi åkte hem rätt så tidigt nån gång runt midnatt för folk började tydligen bli lite för glada, men vi fortsatte hemma hos oss. Jag kom i säng runt 5 efter timmar med diskussioner om allt, sådär som det kan bli.

 

Nu på dagen har vi fått besök av MSB och SIDA, de är här för att göra nån studie/utvärdering av projektet (detta samt flera andra) och vi hade ett bra möte med dem. Alltid kul att få deras input och lyssna på vad kollegorna har att säga om insatsarbetet. Ikväll blir vi bjudna av Britta (MSB) på middag på krokodil-restaurangen. Jag och Kerstin "slängde ihop" en cheesecake här på eftermiddagen som vi får festa loss på efter middagen. Kan ju nämna att det enbart är socker, vaniljsocker och cream cheese som är med i originalreceptet som vi har med. Resten fick improviseras fram. Äggen fick vi skippa pga salmonella risken och i stort sett allt annat gick inte att få tag på. Nåt blir det i alla fall, och om inte annat är vi ju sjukt bra som bakar tårta ;)

 

Ikväll är det även läge att catch up on some sleep....i veckan blir det nog mycket jobb, inga av de stora cheferna är här och det är massor som ska göras. Jag får jobba mer med kartor i veckan utöver IMSMA och det är ju faktiskt roligare än ni tror!!

vem bryr sig?

Ingen bryr sig om barnen i Homs och ingen bryr sig om barnen i Sverige. Läskigt. Jag gör ingenting heller och det är tragiskt (försökte ge en gåva till UNCHR men inte ens det funkade för jag inte har med mig bankdosan till Kongo. Och det är ok, I'm off the hook. Sjuk värld.) Och i tidningen läser man bara om hemskheter och Breivik och Gaddafi och olja.

 

Världen är en konstig konstig plats.

every time I hear "kaboom" I hear it in Homer Simpsons voice...

Livet skulle kunna vara sämre. Jobbade som en liten åsna på förmiddagen och kände mig väldigt effektiv, åt alldeles för mycket lunch på en libanesisk restaurang och sen var jag ute med Janek och Kerstin och shoppade tyg. Vi ska sy upp kläder! Blir det bra (för billigt är det tydligen) kommer jag hem med ny garderob, sån jag inte har råd med hemma...!

Igår kväll började min "EOD-training" :) Jag har tvingat EOD-grabbarna att lära mig allt de kan, jag är något mer entusiastisk än dem. Igår snackade vi aircraft bombs och i morse fick jag en genomgång av skillnader mellan RPG, raketer, projektiler, granater etc. Jag borde kunna det, men det är jäkligt confusing och allt ser precis likadant ut men otroligt annorlunda. Suck. En fuse, vafan är det?

De ska iväg nästa vecka och spränga en raket som sitter fastkilad 5m upp i ett träd. Janek lekte tydligen apa och klättrade upp för att kolla, men det är bara "tail"-biten som sticker ut, så hur farlig den är vet man inte. Jag hoppas få följa med och kolla på hur de jobbar, samt när de ska iväg nästa vecka för en typ stockpile destruction (allt som samlad in här i arbetet som inte sprängs på plats).

Utöver det vanliga IMSMAndet har jag jobbat lite med en supersöt venezuela-colombiansk kvinna som heter Sandra. Hon arbetar för MAG med risk education och är kompis med Jenny (chef) från Libyen ICRC. Vi har suttit och gått igenom all data de behöver samla in och hur vi kan använda oss av allt detta för att presentera resultat. Låter kanske inte så kul men det är jätteroligt att jag under denna insats har möjlighet att arbeta med många olika och se hur de fyller sina olika roller i den här rapid response insatsen. Har bland annat blivit medbjuden av Sandra att följa med på risk education sessions vilket vore spännande.

Jag har haft lite tur med mina insatser. Västsahara skiljde sig ju helt med tanke på att det var en gammal konflikt med ett långsiktig minröjningsprogram. Libyen var post-konflikt och Kongo rapid response. Allt skiljer sig ganska mycket och jag lär mig massor. Och alla platser har olika munition så jag lär mig sånt också. Det hade jag aldrig gissat för tio år sen att jag skulle ha någon som helst kunskap om....

Nu ska jag dricka te, lyssna på hällregnet (det öser ner, mer än det någonsin gjorde i Indonesien vilket är för mig en referensram för tropiska stormar) och senare ta ett glas vin med mitt fina team och skriva ut mönster till klänningar!

Tjo!

en klapp på huvudet

Och jag ser rött. Vad är det med oss kvinnor som gör att vi utstrålar hjälplöshet?? Kan inte någon förklara det för mig? Om jag vill ha hjälp så ber jag om det. Så enkelt är det!

Nog om sånt. Vi hade avskedmiddag för Karin i måndags och åt på en jättemysig typ sydafrikansk restaurang. Vi satt i en trädgård (ja, restaurangen hette Le Jardin) och mumsade på bland annat krokodil. Inte jättemumsigt kanske, enligt mig, men kul att testa. Jag trodde jag skulle få det ensamt och trist utan Karin (jag har ju Kerstin i min lägenhet, så så synd om mig är det inte, hon är jättetrevlig), men som tur var hade jag EOD-killarna som kan ta hand om mig i den annars så överväldigande tristessen som uppstår när man inte kan eller kanske vet vad man kan hitta på. Det blev tre filmer på raken, och utvalda delar av Pick of Destiny. Vi satt uppe till ett. Kerstin och Curt orkade med nästan hela första (Office Space ÄR inte lika kul som den var 1999), men vi andra kämpade på genom Juno (uppskattades mycket) och the Mechanic. Jason Statham är för cool.

Det var ett galet åskväder igår, ett mirakel att vi fick behålla elen. Det blixtrades och dundrades något helt fantastiskt. Vi var tvugna att ställe oss på balkongen och förundras över det ganska länge. (Lärde mig att i brist på annat kan man använda ett palmblad som någon slags sämre variant av paraply. Killen som demonstrerade detta fenomen var ju minst sagt genomblöt. Speciellt svårt är det ju när det blåser storm också...)

Snart ska jag tillbaka till kontoret och delta i Risk Education möte med bland annat Unicef, ICRC och MAG. Ska bli intressant att veta lite mer om vad de gör här. Är dock i brist på sömn ganska rejält trött och kommer sova som ett barn ikväll. Om det inte finns något annat på agendan.

Kram på er.

hanging in there

Idag har jag jobbat hårt på att inte bara sjappa ur. Det kanske bara helt enkelt är en sån dag, men jag har haft lust att både skrika, gråta och åka hem. Ingen direkt anledning egentligen och det går nog över...det är bara lite mycket. Och tydligen får jag två kongolesiska militärer imorgon, at my service. Som jag tydligen under mina veckor ska lära upp. I vad? Inte fasiken vet jag. "Allt, det du vill, eller det du känner för, det är bara att delegera" fick jag som svar när jag undrade. Kul att de meddelade mig om detta idag. "De kommer vara din skugga, följa efter dig och lära sig allt du gör under dina veckor här"...? Jaha. Kul. De pratar säkert engelska också...nej just det, jag kommer ju ha en tolk också. Så tre personer som inte alls kommer stressa mig i mitt arbete. För det finns ju ingenting roligare än att ha folk som bara stirrar på allt man gör när man försöker koncentrera sig. Och när ska jag hinna lära upp dem mellan allt som jag knappt hinner med?

Merde!

Ja, de är säkert skitkompetenta och jättetrevliga, I have no doubt. Men jag är inte på humör att bli arbetsledare, det är inte det jag kan eller ska göra. Och de kommer säkert tycka det är skitkul att en liten vit tjej som säger åt dem att scanna in 900 rapporter (vilket i dagsläget är det enda som jag inte hinner med själv).

Ikväll ska vi ut på afrikansk restaurang för det är Karins sista kväll. Då ska jag dricka öl. Nu ska jag gå och dö lite.

Lilla kompis

Lilla kompis-ödlan har bott hos oss sen vi såg han först, men jag har misstänkt att han inte egentligen vill det. Han blir livrädd när man upptäcker honom och springer fort fort bort från speciellt mig. Jag gjorde honom en liten tjänst och släppte ut honom till korridoren och världen utanför. Han vill nog egentligen bo utanför där det är varmt och det finns gott om små mygg och inte så mycket myggmedel. Han är nog lite glad, jag är nog lite ledsen. Han var en fin liten namnlös kompis. 

Mondeles

Här i Kongo kallas vita människor mondeles, inte mzungu som i andra delar av Afrika. Man hör det ofta, kanske för att man är väldans vit i jämförelse.

På väg från marknaden idag stötte vi på ett gäng tonårsflickor som tyckte vi var jätte spännande. Stig som är här för att skriva om insatsen började med att fota ett par av dem tillsammans med Kerstin, sen ville de fotas med mig, till slut stod Stig där själv med ett gäng som hade vuxit till ett tiotal söta flickor om sig, som kramade om honom för glatta livet. Jag fick massa pussar och kramar och det är skönt att man (oftast) möts med leenden, och inte stenkastning som i Laayoune. 

(foto Stig Dahlén / MSB)

man kan alltid ha kul

Igår hade vi trevligt, våra FN-kollegor och ett par till dök upp och satt hos oss några timmar och pratade. Till slut förvann gästerna hem, sen droppade MSB kollegorna av en och en tills det bara var Karin, Janek och jag kvar. Till fem på morgonen. Men trevligt var det och idag är jag nästan pigg!!

 

Senare drar vi ut på Poto-Potos marknad, den är enligt wikitravel "fabulous". Den är inte det har jag hört, men innan jag sett den själv kan man bara spekulera i vem som har rätt ;)

 

Nu har jag lagt upp lite fler bilder också, ni hittar dem här.

Bloody tourists

Idag lördag gick vi upp ännu tidigare än vanligt för att åka ut till ground zero igen. Där ute hittade jag (!!) nåt farligt. Vi visste inte alls vad det var med det såg inte ok ut och låg på den "safe-förklarade" vägen. EOD-Margus konstaterade att ja, jo, det var något farligt. Tänka sig, jag är ju som en freaking bombhund! Vid 10.00 hade vi möte med alla organisationer om veckan som gått, jag blev välkomnad och introducerad, träffade Halil (Geneve-support) och vi pratade lite om vad han/jag skulle jobba med denna kommande tid. 

Efter mötet och jobb åkte vi och handlade med våra nyanlända. Jag köpte lite basvaror igen, tänk fiskpinnar och cousocus, burkchampinjoner och yoghurt, typ...allt det kostade 30,000 pengar drygt! Det är mer än 450:- och hur jäkla sanslöst hutlöst jättedyrt som helst. 

Vi spenderade lunchen på ett libanesiskt ställe med skitgod hoummus, där jag testade Republic of Congos stolhet - Primus öl! En helt enorm flaska öl (65 cl, för visst är det inte mml?) kostade 1000 pengar, men då är själva flaska värd hälften. Om man köper Primus i affären på gatan får man betala 1000 pengar men när man lämnar igen den tomma kan man köpa nästa för 500. Men om man inte lämnar tillbaka den alls, då kommer någon och knackar på dörren för att hämta tillbaka den. Flaskan är väldigt viktig. 

Ikväll blir det fest och om festen är lugn blir det kyrka imorgon. Yeah, you heard me! Tydligen är gudstjänsterna här out of this world. Inte de katolska då, de ska vara tråkiga enligt en av tolkarna, men de andra gudstjänsterna är som gospel-konserter och håller på i 3-4 timmar. Kan ju vara en upplevelse om inte annat!! 

Så fort jag orkar öppna upp den andra datorn och fixa till och krympa ner foton jag tagit kommer det bilder hit. Jag har ingen aning om hur eller OM man kan fixa sånt på en Mac utan att ladda hem program och precis just nu bryr jag mig inte. Nu ska jag läsa/sova, sen kommer bilder. På öl och bomber och fake-radio apparater. Jag lovar. Bara ett litet btw, min tolk, han med fake-radion, hans ringsignal är Justin Biebers intro till "Baby"....gissa om den fastnar i skallen. Då är det väl inte så konstigt att jag har questionable dreams om käre lille Justin Bieber. 

Jag träffade en ödla!

Hoppade på stackarn direkt. Han var så fin men rädd. Hann inte ens döpa honom. Han bor under min soffa nu. Vi ska bli kompisar!

roligast hittills...

Sylmich, han som är "min" tolk, han har en radio. En sån där VHF radio som alla på insats springer runt med. Dom andra tolkarna hade tydligen blivit lite putt på att han hade fått radio men inte dom...nu är det ju så att han inte alls fått en radio. Han har en atrapp-radio, en liten fin fejk radio, som hänger från bältet. Han är jättestolt över den och hymlar inte alls med att den inte är äkta. 

Det tycker jag är roligt. 

6 veckor kvar



Och jag börjar undra lite hur mycket jobb det kommer vara? Jag har ju sjukt mycket nu, men plöjde igenom en enorm hög igår och hoppas klara av en stor del idag, så när all backload av jobb är klart så kommer det bli ganska tunt med arbete. "Dagens jobb" blev klart på en kvart. Det är ju förra månadens arbete som tar tid...

Här är en liten snabb bild på kontoret i morse innan sjuhundrafemtio pers dök upp och började surra. Inte mycket kontor, men fina plastmattor har vi. Till slut framåt en 10-11 blev det omöjligt att jobba, de drog igång nån galet högljudd generator efter ett elavbrott och för mycket folk och prat gjorde att MSB teamet åkte hem för att jobba i lugn och ro. Nu sitter jag hemma och ska plöja på.

 

Ikväll kommer Stig och Kerstin och imorgon har vi bjudit in UNMAS folk och en kvinna som jobbar för Small Arms Survey i Geneve på lite "socialising" hos oss. Det innebär väl att folk kommer sitta och dricka öl/vin och snack trams. Mycket annat finns ju inte att pyssla med. Det blir nog trevligt i alla fall.

 

Nej, nu jobb. Sen ikväll ska det hoppas hopprep! Gissa om jag har ont i vaderna sen sist!

vet ni vad det värsta är?

Man får träffa så mycket trevligt folk!! Sen finns det vissa tveksamma personer man kommer i kontakt med också såklart, men överlag kommer man väl bara ihåg de braiga. Just nu har jag verkligen inte knytit an någon eller några speciellt mycket, men det kommer väl det med. Är redan nu lite putt på att Karin (roomie) ska åka om några dagar...grejen är ju den att det är sorgligt på något sätt att man träffar så många fina människor i livet (och då har jag ju inte kommit så långt i livet än) och att man inte får behålla alla gör mig lite ledsen, om än i förtid nu. 

 

Jag saknar ju alltid hemma och er alla. Grejen är ju att det läggs på folk hela tiden. Västsahara var ett helt år sen och det är först nu jag kan helt börja släppa och inte sakna det. Nu saknar jag Libyen och Lidia. Och vart man än reser i världen eller livet lär det här bli ett konstant exponentiellt problem. Lyxproblem kanske, träffar för mycket bra folk. Men det är lite  bittersweet tycker jag.

 

 

finns det nåt störigare än en långsam dator?

Till och med min pappa klagade sist när jag hälsade på att deras dator var för seg och han är själv rätt så seg! Nej, fyfan för långsamma datorer. Idag spenderade jag en TIMME med att göra en karta med en liten sketen prick på....programmet är för tungt, kartan är för stor (så jag klickade ur lagret så det skulle gå snabbare men neeej) och allt bara drev mig mot vansinne!!!!!!!!

 

Sen ringde det hemifrån och meddelades att jag fått jobb där hemma. Tror jag, mer kryptiska än tydliga, men ett "vi vill gärna gå vidare (från intervju tre?), skicka löneanspråk så skickar vi info om friskvård (jaha, tack haha) och så" måste kanske betyda att jag fått det? Inte vet jag vart de går vidare annars. Jag vågar liksom inte riktigt hoppas på att jag fått jobbet förrän någon säger det rakt ut! Men har ju ett startdatum.

 

Annars rullar allt på. Högen med jobb blir nästan inte alls mindre, men det måste den bli. Tydligen kommer Halil (IMSMA support från Geneve) hit imorgon i en vecka. Grymt! Inte för jag egentligen fattat varför de ens har programmet här nere men support är bra och då kanske man kan klura ut en effektiv lösning på alla rapporter som ligger sen en månad. Har blivit erbjuden hjälp av bossen i form av någon som hjälper mig, i dagsläget vet jag inte om det är värt tiden att lära upp någon och förlora den tiden till det ja gör men det är väl sånt som jag hoppas löser sig med Halil på plats!

 

Ikväll ska jag fortsätta på min tortyr med att hoppa hopprep utomhus. Även om jag bara pallar en kvart, tjugo minuter är det säkert bättre än ingenting. Nu ska jag återgå till jobb, en liten stund i alla fall.

 

Tror för övrigt bara jag fått ett myggbett hittills. Typ på riktigt.

impact zone

Hur har min första dag på jobbet varit då? Organiserad kaos kanske man kan kalla det. Jag dyker upp på kontoret med mitt team (som inte alls jobbar med mig egentligen) och hälsar på han som är ops chef och han som har hand om allt här. Ops chefen är en gammal militärpolare till Diek och han som är in charge of the whole karusell är en brit som egentligen är stationerad i Cote d'Ivoire. Både är trevliga och tyckte väl småsynd om mig när de pekade på den enorma hög med rapporter jag ska ta tag i. Vi snackar hundratals, kanske uppåt tusen. Woop!

 

Kontoret är ett rum på bottenvåningen på ett militärhus av nåt slag som ligge i utkanten av impact zone. Resten av huset är urblåst men vi delar alla på ett stort rum. Med vi alla så kan jag ärligt talat inte ens säga vilka de är. Handicap International, FN, Mine Advisory Group, MSB, och flertalet snubbar i militärutstyrsel osv. Vad folk gör kan jag inte heller svara på. Jag körde väl igång med min datainmatning direkt, inget sådär sjukt spännande att berätta om det. IMSMA är IMSMA.

 

Vid lunch åkte vi iväg och växlade pengar, köpte mat, fixade och trixade lite, sen åkte jag tillbaka till kontoret medans Karin åkte på medic möte. Resten jobbade hemifrån "vårt kontor" i esternas lägenhet. Lite lugnare där. På väg hem åkte jag en vända med Karin och hennes tolk Alphons till impact zonen. Jag har bara sett på youtube och hört hur det ska se ut där men inte riktigt fattat exakt hur förstört det är. Alltså, snacka krigszon möter naturkatastrof. Själva ground zero är helt platt. Man kan knappt förstå vilken smäll (eller det var ju flera, 3-4 st) det var. Officiellt är det 200 döda men det finns en anledning till att det är en så låg siffra men politiskt snack är ointressant. Vi kan ju iaf konstatera att jag håller med Karin. Villken siffra de än slänger ur sig tar man gånger tio. Minst. En kyrka som låg granne med depån var fullsatt vid smällen och är nu ett husskelett. Ingen har ännu lyckat ta sig in för att börja röja ground zero än för det är för farligt fortfarande, ingen som röjt bort allt som kan säga pang, eller allt skrot som ligger i vägen. Vägarna är rensade så man kan gå runt inne i området men alla hus och en skola som ligger där inne är tokförstörda och man kan ju tippa på att handgranater, annat skrot, husdelar och folk ligger där inne lite hipp som happ. Karin säger, "Idag luktar det mer lik än på länge"...och jag tackar gudarna att jag inte kan identifiera en sån lukt. Nog om hemskheterna.

 

Jag vet inte hur mkt bilder man ska lägga upp men här får ni i alla fall en liten bild av hur det ser ut. Träden har, oförklarligt nog, överlevt! (För övrigt charmade Kongos internet mig rejält dag ett och två för att sen få mig att slita i  håret dag tre...de här uppladdade bilderna innebar blod, svett och tårar för min del. Uppskatta!)

 

In mot ground zero.

Kyrkan bredvid depå ett.

En skola som är helt förstörd.

Skolan.

 

långt borta

och här ser man inga stjärnor så inte ens "samma himmel"-grejen funkar. Men det är faktiskt helt okej att vara långt borta. Alltså, saknar såklart, lite ensamt och allt det där men det funkar. Jag vet att jag ska hitta jobb hemma och köra hela hemma grejen efter det här (don't get me wrong, absolut nåt jag vill) men sitter samtidigt och smådrömmer om nya uppdrag i Syrien med bästa Diek. Nu kanske just det aldrig kommer hända, men ni fattar. Insatslivet lockar. Vore ju grymt om ni alla hängde på så man slapp det tråkiga (att lämna alla hemma och vara ensam). 

Imorgon ska jag ta tag i allt. På nåt sätt ska jag ordna upp det som skall ordnas, briljera på det som går att briljera på, fixa kartor som ingen annan etc ;) Jag har en plan, (jag ska ta över världen mohahah), det här ska bli min bästa insats to date. Jupp. A plan! 

Det mesta jag skriver här är ramblings om samma grejer, sällan nåt intressant eller smart, men det är nåt socialt (hur bakvänt?) med att få skriva lite. Imorgon hoppas jag komma med nåt helt galet spännande eller sådär wow-intelligent. Eller åtminstone roligt? 

Nu ska jag läsa Hungerspelen. 

♥

Brazzaville

Så var man framme i Afrikat. Jag skrev ett långt inlägg på vägen ner men är för lat att plocka upp min dator. Hur som helst är jag hittills vid liv och så vitt jag vet utan malaria, maskar eller magsjuka!

 

Resan har gått bra, slösade bort en sömnlös natt i en mycket mjuk och underbar hotellsäng som inte alls uppskattades i min ångest av att kanske missa flyg, krascha, och insikten i att jag var på väg till Afrika by my lonesome. Flygningen spenderades sovandes med inslag an panikuppvaknanden då turbulensen slog till. Timvis. Minst.

 

Blev hämtad på flygplatsen och skjutsad hem där jag packade upp kläder och satte upp mitt fina myggtält på sängen. I'm camping! Inomhus! Efter det blev det chill i lägenheten under där de två MSB EOD-killarna bor. Båda från Estland, mycket trevliga. Sen har vi Curt och Karin, två svenskar från MSB, den ena (Karin) är min roomie i en vecka till. 

 

Här är en liten bild på min utsikt. Överlag är boendet bra, tydligen kämpar man med strömavbrott dagligen men hittills har både internet och el fungerat. Imorgon blir det jobbdag ett och jag lär få en chock av arbetsbördan kan jag tänka mig. Men men. Han som är min chef på FN-sidan är gammal kompis med Diek (också sydafrikan) och Diek har lovat komma hit och ha ett snack med honom om han inte är snäll mot mig. Diek's got my back! 

 

 

Nu kör vi då!

Ja, och vi skiter i det här med engelska. 

Nu sitter jag på ett av Charles de Gaulles flygplatshotell. För ett par år sedan skulle allt jag gör nu varit i stort sett omöjligt. Tanken då på att ha tagit ett flyg ner till Paris, hittat hotell själv, sovit ensam en natt för att vakna och flyga ensam 8h ner till Kongo hade ju inte bara varit otänkbart med egentligen bara låtit som ett dåligt skämt. Men nu sitter jag ändå här. Ensam. Utan så mycket ångest men det beror nog mest på att jag inte riktigt fattat att jag ska åka. Jag kör på mest. Skönt med så lite tid emellan, man slipper ligga vaken och grubbla halva nätterna och vara nervös. Nu slog nervositeten mest till igår och i morse, men hann liksom inte riktigt ta till mig av den. Jag mest åkte iväg. Och sitter här. Och undrar lite allmänt vad jag sysslar med egentligen. 

Jag tycker det ska bli sjukt spännande och roligt, men är samtidigt nervös över att jag ska flyga i morgon, kanske få malaria eller galna parasiter i ögon och mage, kanske inte fixa jobbet (undrar vad jag ska göra egentligen?) och allt annat man kan tänkas vara nervös över. Men också kul. Mycket kul. Eller hoppas det ska bli mycket kul! 

Sen blir det väl en till omgång med att sätta mitt tålamod på trial, då jag vet hur bra det går att få saker gjorde när inte alla delar samma arbetsmoral eller arbetsvilja. Sen hjälper det väl inte heller att jag har en jäkla arbetsload som väntar där nere. Tydligen har den jag ersätter kanske inte gjort allt som skulle ha gjorts, men det är inget jag vet något om nu eller borde stressa över förrän jag vet vad som gäller. 

Nu blir det en kopp te, sen totaldecka och upp tidigt. Frukost ingick tydligen inte och jag vill knappast betala 25€ för frulle på hotellet, så jag drar väl in till flygplatsen asap och äter där. Flyget går typ 10:45 ish och ja, vad kan man annars pyssla med? Läsa och äta efter incheckning. Gud sånt trist flyga-snack. 

I'm out. Nu sova. Sovit kasst i flera dagar due to omedveten ångeststress...

maskar i ögonen

Låter ju inte alls kul!!! Fan vad mycket skit och parasiter det finns i Kongo. Och för att slippa bli sjuk ska man undvika att bli myggbiten, blöt, törstig och dricka, gå utomhus i mörker, i skog, i gräs, etc. etc. Gaah, jag kommer ju bli en vandrande smittobärande parasit-host. Kul skit. 

 

Hmm

Thinking of changing this blog from swedish to english. Annoying? Or enabling more people to read? If anyone reads...

It's nice to be home, but I have to admit I really enjoyed Tripoli and I could have easily stayed longer. Obviously "home" is always a reason to return, I always miss home, I love home, but I had a good time in Libya. Lived with good people, worked with good people, met and enjoyed the company of good people. And then I enjoyed the work :)

I wonder how Congo will be...more people to meet and like, more torn up feelings when it's time to go? I guess this is the way life will be. And there isn't much to do about it, just go with it and take the best experiences with you and learn from the rest. 

Nä, eller får det förbli svenska? 

Hem igen

Nu sitter jag på flyget till Istanbul. Har haft riktigt bra sista dagar i tripoli. I torsdags hade vi tjejer en fest i vårt hus. Vi bjöd in hela delegationen, nationella och expats. Vi fick göra festen alkoholfri, gick ganska snabbt dock att få fram grappa-flaskan. Det kom inte jättemånga, som flest runt 20, men vi hade massa trevligt. Jag hittade en likasinnad med liknande erfarenhet (dock fler) som jag, som blev mitt pratsällskap för kvällen. 

Andy, han som rekryterade mig från Geneve kom i onsdags på Libyen besök. Han är väldigt trevlig och rolig, det var kul att få träffa honom igen! Sist var under rapid response övningen i somras. 

Efter alldeles för lite sömn åkte vi igår till Sabratha, en till gammal fenisisk-grekisk-romersk stadslämning som ingick i Tripolitania, tillsammans med Leptis Magna och Tripoli. Sabratha är mindre till ytan än Leptis men har otroligt fina lämningar, mosaikgolv och en fantastisk amfiteater. 

Ja, jag har haft en otroligt lyckad månad både jobbmässigt och som erfarenhet. Hade lätt kunnat stanna längre men det hade ju inte på nåt sätt varit lättare att lämna alla om ytterligare ett par veckor eller månader. Kommer sakna flera, hittade tex en fin vän i Lidia som inte alls var glad att jag skulle åka. En annan som gjort min vistelse roligare än förväntat var Jonas. Alla imsma-issues blev roliga när vi var två. Jag har skrattat så tårarna runnit flera gånger. Nördhumorn har varit på topp! 

Nu ska det ändå bli skönt att komma hem, såklart. Saknat alla massor. Veckan hemma lär spenderas med stress och nerver. Ska bli spännande dock. Kongo. Exotiskt! 

-nu på flygplatsen i Istanbul-

Jag undrar lite. Alltså, jag har inte flyttat runt så mkt (mer än vissa, men mkt mindre än de flesta man träffar ute). Ändå tycker jag att det är svårt att lämna folk. Visst, lättare efter en månad än ett år kanske, men jag undrar hur folk orkar egentligen. Nya liv, ny folk, om och om igen. Så lever ju de flesta i humanitära biståndsvärlden. Måste man helt enkelt sluta tycka om folk så mkt när man träffar nya vänner? Alltså, så många jättebra vänner fick jag ju inte i Tripoli, men det är skittrist att lämna ett par, tre stycken. Kanske fyra. Så ska man sitta och tänka på hur trist det är tills man kommer hem och inser hur metan älskar hemma och sen ha ångest för att åka igen och sen få nya vänner och träffa nytt spännande folk i Kongo för att sen lämna dom osv, osv? Är det så livet kommer vara? Man kommer ju ha bitar av sitt hjärta utspritt som konfetti över jordklotet. Får fundera vidare på det här, några timmar till. Sen, vid midnatt, då är jag på svensk mark igen, and how I love that!

poo

Blir ledsen när det blir som det blir. Jag vill vara hemma en vecka emellan Libyen och Kongo. Punkt. Jag förstår att det är ett glapp mellan hon som åkt hem och jag som inte är där. Men jag vill ha en vecka. Jag missar för sjutton min Ungern-resa med Peter för att jag åker ner. Och ändå blir jag pushad att åka flera dagar innan jag själv har sagt att jag kan....sju dagar mellan missioner borde väl inte vara för mycket att begära...?

Skiter i om det sitter huvudet

Men jag känner mig fjantig och bortglömd. Jag har noll kontakt med de hemma, jag försöker men det känns som att tiden är lite pausad och att ingen riktigt bryr sig att jag är borta. Typ, what's the point att småchatta eller maila. Jag mailar egentligen bara med en kompis och sen Peter. Jag låter töntig, jag vet, men när man är långt borta är det lätt att känna sig ensam och bortglömd, sådetså. Jag vet att allt är normalt när jag kommer hem, men ja, det suger lite att sitta här utan riktig kontakt med alla jag pratar med och träffar hemma.

To Mac or not to Mac?

Alltså, jag är så less på att släpa min dator. Man ska ha den, sen ibland jobbdatorn på det, och det blir tungt och jobbigt i handbaggaget. Och man har ju typ inget val....och tydligen så reser jag en del. Så, nu är frågan, investera i ny dator? En lätt och smidig? En MacBook?

Är det värt det?? Dom är dyra, men jag har råd. Prioriteringar.

Min dator funkar "okej" (den är buggig och jävlig men den lever) men är stor och klumpig. Stor är grymt om man kollar serier....men behöver man ha stor?

Jag hatar att ta beslut själv, kan inte nån bestämma?